En dag för några veckor sen insåg de att de befann sig mitt i ett krig och tvingades ta beslutet att fly, att lämna allt de har och känner för att komma till ett ställe som är säkert. Med sig har kvinnorna sina barn och Tania har också med sig sin mamma.
Tania kommer från staden Pokrovsk i Donetskregionen. Hon beskriver Pokrovsk som en vacker liten stad som är mest känd för sin gruvindustri. Före kriget jobbade Tania som chef på ett varuhus.
– Jag var mycket nöjd med mitt jobb och med mitt liv, säger Tania.
Jag är mycket, mycket tacksam för att folk från Finland ordnade bussresan
Tania Zhmutskya
Iryna kommer från en stad som heter Bila Tserkva. Den ligger ungefär 80 kilometer söder om huvudstaden Kiev. Iryna är utbildad läkare och hon forskar i ukrainska matvanor.
I Luhansk började kriget redan 2014
Olesya berättar att för henne började flykten redan 2014. Då bodde hon i Luhansk i östra Ukraina, men där blev allt oroligare i samband med att Ryssland annekterade Krim och hon flydde då till Charkiv.
– Där jobbade jag på ett valutaväxlingskontor, säger Olesya.
När Ryssland anföll Ukraina den 24 februari 2022 var Olesya tillsammans med sin son i Luhansk för att hälsa på sin sjuka mamma. För att ta sig från Luhansk och Ukraina måste Olesya och hennes 14-åriga son Dmytro åka via Ryssland.
Tania säger att alla som tvingats fly har sin egen fruktansvärda historia.
Själv hade Tania 20 minuter på sig att bestämma om hon skulle åka eller inte eftersom det just då var möjligt att ta sig ut ur staden med en evakueringsbuss som gick västerut. Tania hade planerat att åka med sin brors fru, men i sista stund klarade svägerskan inte av att lämna sin man. Då sa Tanias mamma Nino att hon följer med i stället så att Tania inte behöver vara ensam med sonen Denis.
Tänkte stanna i västra Ukraina
Tania hade inte tänkt att de skulle lämna Ukraina, hon tänkte att det skulle räcka med att ta sig till de västra delarna av landet. Men sen när de var där märkte de att kriget hade kommit också dit. Då tog de sig över gränsen till Polen.
De tog sig över den stora gränsövergången vid Medyka i närheten av Przemyśl och där hittade hon bussen till Vörå och steg på.
– Jag är mycket, mycket tacksam för att folk från Finland ordnade bussresan så att vi kunde komma hit och starta ett nytt liv här. Jag känner mig hemma i Vörå, säger Tania
För Iryna började kriget den 24 februari klockan 4 på morgonen.
– Vi vaknade av explosionerna vid flygplatsen i närheten av vårt hem.
Irynas man har bott och jobbat i Nykarleby i 16 år. Han hade varit hemma några veckor tidigare, men när kriget bröt ut var han tillbaka i Nykarleby.
– Jag kände bara panik och jag var orolig för mina barns säkerhet, alla var jätterädda, säger Iryna.
Iryna åkte med sina barn till de västra delarna av Ukraina och hon tänkte att de skulle kunna stanna där.
Drömde om norrsken
Oleysas syster bor i Nykarleby och systern sa åt henne att komma till Finland.
Tania har ingen tidigare kontakt med Finland.
– När jag var liten drömde jag om att åka till Norge för de har så god fisk där och jag ville komma till Finland för att se norrsken. När vi var på flyktingcentret i Polen och där fanns en buss från Finland tänkte jag att vi skulle åka med den, säger Tania.
När Olesya kom fram till Vörå och öppnade väskan märkte hon att hon hade packat sin matmixer.
– När jag bestämde mig för att fly snurrade bara tankarna och jag kunde inte tänka klart. Det var som att hjärnan inte kunde tänka logiskt längre, säger Olesya.
Tania berättar att under tiden på flykt kunde hon bara fokusera på att de skulle överleva och komma till ett tryggt ställe.
– Jag tittade mig inte i spegeln under hela flykten, det spelade ingen roll hur jag såg ut eller vad jag hade på mig, säger Tania.
Mitt hjärta finns alltid i Ukraina
Iryna Batenko
Nu kan de skratta igen
Nu bor de tre kvinnorna i samma hus i centrum av Vörå.
Iryna berättar om en kväll när de hade varit på det ukrainska centret i Vörå.
– Jag och Tania gick hem tillsammans och plötsligt kunde vi le och skratta igen.
Men trots att Irynas man bor och jobbar i Nykarleby har Iryna inga planer på att stanna i Finland.
– Jag är så otroligt tacksam för alla finländare som hjälper oss och alla andra från Ukraina och jag känner mig nu trygg i Vörå. Men mitt hjärta finns alltid i Ukraina, säger Iryna.
Också Tania vill åka hem när kriget är slut och det är tryggt i Ukraina.
För Olesya är det annorlunda. Hon säger att hennes hem i östra Ukraina är så förstört av kriget, att de inte kan åka tillbaka. Hon och hennes son vill stanna i Finland.
– När vi kom till tullen i Finland berättade min son åt tulltjänstemännen att det här nu är hans land och han ska göra sin militärtjänstgöring i Finland, säger Olesya.
Tania säger ändå att trots att hon tycker att Finland är jättefint och att hon är så tacksam över att vara här, så skulle hon hellre ha kommit hit som turist än som flykting.
– Vädret här är hemskt, men finländarnas hjärtan är varma, säger Olesya.