Just nu, medan jag säger det här, firar vi den nationella läsveckan, och jag vill gärna betona “firar”. Det har vi all anledning att göra. Det är just det att Finland är böckernas och bibliotekens land som gör att vi inte faller offer för all världens konspirationsteorier, propaganda och populister. Läsningen är demokratins viktigaste stöttepelare. Man lurar inte ett påläst folk.
Eftersom det här är Kvanthopp så tänkte jag ägna den här veckans avsnitt åt en litterär genre som betydde mycket för mig i min ungdom. Jag talar om science fiction. Det var den här genren som väckte mitt intresse för vetenskap, för science facts, och bidrog till att jag blev vetenskapsredaktör.
Alltså: hur fick den moderna science fiction-genren sin början? Vem var den första regelrätta science fiction-författaren? Vad sade de tidiga science fiction-böckerna om sin tid? Läs vidare så vet du.
Boken, en varm fläkt i ett kallt krig
Jag vet inte om mänskligheten någonsin kommer att nå stjärnorna, eller om vi ens kommer att hinna få fotfäste på månen och Mars innan vi bombar oss själva tillbaka till stenåldern. Vissa dagar tvivlar man ju när man läser nyheterna.
Men å andra sidan. Jag är femtiotvå år gammal nu. Precis lika tänkte jag när jag var tolv år gammal. För fyrtio år sedan. Det här var i början av åttiotalet, mitt under en av det kalla krigets allra mest iskalla faser. Sovjetunionen hade precis invaderat Afghanistan och Ronald Reagan hade blivit vald till president i USA. Relationerna mellan stormakterna var mycket spända, och på skolgården talades det mycket om vilket som är det bästa stället att gömma sig när de fäller atombomben.
“Under bastulaven”, sade jag bestämt. Där skulle mamma och jag gömma oss, hade jag beslutat. Pappa bodde inte med oss då längre, så jag tog det på mitt ansvar att hålla koll på de här sakerna. Bastulaven var bastant och bra, och väggarna var av sten.
Lyckligtvis behövde vi aldrig gömma oss i bastu-bombskyddet, mamma och jag. Däremot flydde jag till ett helt annat ställe. Fantasin.
Jag hade vid det här laget redan länge älskat att läsa böcker. Astrid Lindgrens Bröderna Lejonhjärta och Mio, min Mio, Enid Blytons Fem-böcker, Bengt Linders Dante-serie. Och mina morbröders gamla Bigglesböcker som jag fick ärva. Och mycket mer. Jag hade inte många kompisar att hänga med, så jag läste desto mer.
Det var ungefär kring den här tiden, när jag var tolv, som jag hade min första kontakt med science fiction-världen. Någon, minns inte vem, hade introducerat mig till Niloé-serien, med ungdomslitteraturens klassiker mellan färgglada pärmar. De hade den gula serien, den gröna serien, den röda och den blå, med flera. Där ingick klassiker som Huckleberry Finn, Greven av Monte Cristo, Munchhausens äventyr – alla dem slukade jag och mycket till – men också särskilt spännande titlar som Från jorden till månen, Till jordens medelpunkt och En världsomsegling under havet. Jules Verne!
Börja med böckerna, inte filmerna!
Det var här den började, min resa in i science fiction-litteraturens många världar. Och jag är faktiskt glad att jag fick min introduktion till science fiction just via genrens absoluta klassiker, och i litterär form. Många börjar från serietidningar eller filmer. När jag var tolv hade Stjärnornas krig haft premiär för några år sedan, men jag hade missat hela den grejen då. Och jag tror det bara var bra.
För filmer kan ju vara hur spännande och spektakulära som helst, men det är något speciellt med böckerna. Med en film som Stjärnornas krig blir du serverad en färdigtuggad vision, George Lucas vision. Med en bok som Från jorden till månen får du visualisera det hela inuti ditt eget huvud. Din egen fantasi blir din bioduk. Du får själv föreställa dig hur det ser ut, hur det låter och hur det doftar i de exotiska landskapen som författaren beskriver. Upplevelsen av en bok blir helt och hållet din egen, helt och hållet unik.
