Arslan spelade fotboll ute på gården när han såg de beväpnade männen komma. Gruppen med soldater närmade sig familjen Khataevs hus, igen.
Tidigare hade de sparkat in dörren, förhört familjen och åkt iväg med hans pappa. Arslan vågade inte fråga sina föräldrar, men han misstänkte att soldaterna på annat håll hade misshandlat hans far.
Arslan var bara en liten skolpojke men kände instinktivt att han ville försvara sitt hem och sin familj. Han kastade stenar mot soldaterna.
– Jag var liten, energisk och dum. I min tankevärld var det självklart att jag fick kasta stenar på dem ifall de tränger sig in i vårt hem. När stenarna tog slut rusade jag på dem, berättar Khataev för Sportliv.
I dag är Arslan 23 år. Vi befinner oss i hans hem i Backasbrinken i Helsingfors.
Arslan vänder ryggen till och visar ärret i bakhuvudet. Det är ett minne från livet i Tjetjenien och soldatens slag med kolven av stormgeväret som han fick ta emot efter att ha försökt försvara sitt hem.
Det har gått över tio år sedan Arslan och hans storebror flydde kriget och oroligheterna. I Finland har han vuxit upp utan sina föräldrar och utvecklats till en av världens bästa amatörboxare i 60-kilosklassen.
Se Arslan Khataevs berättelse i Sportliv på Arenan:
Inte en lottovinst att födas i Tjetjenien
Arslan Khataev föddes till en del av världen som varit en krutdurk i flera århundraden. Tjetjenien, som tidigare tillsammans med övriga Kaukasien tillhörde det persiska riket och senare Iran, har kämpat mot rysk imperialism sedan 1700-talet.
När familjen Khataevs andra son föddes 1998 hade ett fullblodigt krig mellan Tjetjenien och Ryssland tagit slut bara två år tidigare. Men Arslan hann inte bli mer än ett år gammal förrän kriget bröt ut på nytt – ett krig som skulle komma att pågå i tio års tid och kosta 80 000 tjetjeners liv.
I dag finns det främst ruiner kvar i den lilla byn Engel-Yurt, några mil öster om huvudstaden Grozny, där Arslan växte upp.
Under Arslans första levnadsår nådde inte krigets mest destruktiva strider hembyn. Familjen fick ändå inte leva sitt liv i lugn och ro. Och kriget kom allt närmare.
När Arslan var 5-6 år gammal kände invånarna i Engel-Yurt att det enda vettiga alternativet var att fly.
– Jag minns att jag satt i mammas famn i bilen. Pappa var den enda i byn som ägde en bil, en gammal Lada. Alla i byn ville ha sina grejer i vår bil och pappa tog emot allt han fick plats för.
Efter flykten från den i dag totalt nedskjutna Engel-Yurt bosatte sig familjen Khataev i Khasavyurt, i Tjetjeniens östra grannrepublik Dagestan. Där bor Arslans föräldrar än i dag.
Familjen kom inte undan de ryska soldaternas fortsatta trakasserier, men de befann sig i alla fall lite mer avsides från stridens värsta hetta.
Försvarar sig med knytnävarna
Arslan blev mobbad i skolan. Han var väldigt liten till växten jämfört med sina 10-åriga klasskamrater och blev ofta rejält tilltufsad.
Lärarna satte inte stopp för slagsmålen. Barnen fick endast se till att slåss utomhus, inte inne i klassen.
Arslans pappa noterade att sonen ofta kom hem med trasiga kläder och föreslog att Arslan skulle ta en paus från skolan för att lära sig boxas och försvara sig.
Efter två månaders boxningsträning återvände Arslan till skolan där de tränade knytnävarna var till stor hjälp. Han fattade ännu större tycke för sin nya boxningshobby när han efter en av sina första tävlingar återvände hem med en stor pokal.
Träningen intensifierades när han, på sin fars initiativ, lämnade sitt hem och sin gamla skola och flyttade in på en idrottsskola i Dagestan. Där var han igen ofta tvungen att ta till knytnävarna för att försvara sig och anpassa sig till den tuffa miljön bland utsatta barn och unga som tränade olika kampsporter på daglig basis.
Enligt Khataev påminde livet i Spartak Khasavyurts idrottsskola om det han upplevde i den finska armén – fast med vissa skillnader.
