Vi människor är aldrig så uppfinningsrika som när det kommer till att hitta på nya, kreativa sätt att ha livet av andra människor, eller försvara oss mot andra människor som vill ha livet av oss. Och lägga beslag på vårt hemland.
Lyckligtvis tar alla krig slut förr eller senare, eller i bästa fall blir ett krig aldrig av. Men vapnen och den övriga teknologin som har utvecklats för krigiska ändamål, finns hur som helst där. Och varför skulle man då inte utnyttja den till fredliga syften. Smida plogar av svärden, liksom.
Det är det som Kvanthopp handlar om den här veckan. Svärden som smiddes till plogar.
Konservburken
Som Napoleon sa, "en armé marscherar på sin mage". Eller, vissa säger att det var Fredrik den store som sade det. Nå hur som helst, det är ju sant.
Trupperna behöver närande föda för att orka slåss och hålla stridsmoralen uppe. Det här var ett problem också för de franska generalerna under Napoleonkrigens tid. Ett stort, illaluktande, potentiellt dödligt problem.
Det är klart, mat kunde torkas, rökas eller syltas, till exempel, och fås att hålla lite längre på det viset.
Men ingen av de här metoderna var riktigt säker och de bevarade hur som helst inte smaken. Så 1795 utlyste den franska armén ett pris på 12 000 franc till den som kom på en metod att konservera mat.
Så här kommer sockerbagaren Nicolas Appert med lösningen på problemet. 1806 presenterade Appert på en mässa några burkar med frukt och grönsaker som han hade lagt in.
Apperts metod gick ut på att placera mat i en sluten glasburk och hetta upp den till en temperatur som dödar bakterier och andra mikroorganismer. När burken svalnar uppstår dessutom ett vakuum inuti burken som hindrar nya mikroorganismer från att ta sig in.
Men grejen är hur som helst den att Appert aldrig riktigt kunde förklara varför hans metod fungerade. Apperts idé byggde, som han såg det, på att ta bort luften från kärlet med maten i.
Teorin bakom det hela var ganska vag. Mikroorganismernas roll föll aldrig honom in. Det skulle dröja flera år innan Louis Pasteurs forskning avslöjade sambandet mellan mikroorganismer och mat som blev skämd.
Nämnde jag att Appert inte fick prissumman på 12 000 franc?
Och det var inte Appert som stod för konservburkens stora genombrott. Den äran gick till britten Peter Durand som fick patent på idén om att konservera och förvara mat i en lufttät plåtburk.
Året var 1810. Tre år senare var det full rulle på den första fabriken som tillverkade plåtkonserver för den brittiska flottan. Konservburken fick sedan sitt slutgiltiga, stora genombrott i och med Krimkriget. De första konservburkarna var hur som helst så tjocka att man var tvungen att använda hammare och stämjärn för att kunna öppna dem.
Men i vilket fall som helst, nästa gång du öppnar en burk med inlagd eller konserverad mat, också det här är en uppfinning som har en krigisk bakgrund.
Sommartiden
I skrivande stund har vi precis gått över till sommartid, eller som mina Facebook-vänner uttrycker saken, "det där evinnerliga vridande av klockan". Också det här är ett påfund som i grund och botten har sina rötter i kriget. Första världskriget, närmare bestämt.
Själva idén med att vrida fram klockan om våren hade diskuterats redan tidigare, men ingen gjorde slag i saken innan första världskriget bröt ut. Då uppstod det plötsligt brist på kol för eldning i Europa, och för att spara på kol införde Österrike-Ungern sommartid i april 1916. Storbritannien gjorde samma sak i maj samma år.
Tanken med sommartid var ju samma då som den är nu. Ju mer av våra dagliga sysslor som vi kan inleda när solen redan har börjat lysa och värma, desto mer energi sparar vi. Med andra ord, vi skjuter fram samhällets morgonrutiner och rusningstrafik med en timme, då solen står lite högre på himlen.
Finland experimenterade med sommartid så sent som 1942, återigen på grund av kriget och bristen på bränsle som rådde då. Men den gången frångick man systemet efter kriget.
Inte förrän 1981 infördes sommartid som en permanent praxis i Finland, som ett av de sista länderna i Europa.
De flesta andra europeiska länderna, inklusive Sverige, hade tagit i bruk sommartiden året innan som ett försök att spara energi i oljekrisens efterdyningar. Oljekrisen tog slut, men inte sommartiden, som EU senare befäste genom ett direktiv.
Nyttan av sommartiden här på våra breddgrader kan ju diskuteras – och den diskuteras minsann också! Vetenskapen är inte riktigt enig om huruvida det egentligen fungerar i vårt moderna samhälle, enligt vissa studier är effekten rätt så plus minus noll.
