I en av de första bussarna som åkte för några veckor sen fanns Olena Galchenko som nu bor i Vörå, men ursprungligen kommer från Ukraina.
– Vi började tänka att det kanske skulle vara bra att åka och hämta människor därifrån eftersom vi visste att det var mycket folk vid gränsen och alla kan inte stanna i Polen, säger Galchenko.
Galchenko berättar att Katarina Heikius och Benita Öhling var initiativtagare till resan.
– På bara några dagar var resan planerad. Jag säger nu planerad, men det var ju bara själva resan som var planerad. Ingen visste hur det skulle gå och vad vi skulle se där.
Janne Smeds såg ett inlägg på Facebook där man efterlyste chaufförer som kunde köra bussarna ner till Polen för att hämta ukrainska flyktingar till Finland.
– Jag har inte pengar, jag kan inte donera pengar. Men jag kan donera tid, därför tyckte jag att det här var något jag ville göra, säger Smeds.
Något stort på gång
Först körde han runt Österbotten och hämtade de förnödenheter som Hem och skolaföreningar hade samlat in.
– Man blev redan då på gott humör, man märkte att det var någonting på gång. Jag fick en bubblande känsla i magen, fastän det låter barnsligt. Barnen kom med knyten de hade gjort som matsäckar, säger Smeds.
Jag har inte pengar, jag kan inte donera pengar. Men jag kan donera tid
Janne Smeds
Galchenko berättar att för henne personligen var det tungt att komma till det forna hemlandet, men veta att hon inte var på väg hem för att hälsa på.
– När jag såg den första vägskylten där det stod Lviv började mitt hjärta slå så hårt. Jag förstod att hemma är inte så långt borta, men jag visste att jag inte åker hem.
Hon säger att de åkte i ett svårt ärende, både svårt att förstå och genomföra.
– När vi kom till Przemyśl i närheten av Medyka som är en stor gränsövergång blev det ännu svårare.
Smeds berättar att de hade blivit tillsagda att ha en finländsk flagga i bussens vindruta och att de tack vare den skulle bli insläppta på flyktingmotagningscentrets parkeringsområde.
– Den där bubbliga känslan som jag hade haft tidigare försvann nog då. Det är ju inte bara att tuta och köra och ha det roligt, det här är på allvar, säger Smeds.
Köpcenter fungerade som mottagningscenter
Galchenko berättar om beväpnade vakter, många bussar och mycket människor.
– Många sov på golvet i sovsäckar, vissa grät. Det var inte kaos. Det var tungt att se och förstå vad som ligger bakom den här scenen, att folk flyr från bomber och vill bara rädda sitt liv.
Så kom människorna, de kom springande till bussen
Olena Galchenko
Smeds berättar att flyktingmottagningscentret var inhyst i ett köpcentrum, men affärernas varor och hyllor är borta och istället är det människor överallt.
– Tänk dig 1000 personer som sover i Rewell center, det finns inte toaletter eller något som räcker till alla. De låg på mattor, några hade uppblåsbara madrasser, några hade resesängar, säger Smeds.
Ett affärsutrymme hade nummer tolv och det var Finlands nummer.
– Därifrån tog vi folk ut till bussen, säger Smeds.
– Så kom människorna, de kom springande till bussen, säger Galchenko.
Galchenko berättar att psykologer på plats hade sagt att det är viktigt för människorna att få sätta sig i bussen eftersom de då kunde vara säkra på att de verkligen var på väg därifrån.
– När vi hade människorna i bussen startade vi vår resa.
Vågar inte komma till Finland
En del av de som har hämtat ukrainska flyktingar berättar att ukrainarna inte alltid vill komma till Finland eftersom de anser att Finland ligger lika nära Ryssland som Ukraina gör.
– Vi hörde också sådana tankar och vi vet att folk där inte föredrar att komma till Finland på grund av att Finland ligger nära Ryssland, säger Galchenko.
Smeds berättar att alla som ville fick komma med bussen. Först fyllde man bussen med dem som ville komma till Finland och resten av platserna fick de som ville åka norrut.
– Vill man sitta på till ändhållplatsen kommer man till Finland, vill man stiga av tidigare får man göra det. Vi tyckte att varenda meter som vi fick bort dem från den här oroshärden var viktig, säger Smeds.
Smeds berättar hur de körde norrut med två fulla bussar. Vid gränsövergångarna mellan Polen, Lettland och Litauen frågade ingen efter resenärernas pass eller andra dokument. På förhand hade de fått veta att gränsövergången vid gränsen till Estland inte skulle löpa lika smidigt.
– Vi visste att de estniska myndigheterna skulle vilja se allas pass. Vi hade dessutom med oss tre hundar och två katter. Då vi kom till gränsen samlade tullarna in allas pass och de var borta ungefär en halv timme. Då var känslan i bussen ganska tryckt.
Sen gick de här stora, bredaxlade tullarna genom bussen och delade ut nallar till alla barn
Janne Smeds
När tulltjänstemännen kom tillbaka med allas pass hälsade de resenärerna välkomna till Estland.
– Sen gick de här stora, bredaxlade tullarna genom bussen och delade ut nallar till alla barn, säger Smeds.
– Det var en lång och svår resa, både fysiskt och känslomässigt, men vi kom fram, säger Galchenko.
När bussen kom till hamnen i Helsingfors hälsades de välkomna av den finländska tullen och den sista delen av resan återstod.
"Välkommen till trygghet"
De tog paus vid en bensinstation utanför Tammerfors. Där träffade Smeds en äldre man med en spargris för krigsveteraner. Smeds berättade att de hade ukrainska flyktingar med sig i bussen.
– Jag är nästan säker på att han hade varit med i kriget själv. Det tog en stund innan vi kom oss iväg. Då ser vi hur den äldre mannen kommer gående och han kommer in i bussen. Han ställer sig längst fram i bussen och säger med en gammal mans spruckna stämma: ”Tervetuloa Suomeen, tervetuloa turvaan” (Välkommen till Finland, välkommen till trygghet), säger Smeds.