Den kontroversiella tränaren, som ramade in sitt eget misslyckande

Se Sportlivs minidokumentär om Jari Hyttinens tränarresa i klippet nedan.

I Jari Hyttinens hem i Borgå finns ett inramat tidningsuppslag. Det handlar om Hyttinen själv. Illa dolt självförhöjande smicker? Nej.

Texten under Borgåbladets rubrik "Spelarna kräver tränarens avgång" ger verkligen inte en upplyftande bild av Akillestränaren.

Enligt spelare som uttalar sig i artikeln är Hyttinen en vresig och självisk spelande tränare, som sätter sig själv i fokus och är omöjlig att samarbeta med. Därför är strejk rätt utväg.

Så spelarna strejkade. Och efter säsongen lämnade Hyttinen Akilles – efter att ha tagit fram saxen och köpt en ram.

– Jag ramade in artikeln för att jag redan då kände att det här är en viktig tidpunkt i mitt liv, säger Hyttinen till Sportliv och fortsätter:

– I efterhand var det det bästa som kunde ha hänt.

Artikeln var startskottet för en period av oförståelse, frustration och till slut självrannsakan. En period, som slutade med en otippad återkomst till Akilles och fantastiska framgångsår.

– Nu vågar jag säga det: jag är en bra tränare.

Tecknen fanns i luften.

Vintern 2010 började Hyttinen sakta förstå att någonting var i görningen. Folk på stan ställde frågor som de inte borde ha kunnat ställa. De visste saker som de inte borde ha vetat.

Snart läckte också problemen i omklädningsrummet ut i offentligheten. Efter att ha återvänt från VM i Moskva – där Hyttinen spelade – fick tränaren veta att han inte längre var önskad som ledare.

Minnesbilderna från den efterföljande perioden är suddiga, men känslorna är fortfarande tydliga: oförståelse, vånda, frustration och sorg.

Han befann sig vid ett vägskäl: skulle han grotta ner sig i självömkan – eller välja att lära sig av avskedet?

Hyttinen valde att växa.

Det luktar ingrott svett i Akilles omklädningsrum vid Borgå bollplan. Utrymmet är fullproppat med bandyutrusting, som till och med hänger ner från taket, och musiken är uppskruvad.

– Mål mål mål, mera mål, och mål det kommer det att bli, sjunger Markoolio.

Hyttinen sitter i ett hörn iklädd en grön Akilleströja. I dag ser han lugn och samlad ut. I morgon ska han gråta.

Det är dan före dopparedan – finalen mot Veiterä hägrar. Den sjätte finalen för Akilles på tre år.

För den här gången har Hyttinen lyckats. Framgångarna är rentav succéartade. En 35 år lång guldtorka tog slut 2020 och året därefter firade Akilles en ny dubbel i ligan och cupen.

Han skulle ju aldrig återvända – vad hände?

Jag hade ju alltid tänkt att det som passar mig också passar andra. Men det stämmer inte

Jari Hyttinen

Hyttinen jobbar som språklärare i svenska vid Linnajoen koulu. Efter tiden i Akilles var det ändå ombytta roller som gällde – Hyttinen fick ta på sig rollen som nyfiken elev.

I samtal med Akillesspelarna Andreas Flinck och Raoul Karlqvist bad han duon att vara brutalt ärliga och inte hålla tillbaka. Hyttinen ville veta hur han kunde bli en bättre tränare i framtiden.

Hyttinen minns samtalen:

– De tyckte redan då att jag var bra på allt som hade med bandy att göra, både det tekniska och det taktiska. Men de sa att jag måste utveckla mig för att förstå andra människor bättre, säger han och fortsätter:

– Jag hade ju alltid tänkt att det som passar mig också passar andra. Att jag kan kräva samma saker av andra som jag kräver av mig. Men det stämmer inte. Om jag vill träna 15 timmar per dag vill andra kanske inte göra det.