De eventuella fördelarna för oss här i Norden är i alla fall som mest markanta om våren och om hösten. Då folk på riktigt har nytta av den extra timmen av ledig, ljus tid om kvällarna.
Vissa menar att Finland tack vare sommartiden har fått en fjärde sommarmånad, då folk kan förlänga stugsäsongen långt in i oktober, när man har mer dagsljus till sitt förfogande. Alla andra sorters utomhusaktiviteter gagnas ju också, inklusive fiske, idrott och skogspromenader. Så jo, jag gillar personligen sommartiden och har ingenting emot att ställa om klockan ett par gånger om året. Kalla mig konstig om du vill.
Och även den här uppfinningen introducerades alltså ursprungligen på grund av ett krig.
Sanitetsbindan
Det största problemet med krig är att det tenderar att bli hål i människor. Och sedan rinner det blod på ställen där det inte var tänkt att rinna. Första världskriget var ett särdeles blodigt krig, antalet döda och sårade skrevs i tiotals miljoner.
Bandage tillverkades av bomull på den tiden, och under första världskriget blev det snart brist på den varan när kulorna började flyga.
På det amerikanska pappersföretaget Kimberly-Clark insåg någon i det här skedet att man kunde göra mer än bara vanligt papper med trämassa. Rätt preparerad kunde cellulosan omvandlas till ett material som var fem gånger mer absorberande än bomull, men ändå betydligt billigare.
Kimberly-Clark döpte sitt nyupptäckta material till "cellucotton" och det dröjde inte länge innan leveranserna började rulla ut till de allierade styrkorna vid västfronten.
Och ungefär lika kvickt var det någon av de allierades sjuksköterskor som upptäckte att cellucotton var precis lika bra på att absorbera mensblod som det var på att suga upp sårade soldaters blod.
Så Kimberly-Clarks superabsorberande bandage fick spela en dubbel roll vid fronten, som bandage och som engångsbindor. Och det här var en riktig lyx på den här tiden, inte minst vid fronten.
Generalerna såg knappast kvinnors intimhygien som någon prioritet, liksom. Sjuksköterskorna hade fram till dess fått använda sig av allsköns trasor och svampar som de råkade komma över.
När kriget tog slut hade Kimberly-Clark ett stort överskottslager av cellucotton-bandage när inga soldaters blod längre behövde sugas upp.
Men så kom någon på företaget ihåg att sjuksköterskorna ju älskade att använda deras bandage som sanitetsbindor.
Med en snabb re-branding packade Kimbery-Clark om sina cellucotton-bandage till hygienprodukter för kvinnor och snart började pengarna rulla in. Och på den vägen är vi. Från sårade soldater till kvinnliga hygienprodukter. Ännu en praktisk uppfinning med ett dystert ursprung.
Armbandsuret
Nu är det ju ett faktum att armbandsuret inte uppfanns specifikt för första världskrigets behov. Men det är i alla fall det kriget som gjorde att armbandsuret exploderade i popularitet, framför allt bland män.
Fram till slutet av 1800-talet och början av 1900-talet höll män som behövde veta tiden, och som hade råd med en klocka, den klockan i fickan, i änden av en kedja.
Men som soldat hade man inte alltid lyxen att kunna frigöra ena handen till att fiska upp klockan från fickan. Inte när händerna var upptagna med geväret.
Också piloterna behövde hålla händerna på spakarna, så de kastade mer än gärna fickuret överbord när någonting mera praktiskt uppenbarade sig.
Faktum var att en sådan praktisk lösning redan existerade. Det brittiska juvelerarföretaget Mappin & Webb hade redan tjugo år tidigare utvecklat en klocka för soldaterna i boerkriget.
Den här klockan var försedd med hål och handtag där ett armband kunde fästas. De skröt vitt och brett om hur användbar den hade varit i slaget vid Omdurman i september 1898.
Men det var första världskriget som verkligen etablerade marknaden för armbandsuret. Särskilt för artilleriet var tajming a och o när stora salvor av spärreld skulle genomföras över breda frontavsnitt.
Avstånden på första världskrigets slagfält var för stora för signalering och hur som helst innebar signalering en risk för att fienden skulle se vad man höll på med. Och då var armbandsuret svaret.
Och när soldaterna sedan blev hemförlovade efter kriget tog de med sig sina armbandsur, och plötsligt ville alla ha sådana.
Det är egentligen först nu på sistone, sedan smarttelefonen gjorde sitt intåg, som armbandsuret har blivit mindre självklart. Mina båda tonåriga söner till exempel, de har aldrig velat ha något armbandsur och ser lite medlidande på mig som inte kan leva utan en klocka på handleden.