Det må vara Jules Verne som skrev replikerna, men berättarrösten i mitt huvud var min egen genom alla hans böcker. Och det är en röst som jag har haft stor nytta av under hela mitt liv allt sedan dess.
Hur som helst, jag tänkte under resten av det här avsnittet ta en titt på tre av de kanske viktigaste författarna från den moderna science fiction-genrens barndom och se om vi kan komma till någon slutsats om vem av dem som nu egentligen är den första eller den viktigaste. Tre av science fictiongenrens grundargestalter. Två teknikpessimister och en optimist. Och när jag nu redan nämnde Jules Verne så kan vi ju lika gärna börja med honom. Han är optimisten av de tre, nämligen.
Verne gick från klarhet till klarhet
Jules Gabriel Verne föddes den 8 februari 1828 i Nantes i västra Frankrike. Som författare föddes han verkligen under en lycklig stjärna, han gick från framgång till framgång med nästan allt han skrev, om det sedan var äventyrsromaner, teaterpjäser, libretton eller science fiction. Kritikerna älskade honom, och ännu viktigare, den läsande publiken älskade honom.
Verne levde under en av vetenskapens guldåldrar, under en tid då de sista vita fläckarna på kartan höll på att fyllas i av upptäcktsresande. Spännande nya uppfinningar och upptäckter rullade in på löpande band. I England hade Michael Faraday introducerat den elektriska dynamon, föregångaren till den moderna kraftgeneratorn, några år innan Jules Verne föddes. Så elektriciteten var starkt på kommande.
Telefonen, fonografen, telegrafen, hissen, automobilen, ånglokomotivet, elbelysningen, kameran, kylskåpet, cykeln, symaskinen och sist men inte minst, skrivmaskinen. Allt det här och mycket mer var sådant som antingen uppfanns eller slog igenom på bred front medan Jules Verne levde och verkade.
Och Verne, han slukade ju allt det här med hull och hår, och lät sin fantasi flyga fritt. Vart kunde allt det här leda? Var går gränsen för vad vi kan göra med all den här fantastiska tekniken? Hmmm! Låt oss se, sade Verne, och började skriva.
1862 kom hans debutroman ut, Fem veckor i en ballong, en fiktiv reseskildring från Afrika sett från en ballong. Då hade Verne redan hunnit skriva en del teaterpjäser och noveller. Han hade hur som helst nästan hunnit tappa tron på sin framtid som romanförfattare efter att ha fått manuskriptet för Fem veckor i en ballong refuserat flera gånger. Han kastade till och med manuset i brasan, men hans hustru hann rädda det från lågorna – tur nog, för strax därpå nappade det hos ett förlag, och sedan var det mer eller mindre raka spåret. Verne är och förblir en av alla tiders mest översatta författare.
In i jorden och ut i rymden
1864 kom en av Vernes mest berömda romaner ut, Till jordens medelpunkt, där professor Lidenbrock, hans brorson Axel och guiden Hans reser ned i underjorden via den inaktiva vulkanen Snæfellsjökulls krater på Island. Just den här boken var den första av Vernes romaner som jag själv läste, och jag var på kroken direkt.
Till Jordens medelpunkt är kanske lite mer av en fantasyroman rent genremässigt, men Vernes följande roman var sedan tvättäkta, helgjuten science fiction. Från jorden till månen utkom 1865, och här extrapolerar Verne för fulla muggar från den tidens vetenskap och teknologi. Han låter sina fiktiva hjältar, Impey Barbicane, Michel Ardan och kapten Nicholl, resa till månen ett drygt sekel innan Neil Armstrong och Buzz Aldrin gick på månens yta på riktigt.
Låt vara att transportmedlet som Vernes månfarare använder sig av skiljer sig från Apollo 11-expeditionens Saturn V-raket – Barbicane och hans sällskap låter ju alltså sig skjutas till månen inuti en enorm kanonkula – men principen är densamma, och Verne får mycket av den bakomliggande fysiken och vetenskapen helt rätt. Vernes månfarare skjuts förresten iväg från Florida i USA, precis som Apollo 11 hundra år senare. Kanontypen som avfyrar farkosten med Barbicanes manskap kallas kolumbiad. Apollo 11:s kommandomodul hette Columbia.
