Det finns två scener i Ridley Scotts actiondrama G.I. Jane (1997) som ingen kvinnlig åskådare glömmer. Den ena får adrenalinet att strömma till, den andra hela kroppen att spänna sig i förväntan.
Den första scenen visar hur den kvinnliga marinsoldaten Jordan O'Neill (Demi Moore) - som tagit värvning för att bana väg för kvinnor inom den militära specialstyrkan - rakar av sig håret.
Träningen hon deltar i är den brutalaste inom armén och efter veckor av umbäranden och smärta väljer hon nu att ta steget ut och i symbolisk bemärkelse bli en av männen.
Med säker hand skalar hon långsamt bort lager efter lager av mörka lockar. Låter det sista tecknet på inre svaghet och yttre skönhet falla.
I det här skedet har adrenalinet hunnit sippra in i åskådarens system - i väntan på att få explodera i en njutningsfull revansch.
Vilket sker när Jordan i slutskedet tvingas till fysisk kamp mot sin diaboliska “master chief” (Viggo Mortensen). I en våldsam match på sandig mark bankar - och sparkar - dessa vackra actionhjältar skiten ur varandra.
Och klimaxet kommer när en ymnigt blödande Jordan bemöter chefens kommentar om att hon som kvinna gör dem alla sårbara med ett ilsket “SUCK MY DICK!”
Då - i den stunden - vinner hon männens respekt. Nu är hon en av dem. Äntligen.
Och publiken får det den väntat på.
Billiga trick
Jag skulle ljuga om jag inte medgav att jag på pressvisningen av G.I. Jane 1997 var precis lika euforiskt hög på adrenalin som jag antar att många andra kvinnor i salongen var.
Lite på samma sätt som då Linda Hamilton med hatfull blick gör armhävningar i fängelsecellen i Terminator 2 (1991).
Eller när Thelma & Louise samma år förnedrar en sexistisk lastbilschaufför mot bakgrunden av en av filmhistoriens bästa explosioner.
Men adrenalineuforin till trots är jag medveten om att det är en farligt ytlig reaktion - en spontan ryggmärgskänsla, snarare än en vettig protest som kan föra något konstruktivt med sig.
Och faktum är att G.I. Jane väckte kritik och gav upphov till en diskussion om de ideal filmen spelade med - är kvinnans enda väg framåt att slå hårdare än männen? Hur konstruktiv är den lösningen?
På samma sätt kan man fråga sig om Chris Rocks G.I Jane-skämt överhuvudtaget hade potential att föra något vettigt med sig? För att inte tala om Will Smiths reaktion på detsamma.
Finns det sist och slutligen utrymme för särskilt många tolkningar av den enas ord och den andras gärning? Finns det några gråzoner när det gäller vare sig ett skämt om någons utseende eller en käftsmäll?
Men om Jada Pinkett Smiths rakade huvud inte varit följden av en sjukdom – kunde hon då ha tagit kommentaren som en komplimang?
Var den rentav tänkt som senkommen ursäkt för det elaka skämt han drog om henne på Oscarsgalan 2016? Ett sätt att denna gång tillskriva henne styrka?
Eller var det bara ännu ett sätt att förlöjliga en svart kvinna som mäter 152 i strumplästen? Hur skulle hon kunna ha någon kraft – liksom?
Och så gäller det förstås att inte glömma att den svartas hår fortfarande är politiskt laddat.
Lättvindiga jämförelser
I skrivande stund utgår jag ifrån att Chris Rocks oneliner var en snabbt ihopsnickrad reflektion baserad på yttre attribut. I likhet med många av de kopplingar som de senaste dygnen gjorts till de filmmässiga referenserna.
Inte minst Will Smiths försök att hänföra det egna agerandet till den rollprestation han belönades för – den som systrarna Venus och Serena Williams pappa Richard.
Jämförelsen haltar med tanke på att en stor del av filmen kretsar kring hur Richard Williams tar stryk för att försäkra sig om att flickorna skall få ett annat liv än det de annars är hänvisade till.
Visst försöker han sig på en rak höger när de attackeras verbalt – men det slutar inte särskilt bra. Betecknande nog har verklighetens Richard Williams tagit avstånd från Smiths utfall och säger sig fördöma alla former av våld som inte äger rum i självförsvar.
Sedan är det en annan femma att filmen väcker frågor om hur pappa Williams engagemang hade tett sig om flickorna inte varit de begåvningar han bestämt sig för att slipa fram? För visst ser det brutalt ut när barnen likt G.I. Jane tvingas träna timme efter timme i ösande regn – för att härdas.
Viktiga skiljelinjer
Vilka kopplingar man än gör är det viktigt att hålla koll på referenserna och komma ihåg att skilja mellan rollkaraktär och skådespelare, verklighet och fiktion.
Talande nog säger Chris Rock i misstag "Richard" och inte "Will" när denna med beslutsam blick stegar upp mot scenen.
Oberoende av vad dessa två stjärnor hade för avsikt att åstadkomma med sina utspel så är poängen i slutändan att det som fungerar som en punchline eller ett klimax i en film sällan gör det i verkligheten.
För i verkligheten kan allt man säger och gör göra ont.
Och då gäller det att vara redo att ta konsekvenserna av sitt handlande. Även de konsekvenser man inte omedelbart kan se utan som långsamt sprider sig som ringar på vattnet.