Cigaretten
Cigaretterna existerade redan när första världskriget bröt ut. De hade funnits sedan tidigt 1800-tal, men de hade aldrig slagit igenom på bred front.
På den här tiden rullade man ju för övrigt oftast sina cigaretter själv. Första världskriget blev uttryckligen den färdigrullade, industriellt tillverkade cigarettens genombrott.
När USA gick med i första världskriget 1918 såg tobaksföretagen sin chans. De började marknadsföra cigaretterna som ett sätt för soldater att fly det hårda livet i skyttegravarna för en stund.
Cigaretterna piggade upp soldaterna och stärkte stridsmoralen, så gick reklamsnacket. Cigaretterna målades upp som "de sårades sista och enda tröst".
Och det gick hem: cigarettrökningen ökade dramatiskt bland USA:s militärer. De färdigrullade cigaretterna hade den ytterligare fördelen att de var lätta att ta fram och tända så fort det uppstod en paus i eldgivningen. Och precis som med armbandsuret hade du bägge händerna fria. Du kunde till och med röka medan du sköt.
Cigaretter blev så integrerade i livet på slagfältet att de också användes som ett slags inofficiell valuta, till att idka byteshandel mot diverse varor och tjänster. Det här har pågått mer eller mindre på alla slagfält sedan dess, inte minst i andra världskriget. Det lär vara vanligt också i vår tids fängelser.
Sollampan
Vintern 1918 led omkring hälften av alla barn i Berlin av rakit, också kallad engelska sjukan, ett tillstånd där benen blir mjuka och deformerade.
Vid den här tiden var den exakta orsaken till sjukdomen inte känd, också om den rent allmänt förknippades med fattigdom. 1918 orsakades den av undernäring på grund av det nyligen avslutade första världskriget.
En läkare i staden, Kurt Huldschinsky, lade märke till att hans patienter var mycket bleka. Så han bestämde sig för att genomföra ett experiment på fyra av dem, inklusive en treårig pojke vid namn Arthur. Doktorn satte de fyra barnen under kvicksilverkvartslampor som avgav ultraviolett ljus.
Allt efter att behandlingen fortskred märkte Huldschinsky att benen hos hans unga patienter blev starkare. I maj 1919, när sommarsolen tittade fram, lät han dem sitta på terrassen i solskenet.
Resultaten av Huldschinskys experiment blev snart allmänt kända. Barn runtom i Tyskland fick bada i UV-ljus. I Dresden lät barnskyddet demontera stadens gatubelysning för att användas för behandling av barn.
Forskare upptäckte senare att D-vitamin är nödvändigt för att bygga upp benstommen med kalcium, och att den här processen utlöses av ultraviolett ljus. Undernäringen som kriget orsakade ledde till med andra ord till kunskapen som behövdes för att bota sjukdomen rakit – och bidrog till sollampans genombrott.
Mikrovågsugnen
Mikrovågsugnens tillkomst går hand i hand med introduktionen av radarn. Radarn är för övrigt ännu en av krigets teknologier som sedermera har fått viktiga och omfattande civila tillämpningar.
Och radar bygger alltså på att man sänder ut en signal bestående av kortvågig elektromagnetisk strålning – mikrovågor, närmare bestämt. När de träffar någonting, till exempel ett flygplan, reflekteras de tillbaka till avsändaren som registrerar att jaha, där finns någonting. Tekniken började användas under andra världskriget.
1945 upptäcktes mikrovågornas uppvärmande effekt av misstag av en viss Percy Spencer, en amerikansk självlärd ingenjör. Spencer, som vid den här tiden var anställd av företaget Raytheon, märkte att mikrovågor från en aktiv radar som han arbetade på fick en chokladkaka han hade i fickan att börja smälta.
Så Spencer använde radarteknologin till att konstruera en mikrovågsugn. Den första maten som tillreddes i Spencers mikrovågsugn var popcorn, och den andra var ett ägg som exploderade i ansiktet på en av Raytheons ingenjörer.
Men i alla fall, utan andra världskriget och speciellt slaget om Storbritannien, där radarn först användes i stor skala av britterna, skulle du inte sitta där och mumsa på mikrovågspopcorn i dag.
Silvertejpen (eller "jesustejpen", eller gaffatejpen)
Eller roadartejpen. Kärt barn har många namn. Själv hör jag till dem som kallar den jesustejp, för dess egenskaper är minst lika mytomspunna.
Men vi kan ju säga silvertejp i det här sammanhanget. Silvertejpen uppfanns av den amerikanska kvinnan Vesta Stoudt. Under andra världskriget arbetade Stoudt med att packa ammunitionslådor. Stoudt var orolig för att fumlande med de svåröppnade ammunitionslådorna skulle kunna kosta soldaterna dyrbar tid i strid.