Från jorden till månen blev en omedelbar hit, och inspirerade ett otal andra böcker och filmer, bland annat Georges Méliès film Resan till månen från 1902, som brukar räknas som den första science fiction-filmen någonsin.
Och faktum är att Neil Armstrong reflekterade kring Vernes roman i ett TV-tal från månen, hundra år senare. Det skulle Jules Verne ha gillat! Det är ju också ett faktum att det inte nödvändigtvis skulle ha blivit någon Apollo 11 utan inspirationen från Jules Verne. Det var han som sådde fröet till planen på en resa till månen. Någon måste drömma om de här till synes omöjliga sakerna innan de kan bli verklighet. Så gott som varje stor äventyrare, upptäcktsresande eller industriell visionär har läst någon science fiction-story som barn, och någonting har fastnat i huvudet.
Elon Musk, vår tids främsta rymdentreprenör, har till exempel låtit sig inspireras av science fiction-författare som Douglas Adams och Iain M. Banks. Landningspråmarna som SpaceX sätter ned sina bärraketer på är till exempel uppkallade efter fiktiva rymdskepp från Iain M. Banks böcker, som Of Course I Still Love You. Och när Musk testflög sin tunga bärraket Falcon Heavy genom att skjuta iväg en av sina egna Teslabilar mot Mars, då låg det en bok i handskfacket, Douglas Adams klassiska scifitrilogi i fem delar, Liftarens guide till galaxen. Och varken Adams eller Banks skulle högst sannolikt någonsin ha skrivit sina böcker om inte Jules Verne hade gått före dem och visat vägen.
Jules Verne anses av många vara den första regelrätta, moderna science fiction-författaren, och Från jorden till månen den första regelrätta, moderna science fiction-romanen. Men är det så här? Vi återkommer till den saken. Den tredje författaren i den här genomgången kanske skulle ha ett och annat att invända.
H.G. Wells introducerar tidsresandet
Men innan vi kommer till den författaren, ska vi kolla in författare nummer två. Som även han av många brukar betraktas som science fiction-genrens fader. Men det är han nog inte. Jules Verne var helt klart före. Så är det bara.
Jag talar om den engelska författaren Herbert George “H.G.” Wells (1866-1946), som för övrigt också lät sig inspireras av Jules Verne, inte minst i boken The First Men on the Moon. Verne och Wells kan inte med bästa vilja beskrivas som vänner, de utväxlade en del småsura repliker om varandra i offentligheten. Nåja, det är en annan femma.
H.G. Wells är kanske bäst känd som författare till romanerna Tidsmaskinen (1895) och Världarnas krig (1898) som båda två har filmatiserats otaliga gånger och inspirerat otaliga andra böcker och övrig konst i och utanför science fiction-genren, inklusive TV-serier och serietidningar. Ja, och radioprogram såklart: Orson Welles hörspelsversion av Världarnas krig från 1938 blev ju helt legendariskt och lyckades skrämma slag på en mängd amerikaner som på riktigt trodde att marsianerna anfaller USA.
Tidsmaskinen (1895) födde i sin tur en hel subgenre inom science fiction, det vill säga allt det där som på ett eller annat sätt handlar om att resa i tiden. Själva termen "tidsmaskin" är myntad av Wells, och har sedan dess blivit ett universellt begrepp.
Liksom Verne var också Wells en produktiv futurist och framtidsvisionär, och en solid skribent, kallad science fictions Shakespeare – han var nominerad för Nobelpriset i litteratur, inte en, utan fyra gånger. Jules Verne nominerades inte en enda gång.
Som visionär har Wells en klart mörkare underton i sina böcker jämfört med teknikoptimisten Verne. I Wells framtidsskildringar och vetenskapliga extrapoleringar är det inte bara solsken och välstånd som väntar i den värld dit teknologin leder oss. Människans utveckling går ofta bakåt snarare än framåt. Böcker som När den sovande vaknar och Doktor Moreaus ö är två särskilt mörka och dystra romaner.
