1 934 åskådare.
Så många såg sammanlagt finalerna mellan Kiekko-Espoo och HIFK i damligan i ishockey. Den femte och avgörande matchen spelades inför 450 personer.
Samtidigt ser läget tvärt annorlunda ut i Sverige.
Då Brynäs och Luleå gjorde upp om SM-guldet såg sammanlagt 25 000 personer dem göra det. Den avgörande finalen spelades inför 7 765 ögonpar. Ett nytt publikrekord.
– Visst skulle det vara fint att komma upp i liknande siffror, säger Kiekko-Espoos klubbchef Jarkko Malm till Yle Urheilu.
– Men det är inte värst realistiskt. I Sverige är kulturen helt annorlunda, inte minst inom damhockeyn. Vi har herrligalag som inte kommer upp i deras siffror, påpekar han.
Spel i Esboarenan eller Helsingfors ishall? "Inte ett alternativ"
Just nu är det inte ens möjligt att nå liknande siffror. Kiekko-Espoo spelar sina hemmamatcher i träningshallen i Hagalund. HIFK håller hus i den nya ishallen i Britas.
Ingendera kan ta in ens tusen åskådare.
– Det är viktigare att ha ett eget hem. Rinken och förhållandena passar oss. Vi såg aldrig ishallen på Nordenskiöldsgatan som ett alternativ, säger HIFK:s lagledare Johanna Sandqvist.
Kiekko-Espoos herrar spelar i Esboarenan. Som finns i samma byggnad som träningshallen som damerna spelar i.
– Vårt snitt har legat på klart under 100 personer per match. Att bara anta att vi skulle gå upp i 1 200 är inte värst realistiskt. Och 1 200 räcker inte till för att täcka kostnaderna, säger Jarkko Malm.
– Rinken är större, isen beter sig annorlunda. Det är petitesser för en åskådare, men viktiga detaljer för spelarna. Vi vill bli finska mästare. Då kan vi inte ge någon fördel åt våra motståndare, fortsätter han.
Esbobacken Tea Villilä skriver under hans kommentar:
– Det skulle kännas som att spela på bortais.
Den onda cirkeln
Kort och gott handlar det alltså om brist på efterfrågan. Det finns helt enkelt inte tillräckligt många som vill se damligalagen spela på plats och ställe för att klubbarna ens ska kunna drömma om att för det första flytta till en hall som kunde rymma fyrsiffriga åskådarantal.
Men vad ska hända för att få bukt på problemet?
Ganska mycket, slår Villilä fast. Hon har spelat över 200 ligamatcher och ser det hela som en ond cirkel.
– Då vi inte får synlighet så hittar inte publiken till hallen heller. Då blir det svårare att hitta samarbetspartners också. Och då blir vi utan pengar, som kunde hjälpa till med att få synlighet, förklarar hon.
– Jag förstår att landslaget måste spela bra för att vi ska förtjäna att synas. Men det har de väl gjort.
Ett klart önskemål har hon ändå: att förbundet skulle dra sitt strå till stacken. Villilä upplever just nu att föreningarna lämnas rätt ensamma i jakten på till exempel sponsorer.
– Hos oss har läget redan i flera år varit att spelarna själva måste hitta sponsorer. Man ringer upp ett företag, säger "hej skulle du vilja slänga någon slant, jag betalar 1 500 euro per säsong för att få spela", det kan jämföras med att tigga på gatan, säger Villilä.
– På ett visst sätt kan jag önska att förbundet skulle visa lite respekt för den egna grenen.
"Synligheten blev minsann inte bättre"
Då Eeva Perttula tog över som styrelseordförande i damligan år 2018 slog hon fast att serien minsann ska hitta en huvudsponsor. Det skulle i sin tur leda till en situation där spelarna inte längre skulle vara tvungna att betala för att spela på högsta serienivå.
Så blev det inte. Det finns ingen huvudsponsor och den absoluta merparten av alla ligaspelare står helt själva för kostnaderna.
– Vi är inte värst synliga just nu, säger i sin tur HIFK:s veteran Karoliina Rantamäki.
– Vi syntes innan på Ruutu, då fick vi också mycket synlighet. Men det tog man ifrån oss och nu finns våra matcher enbart på Leijonat tv, fortsätter hon och syftar på förbundets egna, hårt kritiserade, strömningstjänst.
– Synligheten blev minsann inte bättre, påpekar Rantamäki.
HIFK brukade tidigare visa sina matcher gratis på Youtube med eget referat. Förbundet pressade ändå alla lag i damligan att gå över till Leijonat tv.
Den kritiserade strömningstjänsten
Tjänsten kostar tio euro per månad. För pengen kan man se bland annat Finlandsserien och damligan. Kvaliteten har varit svajig och referaten har saknats helt och hållet i vissa fall.
Klubbarna borde använda sig av automatiska kameror, men HIFK har fått undantagslov att stå för produktionen själva.