Väntade på att de sista skulle sluta

Många Sportliv talat med vittnar om Hyttinens milsvida kunnande, som inte begränsar sig till bandy. Inom fotboll har Hyttinen tränat HJK:s juniorer och varit anställd fystränare för herrlaget.

Han hjälpte också en trio lovande juniorspelare i Borgå. Det var inte vilka spelare som helst: Richard och Fredrik Jensen samt Fredrik Lassas blev alla proffs med meriter från både junior- och seniorlandslag och till och med Bundesliga.

Richard Jensen – som håller till i Nederländska Roda och i mars fick en kallelse till A-landslagets träningsmatcher – minns tiden då Hyttinen hjälpte honom styrketräna.

– Det var nytt, spännande och någonting som fick vår utveckling att dra igång riktigt ordentligt, säger Richard Jensen som missade landslagslägret på grund av skada.

– Grunden vi fick var jättebra. Kunskapen han erbjöd oss då har inte ändrat mycket under mina år som professionell fotbollsspelare. Vi fick verkligen en bra träning då.

Åren efter uppbrottet var också framgångsrika inom bandyn. Hyttinen tog två ligaguld med HIFK, 2011 och 2013, samtidigt som han häcklades på isen. Ilskan mot Akilles var fortfarande rå och fansen gillade inte den gamla tränaren.

Hyttinen hade bestämt sig för att aldrig återvända till Borgåbandyn, men då åren gick mjuknade förhållningssättet. Med jämna mellanrum fick han trevare av Akilles: kunde han tänka sig att återvända?

Hyttinens svarade:

– Då alla jag inte kan tänka mig att samarbeta med självmant har slutat kan jag komma tillbaka. Så jag väntade ut de sista.

Först 2019 stod stjärnorna rätt och Hyttinen återvände.

Därför står han nu, dagen före finalen 2022, och skakar på huvudet. Träningspasset är inställt, det går inte att skrinna som planerat. På ljustavlan står det två plusgrader, men "isen" är en enda sörja.

– Nu kan ni filma hur det ser ut i Bandyfinland. Jag har skrinnat i arton plusgrader i Sverige, här är det två plusgrader. Två! säger Hyttinen samtidigt som cirka trettio personer ur Akilles supportergrupp Trömpperit bränner av gröna bengaliska eldar och börjar sjunga vid sidan av planen.

– Ni är är avundsjuka för att ni vill va som oss. Ni är avundsjuka för vi har Sadakov. Ååå Nappe Larsson!

Johan Lönnqvist – Akilles assisterande tränare – ser road ut då han ser på mannen som håller i megafonen och leder sången. Casper Hänninen spelade ännu i Akilles i fjol, men flyttade sedan till IFK Motala i Sverige.

Nu är han i full fräs.

– Det slår gnistor om Trömpperits nya ordförande. Får se om han lever i morgon, säger Lönnqvist och går över isen för att tala med Hänninen.

– Du ska orka i morgon också! säger Lönnqvist kärleksfullt till Hänninen.

– De lähtee ganska nätisti. Voin kertoo, säger Hänninen i en uppvisning hur Borgåbor blandar finska och svenska medan han öppnar en till öl.

– Skål!

Den största skillnaden mellan Hyttinens första och andra tränarsejour stavas just Lönnqvist.

Viktigt att erkänna brister

Efter den första tiden i Akilles lärde sig Hyttinen att identifiera, erkänna och åtgärda sina svagheter. Därför blev hans första åtgärd som nygammal Akillestränare 2019 att hitta rätt assisterande tränare.

Valet var enkelt. Hyttinen har känt Lönnqvist i 35 år och vet att han är en utmärkt, lyhörd människokännare som är omtyckt i omklädningsrummet. En stabiliserande faktor om det börjar blåsa upp till storm.

– Det viktigaste är att veta vad man är bra på och ha förmågan att erkänna det man inte är bra på. Johan är helt annorlunda än jag som person. Jag sade direkt att jag inte behöver hjälp med det tekniska eller taktiska, men med allt annat, säger Hyttinen.

