I det gula bönehuset som ligger inklämt mellan Vålaxvägen och Vålaxfjärden bor nu fem barn i åldern åtta till femton. De sitter och spelar kort och lägger pussel när jag kommer på besök.
Nu har de bott i Finland i drygt en vecka. Deras mamma Larissa och pappa Andrey Kovalenko bor också där. Mormor Tamara kom med hela vägen till Finland, men blev intagen på sjukhus på grund av en bruten arm och en covid-19 infektion.
Alla hjälper oss och är snälla
Till familjen hör också moster Liudmila Galytska. Hon pratar flytande engelska eftersom hon jobbat på ett amerikanskt företag hemma i Ukraina. Det mesta av kommunikationen går via henne.
– Det är ett fint och lugnt ställe med underbar natur. Vi har vacker utsikt från vårt fönster.
Galytska är överraskad över att det finns så många varma och snälla människor som ger stöd åt familjen.
– Till och med kvinnan som äger bybutiken hjälper. Hon frågade vad vi behöver.
Byborna har samlat ihop saker till familjen, till exempel sneakers, en hårklippningsmaskin och en wifi-router. De har också hjälpt familjen med pengar.
Husfar Krister Lindberg ser till att vardagen rullar
Galytska lyfter upp Krister Lindberg, församlingsledare för församlingen i Vålax. Han fungerar lite som husfar i bönehuset och tittar in dagligen för att kolla att familjen har det bra.
Det var på Lindbergs initiativ som familjen fick flytta in i bönehuset. För en dryg vecka sedan blev han kontaktad av en kollega från Samariagruppen, Vålaxbon Ismo Valkoniemi, som berättade att en buss med flyktingar var på väg till Finland. Lindberg fattade beslutet på 20 sekunder.
– Det är självklart vi har rum för nio personer här i vårt bönehus!
Lindberg sörjer över familjens öde, men är samtidigt tacksam för att ha fått lära känna så trevliga människor.
– Det är en hemsk situation de har råkat i, men vi tycker så mycket om dem så det är en glädje att få vara med och bidra.
Lindberg bekräftar det Galytska säger om hjälpsamma människor.
Han berättar att minst fem personer stannade honom och hans fru då de var ute på promenad häromdagen. Alla ville höra hur de kunde stå till tjänst och hjälpa den nya familjen.
– Jag mötte en lärarinna som sa att oj vad trevligt om vi skulle få ukrainska elever till vår skola.
Borta hemifrån bara några dagar
Familjen Galytska-Kovalenko flydde från staden Mariupol vid Svarta havet.
Liudmila Galytska berättar att hon och hennes mamma flydde från centrum av Mariupol i början av mars. De hade tänkt att de skulle ta skydd hos systern Larissa Kovalenko några kilometer utanför staden och komma tillbaka hem några dagar senare.
Attackerna mot staden och dess omgivning ökade och tillsammans med systerns familj och några andra familjer som tillfälligt bodde under samma tak bestämde de sig för att fly.
Den första biten mellan Mariupol och Zaporizja var den värsta. Bilarna blev stannade vid 20 ryska kontroller. Från Zaporizja till västra Ukraina och staden Lviv var färden lite lugnare, men den långa sträckan tog ändå tre dagar med bil.
Det var i Lviv, nära den polska gränsen, som familjen kom i kontakt med hjälpare från Finland. Samaria hade fört ner läkemedel och förnödenheter till Ukraina och tack vare chaufförerna för den här leveransen fick familjen kontakt med IRR-TV.
Den kristna medieorganisationen hyrde en buss som hämtade familjen Galytska-Kovalenko och två andra familjer och körde dem hela vägen till Finland.
Drömmen om att någon gång flytta hem igen
Jag frågar Liudmila Galytska hur hon ser på möjligheten att flytta tillbaka till Ukraina igen.
– Jag tror nog att jag kan flytta tillbaka till Ukraina någon dag, men vår stad är totalförstörd, så dit kan jag knappast flytta.
Syster Larissa Kovalenko säger att hon ännu inte vet om hon någonsin kommer kunna flytta tillbaka.
– Vi vet ju inte hur landet kommer att vara i framtiden. Vi har inte längre våra hus eller våra lägenheter, så vi har ingenstans att vara i Ukraina.
Både Kovalenko och Galytska säger att de inte kommer flytta tillbaka om Ryssland ockuperar Ukraina.
Just nu funderar familjen på hur de ska bo i framtiden. De har varit och tittat på ett hus i Mörskom, men det var lite ensligt beläget, och familjen vill gärna ha liv och rörelse runtomkring sig.
Helst av allt vill de bo nära de två andra familjerna som gjorde samma resa med dem från hemstaden Mariupol i Ukraina till Finland. De här familjerna har hittat boende i Kervo.
Om inte det lyckas står ett eget hus i Vålax på andra plats, säger Galytska.
– Vi gillar att vara här och vi skulle vilja stanna, men vi vet att det kanske är omöjligt. Men om vi flyttar någon annanstans kommer vi nog på besök.
Vilket är det bästa sättet att hjälpa er, eller någon annan familj som flytt sitt hemland?
– Rätt attityd är det viktigaste. Vi känner oss hemma när folk är snälla med oss. Materiella ting är inte lika viktiga.
