En del av artikelns innehåll är möjligtvis inte tillgängligt till exempel med en skärmläsare.
I den här artikeln talar vi med två svenska experter om det finsk-svenska försvarssamarbetet och gör också en historisk djupdykning i viktiga vändpunkter i ländernas försvarsstrategier.
– Det svenska försvaret är idag i ett bra skick men det är alldeles för litet och det betyder att det har svårt att strida under en längre tid, förklarar Magnus Petersson, professor vid Stockholms universitet och expert på nordiskt försvarssamarbete.
Hans slutsats är att den svenska hjälpinsatsen till Finland under vinterkriget med 9 000 frivilliga, tung materiel, luftvärn, jakt- och bombflygförband inte skulle vara möjlig idag.
För att förstå det här måste vi närmare studera svensk försvarspolitik under de senaste decennierna.
Svensk solidaritetspolitik
Efter Sovjetunionens fall och kalla krigets slut gick Sverige in för en solidaritetspolitik där den kollektiva säkerheten var viktig. Nu skulle Sverige bidra med fredsbevarande operationer i länder som Bosnien och Afghanistan.
– Finland lämnade aldrig tanken på att satsa på territorialförsvaret men Sverige hade en krigsmakt som var inriktad på internationella operationer och inte på försvar av Sverige, klargör Magnus Petersson.
Försvaret i Sverige kunde alltså skäras ned. Ett konkret exempel är då svenska försvaret lade ner sitt regemente på Gotland år 2004.
Annekteringen av Krim vändpunkt
Så kom Rysslands annektering av Krim 2014 och Sverige började igen inrikta sig på territorialförsvar av det egna landet.
Sakta har det svenska försvaret börjat byggas upp på nytt. År 2017 är man tillbaka på Gotland och 2020 höjs ambitionsnivån för det svenska försvaret. Anslagen ökar med 50 procent, till cirka 1,5 procent av BNP.
Nu efter kriget i Ukraina siktar man på två procent av BNP. Det är nästan en fördubbling jämfört med tiden före 2020. Bland annat ska två brigader bli fyra och flera nedlagda regementen ska öppnas upp på nytt.
Finland kan uppfatta Sverige som ett land som sviker när det gäller.
Magnus Petersson säger att först om några år kan Sverige ställa upp med ett starkt försvar. Hur många år tar det – två till tre år?
– Det tror jag är allt för optimistiskt. Vi talar kanske om mellan fem och tio år.
Men kan Sverige svika Finland?
Och så var det attityderna mellan länderna.
– Finland kan uppfatta Sverige som ett land som sviker när det gäller, säger Magnus Petersson.
Han för fram som ett exempel att Sverige och Finland hade liknande planer på försvar inför andra världskriget. Det fanns gemensamma planer för Ålands försvar men när sedan vinterkriget bröt ut sattes planerna aldrig i verket.
Den svenska regeringen satte då som villkor att stormakterna skulle godkänna försvarsplanen. Sovjetunionen motsatte sig och på sommaren 1939 drog sig Sverige ur planerna på ett gemensamt försvar av Åland.
Varm relation utan förpliktelser
Samtidigt har försvarssamarbetet med Finland ökat. Det har gått så långt att försvarsministrarna Peter Hultqvist och Jussi Niinistö år 2018 skrev under ett samförståndsavtal. Syftet med försvarssamarbetet är nu att stärka försvarsförmågan, öka operativ förmåga med användning av gemensamma resurser och förmåga att agera gemensamt.
– Det betyder att man gjort så mycket förberedelser av planering, övningar och till och med sammansatta förband så att man så enkelt som möjligt ska kunna försvara sig tillsammans om det skulle behövas, säger Magnus Petersson professor vid Stockholms universitet.
Men det finns inga skyldigheter att hjälpa varandra vid en kris.
– Nej och det har man varit väldigt noggrann med att skriva in avtalet, berättar Magnus Petersson.
