- Jag hade lyssnat på ganska mycket barnmusik där hemma, bland annat musiken till Svenska Teaterns uppsättning av musikalen Robin Hood var en av mina favoriter, men nu tänkte mamma att jag kanske skulle vara redo för något annat, berättar Filemon.
Filemon var endast kring fyra år gammal när hans mamma gav honom en c-kassett med musiken till den världsberömda musikalen Les Miserablés.
- Det intressanta är ju att det är musik som är skriven för en musikal och att det säkert för de flesta människor, åtminstone för barn, är musik som ska upplevas i samband med det visuella, med det som sker på scen, konstaterar Filemon.
- Men jag fastnade alltså bara för det musikaliska uttrycket, och jag minns att jag reagerade känslomässigt jättestarkt på det jag hörde.
Filemon blev så hänförd av musiken att familjen den sommaren blev tvungen att anpassa sig till hans behov av att få lyssna på sin favoritmusik.
- På sommarstugan ute på holmen hade vi ingen el och ingen kassettspelare, så det gick ju inte att lyssna på musiken där. Så mamma skjutsade mig i båten över till fastlandet, till bilen som stod parkerad där, så att jag skulle kunna lyssna på kassetten i bilradion.
- Och där kunde jag sitta i timmar och lyssna på den. Jag kunde alla låtar utantill och jag sjöng med, minns Filemon.
Att sjunga Bachs Juloratoriet i Domkyrkan med Cantores Minores var stort
Filemon von Numers är född och uppvuxen i centrala Helsingfors, i en stadsdel där det aldrig var långt till närmaste musik- eller konstlokal, så möjlighterna att utöva musik var alltid tillgängliga.
Jag minns den där känslan av stolthet, att det här är min kör som låter så här
Filemon von Numers
- Jag brukade sjunga mycket där hemma, att sjunga var en del av min vardag. Så när jag var sju eller åtta år gammal så tänkte mamma att jag kanske ville gå med i pojkkören Cantores Minores, berättar Filemon.
Provsjungningen eller inträdesprovet gick utmärkt och Filemon kom in på första försöket.
Filemon skulle sjunga i kören i flera år framöver och från den tiden finns det ett extra starkt minne: då han för första gången fick vara med och sjunga Bachs Juloratoriet i Domkyrkan i Helsingfors.
Visserligen hade Filemon, som en del av den så kallade b-kören uppe på läktaren en mindre roll i uppsättningen, som i övrigt bestod av den stora a-kören med basar och tenorer och en full stråkorkester - men känslan av att vara del av något stort har etsat sig i hans minne.
- Jag minns hur jag öppnade munnen och sjöng min ena ton i sopranstämma, och upplevde att det är jag som producerar hela det här mäktiga ljudet i kyrkan, berättar Filemon.
- Det var en mycket fysisk upplevelse, och jag minns den där känslan av stolthet, att det här är min kör som låter så här, fortsätter han.
Upptäckten av jazzmusik var en skrämmande upplevelse
Efter att i unga år främst lyssnat på musikaler, körmusik och klassisk musik så upptäckte han hårdrocken i tonåren.
- En kompis presenterade Iron Maiden för mig och jag föll direkt. Jag hade aldrig tidigare hört något så tufft, minns Filemon.
Från heavyn var steget sedan inte långt till progrocken och därifrån vidare till jazzen, och till sist föll Filemon för den akustiska jazzmusiken som spelades i USA på 40-, 50- och 60-talet.
Jag förstod absolut ingenting! Vad var det som hände?!
Filemon von Numers om upptäckten av jazzmusik
När Filemon var kring 16 år gammal hörde han talas om den amerikanska jazzsaxofonisten John Coltrane och hans ansedda album A Love Supreme, ett album som inom jazzkretsar beskrivs som ett mästerverk och som är en viktig del av jazzens historia.
Första gången Filemon lyssnade igenom albumet beskriver han som en nästan chockerande upplevelse:
- Jag förstod absolut ingenting! Vad var det som hände?! Jag kände nog genast att det var stark musik, det var nånting som lät och kändes så bra, men jag kunde inte greppa det på något sätt, säger Filemon.
- Det var nästan en skrämmande upplevelse, men skrämmande på ett positivt sätt, skrattar han.
Filemon minns fortfarande utmaningarna han tampades med när han började intressera sig för jazz.
- Det var många saker som kändes så avancerade, så jättesvåra. Det krävdes helt enkelt så mycket tankearbete, att försöka lista ut att vad spelar de, vad betyder det här, var är vi i formen, berättar Filemon.
- Så det krävdes mycket av den intellekltuella sidan att försöka ta åt sig av musiken. Men då upplevde jag också att jag inte hade något annat val än att börja studera det, och att försöka börja bli bra på det, säger han.
Filemon köpte till slut en egen vinylkopia av John Coltranes legendariska album och började lyssna på den nästan dagligen.
- Så småningom började den öppna sig, de saker som kanske kändes skrämmande vid första lyssningen, började jag kunna greppa och förstå. Så den gick från att vara distant till att idag vara en av mina favoritskivor.
Musik skall inte upplevas ensam - utan i en gemenskap
Musik i alla former är självklart det viktigaste i Filemons liv, och så länge han kan minnas så har det varit det.
Och även om musik är det han studerar och hans yrke som kontrabasist, så är det också en del av hans liv utanför de här ramarna.
- Även på fritiden är det musik som gäller, jag lyssnar hela tiden på musik. Likaså när det kommer till spelandet, jag försöker spela med någon varje dag.
- Om jag tänker tillbaka på alla mina starka musikminnen, så handlar de alla nog om att man gör nånting tillsammans, att man delar en musikalisk upplevelse med nån, att tillsammans försöka bli bättre och förstå mera.
- Skulle jag inte ha haft de här upplevelserna att dela med någon, så har jag svårt att tro att jag skulle ha blivit lika intresserad av musik.
Det sjunde avsnittet av Musiken i mitt liv finns nu på arenan. Programmet sänds också lördagar kl. 18.05 och onsdagar kl. 21.03 I Yle Vega.
Har du en liknande musikupplevelse som du gärna vill berätta? Hör då gärna av dig till mig via e-post: marten.svartstrom@yle.fi