– Det är ett steg bakåt. Istället för att finnas på en tjänst där andra kan hitta oss är det nu bara hockeyfolket som ser när vi spelar. Det ökar inte direkt heller på respekten, säger Villilä.
Det var Kiekko-Espoo som stod värd för den femte och avgörande finalen. De använder automatkamerorna förbundet förespråkar. Och i träningshallen var den placerad bakom ett skyddsnät.
Då blev produktionsvärdet så lågt att HIFK:s herrlagslegendar Lennart Petrell kände sig tvungen att lägga ut texten på Twitter.
"Det här är ett skämt", skrev han med en skärmdump på sändningen.
Samtliga personer som Yle talar med kommer med ett väldigt konkret förbättringsförslag: det måste finnas en anställd person från förbundet som ska jobba med att utveckla serien.
Jarkko Malm påpekar att till exempel Mestis redan har en operativ chef.
– Då blir resultatet helt annorlunda. Vi kan bara fokusera på det här under kvällar och veckoslut, säger han.
Frivilligarbetarna
Malm jobbar, som så gott som alla som arbetar inom damhockeyn i dagsläget, vid sidan om föreningsarbetet. Allt han gör för Kiekko-Espoo är i praktiken volontärarbete.
I svenska SDHL, ligan som skrev om publikrekorden för några veckor sedan, finns det bland annat en sportchef och en kommersiell chef. Dessutom söker ligan just nu en marknadsföringskoordinator.
HIFK-lagledaren Johanna Sandqvist, som vann flera FM-titlar under sin karriär som tog slut år 2009, tycker ändå att Finland är på rätt väg.
– Man kan alltid göra saker ännu bättre, men vi har utvecklats. Det är på gräsrotsnivån som det praktiska jobbet måste göras. Det måste synas i vardagen. Annars blir damligan inte synligare eller mer respekterad, säger hon.
Ishockeyförbundet hade lyft upp flick- och damhockey som en strategiskt viktig punkt för olympiaden som slutade med vinterspelen i Peking. Det huvudsakliga målet var att locka fler flickor till klubbarna och att erbjuda kostnadsfri träning.
Och visst har damhockeyn tagit framsteg. Till exempel finns det allt fler fulltidsanställda tränare i damligan. Damlejonen får stor synlighet och hemma-VM 2019 var en publiksuccé.
Men man tog inte vara på boomen i ligan.
– Människor som aldrig hade följt med ishockey visste plötsligt att Finland har ett bra damlandslag. Men i praktiken tog vi inte vara på det här. Man såg inte av det alls i marknadsföringen. Inget förändrades, säger backen Villilä.
Hennes klubbchef Jarkko Malm misstänker att förbundet satsat allt krut på Damlejonen.
– Min fingerkänsla är att vi försökt bygga ett så bra landslag som möjligt. Och det är ju viktigt, förstås. Men samtidigt säger man åt spelare att "åk till Sverige, där får ni betalt för att spela". Det gynnar ju inte direkt oss i hemlandet, säger Malm.
"Etablerade ligalag kan göra stor skillnad"
HIFK:s Sandqvist ser i sin tur att damligan har mycket att ta efter SDHL. Och framför allt har herrligan mycket att ta efter SHL.
– Etablerade ligalag kan göra stor skillnad genom att stödja damers verksamhet inom föreningen. Det har vi märkt av. Då herrlaget gör en satsning blir vägen plötsligt rakare, säger hon.
HIFK, Kärpät, TPS, Ilves, KalPa, Sport ... det fanns många lag med i damligan den här säsongen som kunde dra nytta av ett sådant samarbete. Men i nuläget är det bara HPK som använder samma aktiebolag för att sköta om både herr- och damlaget.
HIFK:s herrar har ändå som Sandqvist säger samarbetat med damerna. Det har till exempel handlat om att ge dem synlighet på herrlagets webbplats, att bjuda in damspelare att delta i herrarnas matchevenemang och att arrangera en kampanj där sponsorer donerat pengar till damlaget baserat på hur bra herrarna spelar.
– Innan coronaviruset slog till hade vi planer på att fördjupa samarbetet. Jag hoppas att vi kan köra igång det projektet på nytt då läget blivit bättre, säger Sandqvist.
I Esbo har herr- och damlaget också samarbetat. Men man kan inte förvänta sig värst mycket draghjälp av ett Mestislag, påpekar Jarkko Malm.
– De har sina egna utmaningar. De kan inte hjälpa oss ekonomiskt. De gör mycket talkoarbete också, säger han.
Artikeln är en bearbetad översättning av Yle Urheilus Ruotsissa naisten kiekkofinaalit vetivät ennätysyleisöjä, joista Suomessa voidaan vain haaveilla – lajiväki kuvaa Naisten Liigan tilannetta hankalaksi, skriven av Hinni Hirvonen.