– Det finns ett före och ett efter den 18 april 2018 i Nicaragua. Jag hade aldrig trott att detta kunde hända och jag hade aldrig planer om att fly landet, säger nicaraguanska Noé González, 25, i dag flykting i Finland.
Noé González anlämnde till flyktingförläggningen i Villmanstrand i februari och ansökte om politisk asyl efter fyra år av flykt, övergrepp och förföljelse i Nicaragua.
Samtidigt hade han varit politiskt aktiv och samlade in information om kidnappningar, tortyr och mord i sitt hemland, han dokumenterade det illegitima presidentvalet 2021 och den falska informationen om coronapandemin som regeringen spred.
MR: Ge offren en röst
Tillsammans med andra nicaraguaner i exil över hela världen är González nu fullt upptagen med att samordna aktiviteter för att markera de ödesdigra händelserna i april 2018, de som ändrade Nicaragua för alltid.
De arrangerar presskonferenser och kampanjer, varje dag i april publicerar de en ny video om händelserna.
– Vi vill först och främst ge alla offren för konflikten en röst, säger aktivisten som i det internationella nätverket representerar en studentorganisation som bildades i kölvattnet av upproren.
Under månaderna efter den 18 april dödades över 300 personer, mest unga och studenter, tusentals skadades, torterades och kastades i fängelse. Sedan dess uppskattas det att cirka 200 000 nicaraguaner har flytt landet – mörkertalet är stort eftersom många flyr illegalt om natten – och ett okänt antal är interna flyktingar eller bor i så kallade skyddade hus.
Ekonomin är på knä, lagarna ur kraft och ingen känner sig säker. Inte ens regeringen, som är paranoid över bakhåll från de egna leden.
I dag finns det minst 184 politiska fångar i landet. Nästan 200 organisationer och institutioner har fråntagits sin legala status.
Till dem hör medier, internationella biståndsorganisationer universitet samt människorätts- och kvinnorättsorganisationer.
Vågar inte återvända
Till de första institutionerna som förbjöds hörde kommunikationsföretaget CINCO, där Violeta Delgado arbetade som medieanalytiker. Det var i december 2018.
När Delgado och hennes kolleger om morgonen kom till kontoret, som företaget delade med den anrika oppositionstidningen El Confidencial, möttes de av en förödande syn.
Polisen hade spärrat ingången och innanför var förstörelsen total. Senare beslagtog regeringsstyrkorna lokalerna och all utrustning.
– Jag flydde landet liksom de flesta av mina kolleger och journalisterna från El Confidencial, berättar Delgado.
Tre år senare beslöt hon sig för att återvända till Nicaragua i hopp om att presidentvalet i november 2021 skulle öppna upp för en demokratisk lösning på konflikten. Men hon tog fel. En kort tid efter att hon hade återvänt, började regeringen i maj 2021 gripa personer som kunde äventyra att president Daniel Ortega blev återvald.
Ett fyrtiotal personer greps, bland dem sju presidentkandidater från oppositionen, och de flesta är inburade i isolationsceller i det ökända fängelset El Chipote.
Violeta Delgado var i riskzonen och flydde till grannlandet Honduras.
– Nu vet jag att jag inte kan återvända förrän det finns en demokratisk öppning i landet, säger hon från sin exil.
Inte oväntat vann Daniel Ortega presidentvalet, som fördömts och förkastats av nästan hela det internationella samhället.
Kort tid efter att Ortega intagit presidentposten i början av januari inleddes skenrättegångar mot de politiska fångarna som dömdes till 10–15 års fängelsestraff, anklagade för uppdiktade brott med stöd av nya lagar som ger regeringen möjlighet att döma folk för terrorism och landsförräderi.
Studenter och våldsdrabbade kvinnor lider
Samtidigt inledde regeringen en ny våg av stängningar av organisationer och institutioner, bland dem kvinnorättsorganisationer.
En kvinnorättsaktivist, som önskar vara anonym för att hon är förföljd i Nicaragua, berättar att kvinnorörelsen, som traditionellt har varit stark i Nicaragua, nu är svag och splittrad. Detta får konsekvenser för hela befolkningen, speciellt kvinnorna.
– Det finns inte längre organisationer som kan stötta offer för sexuella eller andra våldsbrott eller hjälpa med kvinnomedicinska frågor, säger hon.
Också privata universitet drabbades, bland dem universitetet Paolo Freire.
Adrián Meza, universitetets rektor, berättar att regeringen konfiskerade allt: Byggnader, fordon, pengar, tillgångar för en och en halv miljon dollar.
En del av personalen fick sparken, utbildningar lades ner och universitetet bytte namn, berättar rektorn som flydde till grannlandet Costa Rica omedelbart efter stängningen.
Att staten tagit över universiteten, kontrollerar utbildningen och anställer enligt grad av regeringslojalitet gör att institutionerna praktiskt taget förvandlats till "karikatyrer på universitet", anser Meza:
─ Partilojaliteten är viktigare än de akademiska meriterna och det säger sig självt att det går ut över den akademiska kvaliteten, säger Meza
Livsfarligt att protestera
Noé González studerade vid det statliga universitetet UNAN i Esteli, en stad ett par timmar norr om huvudstaden Managua.
