Skådespelaren och sångaren Emma Klingenberg kommer från en mycket musikalisk släkt, i hennes barndomshem i Jakobstad på 80- och 90-talet var musiken rentav en självklarhet.
– Det fanns musik i min omgivning hela tiden och framförallt klassisk musik, i lågstadiet lyssnade jag egentligen inte på nånting annat, berättar Emma.
Vid något skede upptäckte Emma sedan Vivaldi - och föll pladask.
– Vivaldis De fyra årstiderna for rakt in i mig som barn, och framförallt Sommaren – den var gigantisk!
– Det var också då som jag riktigt på allvar insåg att musik är nånting som jag inte klarar mig utan, säger hon.
Tänk att man redan som 11-åring vet vad man vill göra resten av sitt liv
Emma Klingenberg
Emma var i barndomen ganska ensam om sitt klassiska musikintresse och det var inte många kompisar hon kunde dela sina musikupplevelser med – även om hon gjorde tappra försök.
– Jag minns en gång när min kusin var på besök och jag ville att hon skulle få höra Vivaldi: ”Jag måste få spela ett stycke för dig, det här är så bra! Det här är så stort! Lyssna, nu kommer det där stället, det här är så häftigt!"
– Hon lyssnade nog snällt och höll med om att det var fint, skrattar Emma.
11-åriga Emma: ”Det här måste jag alltid få göra”
Emma insåg redan i mycket ung ålder att scenkonst var det hon ville jobba med resten av sitt liv.
– Ganska tidigt visste jag att jag ville bli skådespelare, men när jag var 11 år hade vi en julföreställning i skolan, pjäsen Sanningens pärla (av Zacharias Topelius) och jag spelade trollpackan Bumburra.
När pjäsen var slut hade Emma bråttom att byta om bakom scenen, eftersom hon också skulle sjunga solo i skolans kör.
– Och jag kommer ihåg att när jag sprang från scenen till kören, så kände jag att: ”Ah, det här, det här måste jag alltid få göra”.
Det är också det som Emma fått göra hela livet, kombinerat det sceniska berättandet med sången.
– Det är ju lite märkligt att man redan som 11-åring får en sådan verklig känsla av att det är det här jag måste få göra, berättar Emma.
Beatles-skivor i postlådan av en snäll granne
När Emma sedan kom in i tonåren så upptäckte hon Beatles med hjälp av en omtänksam släkting.
Bredvid Emma på hennes barndomsgata bodde även mammas kusin, och han började lämna små försändelser i postlådan åt Emma.
– Det var Beatles CD-skivor med små handskrivna lappar instuckna i konvolutet, med förklaringar, bakgrundskoll, lite bra-att-veta fakta om just den skivan.
– Jag fick låna och lyssna på den så länge jag ville, och när jag hade lyssnat klart och var redo för nästa så fick jag en ny.
Emma tycker fortfarande att det var en jättefin gest av släktingen, och samtidigt gav det Emma en ordentlig kurs i Beatles musik.
– Dels ville han väl dela med sig av sitt eget stora intresse för Beatles, men samtidigt såg han väl att jag hade ett musikintresse, och att det här kunde jag ha nytta av.
– Jag skrev sedan ett arbete om Beatles i skolan, och köpte jag själv några av deras skivor. Rubber Soul var definitivt min favorit, berättar Emma.
Studietiden var stundvis utmanande – rädslor sattes på prov
Efter grundskolan och gymnasiet ville Emma hitta en studieplats där hon kunde kombinera skådespel och sång, och då fanns det bara en skola som kunde erbjuda det: Teaterhögskolan i Göteborg.
Emma sökte dit, kom in på första försöket och blev den första finländaren att år 2005 bli utexaminerad från skolans musikallinje.
Varför har jag valt det här yrket, det här är helt fruktansvärt, varför utsätter man sig för det här?
Emma Klingenberg
Emma berättar också att det var just under studietiden som hon kanske upplevde sina största utmaningar som sångare:
– Att sjunga är så fysiskt, och man kan ha så många lås och rädslor som sätter sig på olika sätt i kroppen som gör att man inte förmår att sjunga på ett sätt som man vill, förklarar Emma.
Under studietiden jobbade hon mycket med det här och gjorde lite för svåra saker hela tiden.
– Jag kommer ihåg när jag en gång skulle sjunga nåt klassiskt stycke och jag hade en hel blåsorkester som väntade på mig – jag var otroligt nervös! Jag tänkte att aldrig mer, varför har jag valt det här yrket, det här är helt fruktansvärt, varför utsätter man sig för det här?
– Och sen är det ändå nånting som händer, som gör att man hamnar rätt, det öppnar sig och det bara funkar, småler Emma.
Fick tillgång till Tove Janssons opublicerade visskatter
Emma har nyss avslutat en intensiv arbetsvår med bland annat en spelperiod med den flerfaldigt prisbelönta musikalen Once på Lilla Teatern i Helsingfors.
Emma hade redan tidigare spelat en av huvudrollerna i musikalen på samma scen på svenska, men nu under våren gjorde hon samma roll på finska, vilket var en ny utmaning för henne.
– Jag är ju inte så jättebra på finska, och eftersom jag inte tidigare hade jobbat på finska så visste jag inte hur min konstnärliga klangbotten skulle fungera på ett annat språk och hur det skulle gå? Om det skulle kännas på samma säkra sätt som på svenska? Men det gjorde det nog, berättar Emma.
Emma Klingenberg är aktuell med konsertföreställningen Tove Jansson - Visdiktaren.
Visdiktaren handlar om de fynd Emma gjort efter att hon för några år sedan fick uppdraget att börja forska i Tove Janssons visdikter.
– Vid något skede fick jag tillgång till Tove Janssons anteckningsbok, där hon själv hade gjort ett försök att samla sina vistexter, och där hittade jag massor med intressant och nytt, sådant som inte hade publicerats och som behövde ordnas upp.
– Så jag började samla på mig allt som på något sätt hade att göra med Toves musikvärld, vad hon lyssnade på, vad hon dansade till, vad hon spelade på sitt dragspel - och det är ett arbete som fortfarande pågår, berättar Emma.
Det åttonde avsnittet av Musiken i mitt liv finns nu på arenan. Programmet sänds också lördagar kl. 18.05 och onsdagar kl. 21.03 I Yle Vega.
Har du en liknande musikupplevelse som du gärna vill berätta? Hör då gärna av dig till mig via e-post: marten.svartstrom@yle.fi