H.G. Wells bjuder ofta på dystopier med krig, stora klasskillnader och social misär i Charles Dickens anda, inte minst mot slutet av Wells karriär. 1933 tippade Wells att andra världskriget skulle börja i januari 1940. Hans tippning missade bara med fyra månader (kriget började 2 september 1939).
Också i mycket annat var H.G Wells väldigt träffsäker. Han förutsåg tillkomsten av flygplan, stridsvagnar, rymdresor, kärnvapen, satellit-tv och någonting som liknar World Wide Web. Tidsmaskinen som han skrev om har däremot inte ännu blivit verklighet, även om vetenskapen senare har visat att tidsresor åtminstone i teorin ska vara möjliga. Åtminstone framåt i tiden: du behöver ju i princip “bara” färdas tillräckligt fort, i hastigheter som närmar sig ljusets, för att finna att dina vänner har åldrats betydligt mer än du när du återvänder. Allt enligt Albert Einsteins speciella relativitetsteori.
"It's alive! It's ALIVE!"
Nå hur som helst, att H.G. Wells är en av den moderna science fiction-genrens grand old men och ikoniska figurer, det är ju en självklarhet. Men varken han eller Jules Verne är den första moderna science fiction-författaren. Det finns en annan författare i genren vars insats ofta underskattas.
För att komma författaren i fråga på spåren måste vi bege oss till 1815 (kanske i H.G. Wells tidsmaskin?). Det året exploderar vulkanen Tambora i Indonesien med en enorm kraft. Utbrottet kastar upp 160 kubikkilometer lava och 400 miljoner ton svavelhaltiga gaser släpps ut i atmosfären. Det här får den globala medeltemperaturen att sjunka, med dramatiska följder för hela världen.
Året efter Tamboras utbrott, 1816, brukar omnämnas som ”året utan sommar”. Omfattande missväxt och svält råder. Bara på Irland dör omkring 100 000 människor av hungersnöden och av den tyfusepidemi som följer i katastrofens spår.
Det finns alltså en koppling till det litterära här också. Sommaren 1816 som aldrig kom har också den lite oanade följden att tre förmögna ungdomar, Mary Shelley, Lord Byron och John William Polidori, får lov att tillbringa en mängd tid inomhus. De sitter och rullar tummarna i Villa Diodati, som Lord Byron hyr vid Genèvesjön, medan regnet piskar mot fönsterrutorna och vinden ylar.
Rastlösa som de är på grund av vädret så utmanar de tre ungdomarna varandra till en skrivtävling med skräck som tema – vilket i förlängningen leder till att Mary Shelleys berömda berättelse om Frankensteins monster ser dagens ljus.
Modern horror och sci-fi i samma pärmar
Och här har vi den alltså, boken som av många betraktas som den första regelrätta, moderna science fiction-romanen. Även om den ju har väldigt många drag av skräck och goth över sig. Men där finns ett centralt tema som jag redan nämnde i samband med Jules Verne. Nämligen elektriciteten, som var en ny grej vid den här tiden, under det tidiga 1800-talet. Vi kommer till det.
Mary Wollstonecraft Shelley (1797-1851) var alltså en brittisk roman- och novellförfattare som är mest känd för sin roman Frankenstein: eller den moderne Prometeus. Faktum är att ungefär fram till 1970-talet var den boken i praktiken det enda som någon kände till henne för. Men hon publicerade också dramatik, essäer, biografier och reseskildringar.
Boken Frankenstein handlar hur som helst om Victor Frankenstein som studerar anatomi och intresserar sig för döden som ett redskap för att få svar om livets uppkomst. Så han bestämmer sig för att skapa en egen varelse från död materia, från likdelar. När monstret till slut får liv inser Frankenstein att det kanske inte gick helt enligt ritningarna, och tar till sjappen.
Monstret han skapade vandrar omkring och försöker lära känna människorna och deras vanor. Men hans utseende skrämmer folk som svarar med hat och rädsla. Så Frankensteins monster besluter sig för att hämnas, och sitt hämndbegär riktar han mot sin skapare, Victor Frankenstein.