Med Lönnqvist i teamet hade Hyttinen utrymme att förverkliga sig själv och införa ett mer detaljerat taktiskt upplägg, som han delvis lånat in från fotbollen.

Redan den första säsongen knäckte Akilles allt motstånd. Det grovjobbande kollektivet vann hemmafinalen över Veiterä med förkrossande 6–1.

– Jaris tränarstil kräver enorm fysik och han ger mycket taktiskt. När det började klaffa var vi svårstoppade, säger Lönnqvist.

Men allt har sin tid. Ligafinalen 2022 blev Hyttinens sistas som Akillestränare – och den gick inte som planerat.

Det blev inget hattrick i ligatitlar för Akilles.

Framför 3 000 åskådare i Villmanstrand – varav många tillresta från Borgå – föll Akilles mot ärkerivalen Veiterä.

Stunderna efter finalen var känslosamma för Hyttinen, som redan tidigt under säsongen bestämde sig för att lämna Akilles. Han kände att energin och ivern för en fjärde säsong i Borgå inte fanns där, då är det bättre med miljöombyte.

Nästa säsong tränar han Katrineholms herrar, som håller till på näst högsta nivå. Samtidigt får han uppfylla flera mål: Träna en klubb i Sverige, som håller till i en bandyhall.

Hyttinen tar ett sabbatsår från läraryrket och ska ge cykelhobbyn – för två år sedan trampade han 20 000 kilometer på ett kalenderår – större utrymme.

– Att vara bandytränare är det roligaste som finns. Jag måste ibland nypa mig. Men jag upplever att jag alltför sällan får träna på bra, stor is i Finland.

Hyttinen har länge pekat de svaga bandyförhållandena i vårt land. Bandyn lever och mår bra i Sverige, där antalet hallar stadigt närmar sig 30. I Finland finns inte en enda hall och sporten går på sparlåga.

Lämnar med leende på läpparna

Trots de framgångsrika åren i Akilles är inte alla övertygade om att Hyttinen ändrat sig i grunden.

Tomi Tukiainen, som spelade i Akilles åren 1998–2015 och agerat bandyexpert för Yle Sporten, anser att Hyttinen fortsatt att ge sig själv speltid på juniorers bekostnad.

Tränaren har gjort gästspel på isen och har nätat på högsta nivå i Sverige eller Finland under 30 kalenderår på raken.

– Jag blev häpen över att han spelade den här säsongen för att förbättra statistiken. Han är en kontroversiell typ, som går sin egen väg, säger Tukiainen och fortsätter:

– Att favorisera sig själv före lovande juniorer är någonting som en bra tränare inte gör. Framför allt när han inte håller nivån som krävs.

Hyttinen bemöter påståendet med att säga att han har många saker han måste bli bättre på, men att just här missar kritiken målet.

Han säger sig ha spelat i åtta matcher de två senaste säsongerna, oftast ströminuter och ibland av tvång. I en match spelade rentav Akilles med decimerat manskap trots att Hyttinen deltog.

– Det är inte så lätt att på kort varsel forsla en spelare till Uleåborg då en spelare blir sjuk på morgonen.

Supporterföreningen Trömpperits mångåriga ledargestalt Sebastian Smeds ser en helt annan tränare än för tolv år sedan.

– Han är mycket mer proffsig än han var då och har vuxit helt otroligt som människa.

Efter finalen höll Hyttinen ett känslosamt tal och tårarna flödade.

– Det kändes bra att se vad den här föreningen har betytt för honom. Jag tror att de flesta glömt den första sejouren och kommer att minnas honom för de här åren, och det är roligt.

Nu lämnar Hyttinen Akilles för andra gången. Men den här gången med ett leende på läpparna.

– När jag senast lämnade Akilles sa jag att jag aldrig kommer tillbaka. Nu hoppas jag att jag återvänder, säger Hyttinen.

Smeds:

– Det gör jag också.