Hur skall man tolka det?
– Det måste till ett politiskt beslut om att försvara sig tillsammans och det är den stora skillnaden jämfört med Nato:s artikel fem som utlöses automatiskt. Det vill säga att automatiskt komma till hjälp om ett medlemsland utsätts för ett angrepp eller en kris.
Så kan svenska soldater komma till Karelen och strida för Finland vid ett angrepp?
– I den svenska försvarsplaneringen så ingår det att man ska kunna flytta ganska stora förband till Finland om det skulle behövas.
Men igen - för det krävs ett politiskt beslut. Här har båda ländernas riksdagar sett över hur försvarsmakten kan bistå ett annat land i kris och hur en sådan beslutsprocess ska se ut.
För att få en automatik i hjälpinsatser mellan länderna måste Finland och Sverige ingå i en försvarsallians. Enligt Magnus Petersson handlar Nato-debatten i båda länderna mycket om just detta:
– Att det kanske inte räcker med ett svenskt-finskt samarbete.
Föråldrad neutralitetstanke?
Tomas Bertelman som varit Sveriges ambassadör i Moskva mellan åren 2008 och 2012 har sagt att försvarssamarbetet för Finland betyder ett steg västerut medan det för Sverige betyder ett steg österut.
– Stegens väderstreck förklaras med en blick på kartan. Finland har 1340 kilometers landgräns med Ryssland till skillnad från Sverige, förklarar Tomas Bertelman i ett mejl till oss.
Han tillägger att det framför allt var så tidigare, men att i takt med att den militära utvecklingen har hela Östersjöområdet blivit ett sammanhängande strategiskt operationsområde och därför har också våra länders situation blivit alltmer likartade.
Det gemensamma försvarssamarbetet har enligt Tomas Bertelman gett goda resultat, men det har samtidigt varit ett sätt för Sverige att undvika en diskussion om att ingå i en större och mer effektiv försvarsgemenskap.
– Det bilaterala samarbetet har kunnat avleda uppmärksamheten och övertyga medborgare och väljare om att det sker en utveckling, att regeringen tar hand om problemet med den ökande osäkerheten.
Tomas Bertelman gjorde 2014 en utredning om Sveriges internationella försvarssamarbeten där han bland annat konstaterade att "hur vi än gör är vi beroende av andras hjälp i en krissituation".
– Vi vill vara solidariska, men vi vill också ha handlingsfrihet. Det är ett begrepp som varit själva grundbulten i alliansfriheten.
Gränser för svenskt Nato-medlemskap?
Ambassadör Tomas Bertelman förklarar att man i Sverige har ansett att det är suveräniteten som sätter gränser för ett Nato-medlemskap. Men Bertelman håller inte med:
– Den solidaritet vi skriver under inom EU är mer förpliktande.
Bertelman påpekar att Nato idag utövar handlingsfrihet mot Ukraina, när de sätter gränser för deras hjälp till landet. Att då behålla rätten till handlingsfrihet och samtidigt kunna säkra solidaritet från andra länder blir motsägelsefullt.
– Detta är ju en sådan uppenbar logisk brist. Svaret brukar bli att Sverige är så strategiskt betydelsefullt att det ligger i andras intresse att hjälpa oss. Kanske, men kanske inte vid den tidpunkten och på det sätt som vi tänkt oss.
Vår deklarerade förväntan att få militär hjälp av andra tror jag inte har övertygat eller ingivit någon större respekt.
Hur ser då omvärlden på svensk säkerhetspolitik? Tomas Bertelman tror nog att de flesta har respekt för den svenska militära förmågan, framför allt i luften och under ytan och att kunna samarbeta med Nato.
– Men kombinationen av vår kraftiga neddragning av försvaret och vår ensidigt utfärdade solidaritetsförklaring, som ju har en “vackert väder”-karaktär, och vår deklarerade förväntan att få militär hjälp av andra, tror jag inte har övertygat eller ingivit någon större respekt.