– I Finland blir du inte piskad, säger Khataev med ett skratt.
Disciplinen i idrottsskolan var brutal. Stod du inte i led i tid efter att tränaren räknat till tre blev du straffad. Tränarna hade olika straffmetoder. En del använde piskan medan andra slog eleverna i huvudet med sina grova fingrar.
Eleverna lärde sig respektera regler och gnällde minsann inte över småsaker. De marscherade i raka led till matsalen. De stod inte över träningen ens då de drabbats av en skada.
Klagade man över den hårda disciplinen blev man utslängd ur skolan.
– Jag gillade det! Livet där var hårt men rättvist. Den där lilla skolan har utbildat olympiska vinnare och världsmästare, poängterar Khataev.
I motsats till många andra barn bodde han på idrottsskolan ofta även på veckosluten. Det finns likheter men också enorma kontraster till hans vardag i dag.
För tillfället bor Khataev på olympiska kommitténs träningscenter Urhea i Helsingfors. Där har han optimala träningsförhållanden och tillgång till allt han behöver som boxare: massör, fysioterapeut, isbad och andra prylar som förebygger skador och försnabbar återhämtningen.
– Faciliteterna är så bra i Finland. Här finns allt du kan tänka dig behöva. Om här dessutom skulle vara hårdare disciplin så skulle det vara helt sjukt, säger Khataev med ett skratt med hänvisning till potentiella idrottsliga framgångar.
Flykten till Finland
När det hade gått två år sedan Arslan började på idrottsskolan fick han oväntat besök av sin tio år äldre bror. Arslan hade precis avslutat sitt träningspass och brorsan bad honom snabbt packa ihop sina viktigaste grejer. Först trodde han att de var på väg att besöka föräldrarna, men antagandet visade sig vara fel.
– Min bror sade inte vart vi var på väg, och jag frågade inte heller. I vår kultur brukar man inte fråga. Om man inte berättar någonting för dig brukar det finnas en anledning bakom det.
Storebrorsan som varit med om flera obehagliga besök av ryska soldater hade arrangerat en flykt från landet. De körde runt och övernattade hos olika bekanta tills det var dags för en lång bussresa.
De åkte i nordvästlig riktning. Efter tretusen kilometer körde de förbi St. Petersburg. Arslans storebror visade upp papper vid gränsövervakningen. De fick åka vidare och nådde målet, flyktingmottagningen i Karhula i Kotka.
På rummet förklarade storebrodern att Arslan inte skulle komma att träffa sin familj på länge.
– Då bröt jag ihop och grät säkert i en vecka. Jag insåg att, jäklar, det här är på riktigt. Först då fattade jag att jag är i Finland.
Arslan var 12 år när han kom till Finland. De första veckorna återhämtade han sig från chocken på flyktingcentralen tillsammans med sin bror, men sedan särades de åt. Arslan fick flytta in på ett barnhem.
Till en början hade han svårt att anpassa sig. Hans försvarsmetoder från hemtrakterna var inte acceptabla i Finland.
– Folk grimaserade åt mig i skolan och jag drog dem på käften. Lärarna förklarade att man inte får slåss i skolan. Det var nytt för mig.
Så småningom vande han sig vid att bo ensam på sitt rum. Han blev bekant med socialarbetarna och efter skoldagarna spelade han fotboll med andra flyktingar med arabisk och somalisk bakgrund.
Tiderna för hemkomst och måltider var strikta på barnhemmet. Han försenade sig ibland och blev klandrad, men det gick ingen större nöd på honom. Han var van vid betydligt strängare disciplin från idrottsskolan i Dagestan.
Han var en tonåring som växte upp utan sina föräldrar – via försök och misstag. Han följde noggrant med hur hans jämnåriga nya vänner betedde sig för att lära sig vad som är rätt och fel.
Blir upptäckt som boxare i Finland
Storebrodern besökte honom rätt ofta på barnhemmet, och en dag förde han Arslan till ett boxningsgym. Utan att fråga någon tränare om tillstånd gick Arslan fram till boxningssäckarna och började träna.
– Jag tränade alltid ensam. Ingen i träningsgrupperna kom fram och pratade med mig, även om jag märkte att de insåg att jag är duktig.