Redskapet som Victor Frankenstein gav liv åt sitt monster med var alltså elektriciteten, som var någonting nytt och skrämmande för många på den här tiden. Idén om elektriciteten som själva livets kraft var någonting som det experimenterades med. Bland annat de brittiska kemisterna Humphry Davys och Michael Faradays experiment inför publik vid Royal Institution i London var ett riktigt folknöje vid den här tiden. Alla visste att man kunde få ett par livlösa grodlår att sprattla med hjälp av elektricitet, eller galvanism.
Så den här tanken att elektricitet kunde väcka de döda var de facto något som man snackade om i de kretsar där den unga Mary Shelley rörde sig. Den engelske poeten och Shelleys familjevän Samuel Taylor Coleridge var en av dem som fascinerades av de här kopplingarna mellan elektricitet och liv. Och Mary Shelleys blivande man, poeten Percy Bysshe Shelley – de gifte sig 1816 – lär också ha varit en entusiast när det kom till galvaniska experiment.
Elden som stals från gudarna
Boken om Frankenstein heter alltså Frankenstein: eller den moderne Prometeus. Och vem var nu Prometheus? Nå han var killen i den grekiska mytologin som stal elden av gudarna och gav den till människorna. Vilket gudarna ju blir mäkta förbannade över, inte bara på Prometeus utan hela mänskligheten.
Och det är är ju en prima parallell med berättelsen om Frankenstein. Där är det Victor Frankenstein själv som agerar Prometheus genom att härska över liv och död, något bara gudarna hittills kunnat göra. Och gudarnas eld i Frankensteins tappning är alltså elektriciteten.
Shelley ställer med andra ord frågan om människan verkligen gör smart i att använda vetenskapen till att bemästra naturen. En uppgift som är på tok för stor att anförtros åt den lilla människan. Sannolikt fanns här också ett försök av Shelley att gå i polemik med upplysningstidens idéer, där man ville experimentera med och ta isär allt man hittade i naturen för att förstå den bättre.
Och allt det här är ju synnerligen aktuellt än i denna dag. Frankenstein har med tiden använts som metafor för allt som är nytt och skrämmande, inte minst kärnkraften. Och gentekniken, såklart.
Boken om Frankenstein är utan tvivel ett av de mest inflytelserika litterära verken, oavsett genre, under den moderna tiden. Men orsaken till att jag tog upp den i det här avsnittet är som sagt att den också kan betraktas som den första regelrätta science fiction-romanen. Av orsakerna som jag nyss räknade upp. Allt pynjande med naturkrafter och fenomen som man inte riktigt förstår eller behärskar. I det här fallet elektriciteten eller elektromagnetismen.
Det är ju det här som Shelley gör i Frankenstein, som är och förblir en av den moderna science fiction-genrens viktigaste funktioner. Att mana till eftertanke. Som den fiktive matematikern och kaosteoretikern Ian Malcolm säger åt businessbaronen och den galne uppfinnaren John Hammond i filmen Jurassic Park: “Era vetenskapsmän var så upptagna med att fråga sig om de kunde att de aldrig stannade upp och funderade på om de borde.”
Kunde vaddå? Nå återuppliva dinosaurierna med hjälp av gammalt DNA taget från en fossiliserad mygga som hade sugit dinosaurieblod. Och det går ju inte som på Strömsö där, kan man lugnt säga. Ännu en tolkning av den gamla Prometheusmyten som Mary Shelley introducerade i den västerländska populära litteraturen. Och skapade en hel genre i samma veva. Science fiction.
Summa summarum
Det bör ju ändå sägas här till slut, att varna för allt som kan gå åt helsike om man råddar med farliga naturkrafter eller obekant teknik, det är alltså bara en av science fictionens uppgifter. Den andra, minst lika viktiga rollen går ut på att inspirera. Fascinera. Drömma om det omöjliga. Lägga ribban högt. Sådär som Jules Verne och H.G. Wells gjorde, ända upp till stjärnorna. Att tänka i banor som ingen förr har tänkt i. Eller som kapten James T. Kirk från Starship Enterprise säger, “to boldly go where no man has gone before”. Att modigt gå dit ingen man har gått förut.
Som Mary Shelley visade, kanske där redan sitter en kvinna.