Han var själv involverad i protesterna från dag ett, den 18 april.
Den dagen gick en grupp pensionärer ut på gatan i protest mot en pensionsreform som skulle ge dem mindre pengar. Men de blev brutalt nedslagna av regeringsstyrkor.
Studenter över hela landet gick ut på gatorna i protest över övergreppet. Noé González var på plats vid sitt universitet i Esteli.
– Vi krävde rättvisa åt pensionärerna. Samtidigt protesterade vi mot regeringens dåliga hantering av en skogsbrand i ett naturreservat, säger González.
Men studenterna blev angripna av regeringsstyrkor och en av de unga från González universitet blev anhållen.
Nästa dag dödade regeringsstyrkorna de första studenterna och så satte snöbollen sig i rörelse: De unga fick stora delar av befolkningen med sig i aldrig tidigare sedda massdemonstrationer och protester över hela landet.
Men motståndet blev brutalt nedslaget och efter några månader sänkte sig tystnaden över Nicaragua. Att försiktigt i ett gatuhörn vifta med Nicaraguas flagga, oppositionens symbol för demokrati och rättvisa, hade blivit livsfarligt.
Pistol mot tinningen
Noé González gick som så många andra under jorden. Hans utbildning, statskunskap och internationella studier, lades ner.
– De ansåg att den var farlig, de var rädda för tänkande hjärnor inom universitetet, säger han.
Hans studier, som var på slutrakan, sattes därför på standby, liksom tusentals andra studenters. Ett år senare lyckades González försvara sin magisteruppsats men fick sämst möjliga betyg.
– Lärarna och funktionärerna hånade och trakasserade mig för att jag hörde till dem som protesterade och det blev ännu värre för att jag är homosexuell.
– De gick ut i sociala medier och kallade mig bög och påstod att jag spred HIV, säger González.
Största delen av tiden befann han sig på flykt i Managua. Men regeringen hade ögonen på honom och han blev gripen julen 2020 då han var i Estelí för att fira högtiden med familjen.
– De tog av mig alla mina kläder och tvingade mig att göra situps naken, de försökte få en batong upp i min anus, de satte en pistol mot min tinning för att få mig att lämna ut information om vem som finansierade och organiserade protesterna.
– Men de släppte mig för att jag inte berättade något och för att jag inte hade telefonen, med all information, på mig, säger Noé.
Men i augusti 2021 blev situationen ohållbar. Då cirkulerade polisen runt hans tillflyktsort i Managua hela natten.
– Jag sov inte en blund, berättar han.
– Jag har aldrig velat lämna Nicaragua men nu hade jag inget val.
"Alla flyktingar borde få uppmärksamhet"
I Costa Rica började han planerat flykten till Finland och ankom efter många strapatser i februari, precis innan kriget bröt ut.
González är förfärad över kriget men beklagar ändå att de många journalister, som besöker flyktinganläggningen, bara uppsöker de ukrainska flyktingarna.
– Vi är alla i livsfara i våra hemländer, vi förtjänar alla uppmärksamhet, säger González.
Han beklagar också att undervisningen i finska satts på standby.
– De säger att de ukrainska flyktingarna måste prioriteras, säger aktivisten som nu letar efter en plattform i Finland där han kan sprida information om Nicaragua".
Fortsatt förtryck i skuggan av kriget – oppositionen bär en del av skulden
Han tror inte att situationen, trots en lång rad internationella sanktioner, kommer att förbättras, tvärtom.
I mars i år fördömde Arturo McFields, Nicaraguas ambassadör för Organisationen för amerikanska stater (OAS), offentligt sin egen regering.
– Detta försvagade regeringen som både kommer att öka förtrycket av oppositionen och rensa ut i de egna leden inför kommunalvalen i år, tror den unga statsvetaren.
Han tror också att Daniel Ortega vinner tid medan hela världens ögon är riktade mot Ryssland och Ukraina.
Putin och Ortega är dessutom gamla bundsförvanter och Putin hörde till de få presidenter som gratulerade Ortega för hans seger i det omtvistade presidentvalet 2021.
Och när dumans talman Vyacheslav Volodin återvände från sin internationella charmoffensiv i februari och måste undvika luftrummet ovanför Sverige och Finland, var det Nicaragua och ett möte med Daniel Ortega han kom ifrån.
– Också alliansen mellan Nicaragua och Ryssland ger sandinistregeringen tid och rum att härja vidare, tror González.
Han är också självkritisk och anser att oppositionen bär en del av skulden.
– Vi är splittrade, har inte en transparent dialog oss emellan, inte heller en gemensam dagordning med de mänskliga rättigheterna i centrum.
– Så länge vi inte har det och fokuserar på att ändra hela den politiska kulturen är det en lång väg till demokrati i Nicaragua, anser Noé González."
Artikeln har uppdaterats 4.5.2022.