En dag noterade Khataev att en obekant man följde med hans träningar med stort intresse. När Arslan var klar med sitt pass kom mannen fram och frågade honom förvånat ifall ingen tränar honom.
Mannen visade sig heta Risto Peräjoki och är fortfarande Arslans goda vän. Peräjoki blev Khataevs första tränare i Finland.
– Han skaffade mig tävlingslicens ur egen plånbok och förde mig till tävlingar där jag besegrade de tuffaste lokala killarna. Han var den första här som såg potential i mig, förklarar Arslan med vördnad i rösten.
Efter ett år på barnhemmet fick Arslan flytta ihop med sin bror till en enrummare. Ett par år senare flyttade även broderns fru och barn till Finland, och då bodde Arslan med dem i en större lägenhet.
Efter några år i Kotka flyttade Arslan och broderns familj till Borgå. Khataev var tvungen att ta farväl av sin tränare Risto Peräjoki.
Avskedet var vemodigt men samtidigt en start på någonting nytt. I Borgå träffade Khataev sin nuvarande tränare, Karre Anttonen.
– Karre är mer än bara min tränare. Under de sju-åtta åren som vi känt varandra har han varit som en familjemedlem. Han har varit min pappa och mamma.
Under Anttonens ledning började Khataev direkt tävla utomlands. Efter bara ett års samarbete vann han EM-silver för under 19-åringar.
Efter det har han tagit tunga skalper, vunnit den tyska Bundesligan och gått jämna matcher mot blivande olympiska mästare. I höstas blev han endast en seger ifrån att ta en medalj på VM där han slutade sjua.
– Jag är stolt över att jag får representera Finland. Det är mitt tack för att jag fått komma hit och göra goda resultat. Jag boxas för tillfället under finsk flagg, även om jag är tjetjen i blodet.
Det är befogat att kalla Khataev ett finländskt medaljhopp med tanke på OS 2024 i Paris – ifall han fortfarande har amatörstatus då. Proffsmatcherna lockar 23-åringen som inte vill låta sina bästa år inom idrotten passera bland amatörer.
Kritiserar läget i hemknutarna
Det har gått över tio år sedan Khataev lämnade kriget som präglade hela hans barndom. Oron över föräldrarna och syskonen som bor kvar i Dagestan har ändå inte släppt.
Tjetjenien leds av en president som verkställer Kremls vilja. Via honom utövar Ryssland förtryck mot protesterande tjetjener och deras släktingar.
– Det bara fortsätter och fortsätter tills någondera parten är… nöjd, suckar Khataev.
På grund av kriget i Ukraina har det tjetjenska folkets situation förbättrats tillfälligt då den ryska ledningens uppmärksamhet är på annat håll. Å andra sidan har det medfört en ny oro för Khataev.
– Min yngre brorsa bor kvar där. Vilken dag som helst kan någon knacka på dörren och tvinga honom med i kriget.
Som tjetjen har Khataev också ett ryskt pass. Om han sätter sin fot i Ryssland riskerar han hamna raka vägen till kriget i Ukraina.
Under de senaste åren har han ibland haft möjlighet att träffa sin familj i samband med träningsläger, men just nu kan han inte åka till Dagestan.
– Jag vet inte vad som kan hända mig ifall jag korsar gränsen. Jag vågar inte åka dit nu.
Med sin tunga bakgrund är Arslan Khataev van vid att leva med oro. Han klarar av att hantera känslorna och hålla huvudet kallt samtidigt som han fokuserar på sin boxningskarriär och livet i Finland.
Det som han har svårast att acceptera är att hans landsmän, tjetjenerna, krigar i Ukraina sida vid sida med ryssarna. Enligt Khataev borde tjetjenerna vägra gå med i kriget, även om de samtidigt riskerar fängslas eller bli av med livet.
Det grämer honom att utbildningsnivån i Tjetjenien är så låg att de unga männen där inte förstår att stå upp för sitt folk och sig själva.
– De där killarna är så hjärntvättade att de inte fattar någonting.
– Vi har krigat mot Ryssland. De har dödat våra förfäder och velat utrota vårt folk. Därför godkänner jag inte att tjetjener går med och krigar med dem. Det är helt enkelt fel.