– Min mamma har blockerat mig, säger en av mina ryskspråkiga bekanta när jag frågor hur kriget i Ukraina har påverkat hennes liv.
– Hon upplever att jag är en svikare som har fallit för amerikansk propaganda.
Det här är inte första gången jag hör någon säga att hens mamma, farmor eller mormor har brutit kontakten.
– Hon sa att hon gjorde det för pappas skull, men jag är inte säker på om det är sant, säger min vän.
Efter att kriget i Ukraina började, på Estlands självständighetsdag den 24 februari, har jag hört om många liknande familjetragedier. Det är nästan alltid mammor som bryter kontakten med döttrar.
Min vän vill inte uttala sig direkt i media, inte ens anonymt.
– Jag vill hålla låg profil.
Per epost får jag kontakt med en man som har varit aktiv i en av de små Kremlfinansierade grupper som finns i Estland (och de flesta länder i Europa).
Han skriver att intresset för provokationer är väldigt lågt just nu.
"24.2 kom som en total chock för mig. Jag väntade mig inte att det 'stora kriget' skulle börja."
Han är orolig för Ryssland framtid. Han känner genuin sympati med ukrainarna som nu kämpar för sina liv.
Men det är ändå Estland som får största delen av hans ilska.
Den nya temporära förordningen som förbjuder folk att använda ryska och sovjetiska symboler är ett grovt övertramp enligt honom.
Han tar upp ett exempel från den 26 april i år, 15 år efter att Bronssoldaten flyttades bort från Tõnismägi i Tallinns centrum.
Då fick en man som ville lägga en blomma på platsen där statyn tidigare stod böter för det.
Den här sortens överdrifter, "estniska superpowers", säger han att visar den estniska statens innersta väsen.
Den estniska polisen förklarar att samma man hade försökt ordna en demonstration på platsen, men inte fick tillstånd till det.
När han sedan kom till platsen med en blomma var det en klar provokation enligt de rådande omständigheterna.
Polisen har höjt beredskapen till "omedelbart förhöjd risk".
Mannen som skriver e-brevet till mig vill inte ge mig en intervju.
Min jakt på ryskspråkiga intervjuobjekt som vill tala med mig om kriget i Ukraina och vad de har för tankar om Segerdagen leder mig till kyrkan.
– Jag kan inte tänka mig att fråga mina ryskspråkiga kolleger, säger en präst jag känner. Just nu måste präster vara försiktiga, de har ett ansvar för hela sin församling och det är inte bra om de väljer sida, speciellt inte i media.
Min enda tröst är att också estniska journalister har samma problem med att hitta intervjuobjekt. Det är som om minoriteten sluter sig i skuggan av kriget.
"Det är känsligt och komplicerat"
Jag frågar en annan av mina vänner om han kan hjälpa mig.
Han jobbar som chef för ett socialcenter som hjälper barn och ungdomar från utsatta familjer i Tallinn. De har nästan alla ryska som modersmål.
– Men de har olika bakgrund. En är ukrainsk, en är georgier. Ryssarna är förstås flest. De stöder Putin. De hör bara ryska medier hemma, det är dem de bygger sin världsbild på.
– Jag har pratat mycket med barnen om det här. Det får inte bli så att de blir ovänner på grund av kriget.
Min vän är själv estnisk, men socialarbetarna där han jobbar är ryskspråkiga. Vi bestämmer att vi frågar dem om en intervju, i stället för att tala direkt med barnen.
Jag kan inte umgås med min mamma mer - nästan genast när jag åker hem börjar hon gnälla om hur dåligt Estland är för oss ryssar
bekant ryska i 30-årsåldern redan 2015
Men det blir inget av det. Efter interna diskussioner kommer de fram till att "temat är för svårt och komplicerat för oss".
Men en sak kan de berätta:
– Redan i samband med Bronsnatten 2007 visste våra tonåringar att de bränner broar om de deltar i oroligheterna. Samma saker säger dagens ungdomar nu.
Också de ryska ungdomar som har det svårt i Estland idag vet att livet i Ryssland knappast är lättare.
En försiktig ryskspråkig minoritet som sluter sig är inget nytt
I sig är det inget nytt att attityderna gentemot Ryssland, Sovjetunionen och ett nytt Estland skapar klyftor inom ryskspråkiga familjer.
Redan i samband med oroligheterna när Bronssoldaten flyttades från Tallinns centrum i april 2007 reagerade ungdomar i gemen annorlunda än sina föräldrar.
Föräldrarna hade en mer svartvit bild av Rysslands roll då. De upplevde att Kreml brydde sig om dem.
Inte långt efter det besökte jag Narva, den nästan helt ryskspråkiga staden i nordöstra Estland, precis vid gränsen till Ryssland.
Äldre Narvabor var försiktiga i sina uttalanden och var främst kritiska mot den estniska eliten i Tallinn.
Unga var kritiska mot sina föräldrar som inte förstod att man inte måste stödja Putin för att få kalla sig rysk.
Efter 2014 blev generationsklyftorna tydligare
Inte långt efter att Ryssland invaderade Krim och Donetskbäckenet 2014 lärde jag känna en rysk kvinna i Tallinn som också hon klagade på föräldragenerationen.
– Jag kan inte umgås med min mamma mer, nästan genast när jag åker hem börjar hon gnälla om hur dåligt Estland är för oss ryssar.
Det handlade egentligen mest om kultur, inte politik. Det viktiga för mamman var att hennes dotter skulle gifta sig och få barn, som hennes syster har gjort.
– Det handlar om livsstil. Mamma lever med rysk tv och den identiteten. Hon kan inte förstå mina livsval och vill inte acceptera dem.
Min vän vill inte ställa upp på en intervju och känner inte någon "som skulle göra det". Det finns helt enkelt för mycket som kan gå fel.
Läget är som förr, men mycket mer spänt. Som om vi lever i en period då broar kan brännas för evigt.
Också damen i början av artikeln kommer tillbaka till samma tema. Hon försöker hitta intervjuobjekt åt mig, men efter ett par veckor konstaterar hon att det är omöjligt.
– Jag har också följt sociala medier länge och försökt få folk som kommenterar mycket där att ställa upp. Ingen vill.
Det är svårt att veta vad den ryska minoriteten i Estland anser om kriget i Ukraina, Vladimir Putin och Segerdagen den 9 maj.
Att de är oroliga för framtiden är klart, liksom att majoriteten av ungdomarna är nöjda med livet i Estland. Det har undersökningar visat i många år.
Säkerhetspolisen skriver i sin senaste rapport att det bara finns små grupper som utgör ett direkt hot. Exakt hur stora de små grupperna är eller hurdana hot de talar om är osäkert.
Inte heller säkerhetspolisen ställer upp på intervju.
Det är lätt att hitta radikala ungdomar på sociala medier, men i verkliga livet är det svårt.
Hittills är det mest påtagliga som händer i Estland i krigets skugga babusjkorna som inte mer vill träffa sina barn och barnbarn.