Så hon föreslog en idé för att underlätta det här: en vattentät, rivbar tygtejp. Men hennes chefer var skeptiska och sade nej tack till Stoudts förslag. Nå, skam den som ger sig: den 10 februari 1943 skrev Stoudt ett brev till president Franklin D. Roosevelt där hon förklarade problemet och erbjöd sin lösning.
Roosevelt insåg det geniala i idén, så han skickade den vidare till krigsministeriet. De i sin tur skrev tillbaka till Stoudt med beröm för hennes "exceptionellt förtjänstfulla" påfund. Stoudt fick Chicago Tribunes krigsarbetarpris för sin idé och för uthålligheten med att driva igenom den.
Krigsministeriet gav företaget Revolite Corporation uppdraget att skapa själva produkten. Den nya självhäftande tejpen var baserad på en tunn bomullsväv belagd med vattentät plast (polyeten), utformad uttryckligen för att rivas för hand, inte klippas med sax.
Den mattgråa tejpen, med kulören tagen direkt från militärens färgkarta, visade sig snabbt vara en fullträff. Den var lätt att applicera och ta bort vid behov, och användes snart till att lappa ihop diverse militär utrustning, inklusive fordon och vapen.
Soldaterna blev så förtjusta i tejpen att de tog med sig alla rullar de kom över hem till det civila. Efter kriget såldes silvertejpen snart i alla järnaffärer. Och resten är historia, liksom.
Internet
Jodå, också internet är ursprungligen ett militärt projekt. Föregångaren till internet, Arpanet, kom till som ett militärt forskningsprojekt i USA i slutet av 1960-talet. Arpanet står för Advanced Research Projects Agency Network.
Det nya nätverket skilde sig från tidigare telenät genom att det var paketförmedlande. Det innebär att stora filer och meddelanden delas upp i små datapaket som kan överföras snabbt.
1971 skickades det första e-postmeddelandet via Arpanet mellan två datorer som stod sida vid sida. Bara två år senare bestod 75 procent av Arpanet-trafiken av e-post.
Tanken med Arpanet var i ett tidigt skede att det skulle vara feltolerant, det vill säga nätets noder skulle automatiskt försöka leda om trafiken i nätverket om delar av nätet slogs ut, exempelvis i händelse av krig.
Under början av 1970-talet var det de amerikanska universiteten som drev på utvecklingen av det som skulle komma att bli vår tids internet. Med tiden anslöt sig allt fler universitet, forskningsanstalter och laboratorier och internet kom att bli mer än bara en militär angelägenhet.
Arpanet blev alltså internet, som i sin tur ledde till det som vi egentligen uppfattar som internet, det vill säga webben. World Wide Web. Webben uppfanns av den brittiske forskaren Tim Berners-Lee vid europeiska partikelfysiklabbet Cern.
Syftet med webben var från början att ge forskarna ett sätt att dela med sig av data från Cerns partikelacceleratorer. Men det spred ju sig till att omfatta all modern telekommunikation, elektronisk handel och underhållning som börjar med de tre magiska bokstäverna www.
Allt det andra
Den här listan över krigsrelaterade prylar och uppfinningar kunde ju egentligen göras hur lång som helst. Kärnkraften, rymdfarten, digitalkameran, jetmotorn, etcetera etcetera. Allt det och mycket mer har kommit till som en direkt eller indirekt produkt av krig eller vapentillverkning.
Och jag måste ju nämna min favorit: boken Sagan om ringen, skriven av JRR Tolkien. Nej, boken är inte en allegori för första världskriget, det har Tolkien själv sagt, men den är nog väldigt mycket inspirerad av kriget. Trots allt, hur skulle den kunna vara något annat.
De första av de berättelser som senare blev Sagan om ringen kom till som ett sätt för andre löjtnant John Ronald Reuel Tolkien, bataljonssignalofficer till 11:e Lancashire Fusiliers, att fly – må vara hur tillfälligt som helst – från den tristess, kaos och brutalitet som rådde i och omkring det första världskrigets skyttegravar. Och vi andra fick ett odödligt litterärt epos att fly från verkligheten i.
Men hur som helst, det om det. Krig är som sagt hemskt. Inte minst det fullkomligt onödiga vansinneskrig som Ryssland utlöste då de invaderade Ukraina.
Men också det här kriget kommer säkert att resultera i någon idé eller uppfinning som gör världen lite bättre. Krig tenderar som sagt att ha den effekten. Moln med silverkant, och så vidare.
Men är det värt det? Var första världskriget med allt sitt lidande och ändlösa blodspillande värt alla de uppfinningar som kom till vid sidan om?
Nej, självklart inte. Och mer än så finns inte att säga om den saken.