Den nya friidrottshallen i Växjö är tom och tyst den här tidiga vårvinterförmiddagen. Inga tecken på att två av världens bästa diskuskastare snart ska stega in för att göra sin morgonträning.
Belysningen är släckt, och bara ett svagt ljus utifrån tränger in genom fönstren vid gaveln och ger salen ett dunkelt sken.
Plötsligt bryts stillheten av ett dån. Från omklädningsrummet spelas nu musik på hög volym.
"Hu ha hu ha" – en rytmisk melodi som känns bekant. "Hän Karakorumista ajoi Pekingiin orillaan". Det är inledningsorden på Frederiks Tsingis Khan som skräller från högtalaren.
I omklädningsrummet sitter Daniel Ståhl och knyter kastskorna. Diskusjätten har alltid framhävt sina finska rötter.
– Tervetuloa, voimmeko puhua vähän suomea? Kato täällä kukaan ei ymmärrä. (sv. Välkomna, kan vi prata lite finska? Här kan ingen finska.)
Ståhl skrattar till och fortsätter på Åbodialekt.
– Yritän kato puhua suomea aina kun voin. (sv. Jag försöker alltid prata finska när jag har möjlighet.)
Daniels Ståhls mamma är finsk och mormor bor fortfarande i Åbo. Den finska bakgrunden är en viktig del av Ståhls identitet, något som han minsann inte sticker under stol med. Vi återkommer till det lite senare.
Se Sportlivs minidokumentär med Daniel Ståhl:
"Mycket skoj och skratt och vilja"
Bredvid friidrottsarenan står en fullstor fotbollshall. Dit stegar Ståhl efter att han fått kastskorna på fötterna och Tsingis Khan har tystnat.
En av orsakerna till att han tillbringar en hel del tid i just Växjö är fotbollshallen där kastteamet får träna. Här går det att göra fullånga träningskast i perfekta förhållanden genom hela vintern.
– Det är en stor fördel att kunna kasta här istället för att kasta mot en vägg. Här ser man hur diskusen flyger, säger Ståhl.
Teamet är av högsta klass. Tillsammans med OS- och världsmästaren Ståhl tränar också OS-silvermedaljören Simon Pettersson under tränargurun Vésteinn Hafsteinssons ledning.
Här har två av världens bästa diskuskastare marinerats under de senaste åren. Samarbetet med Ståhl startade för tio år sedan. Då var den blivande storkastaren en sjuttonårig lovande talang.
– Första gången jag såg honom lade jag märke till hans storvuxenhet, hans långa armar och den enorma outnyttjade energi som han utstrålade. Det var mycket skoj och skratt och vilja, säger Hafsteinsson.
Vésteinn Hafsteinsson såg potentialen i den två meter långa kastaren och tvekade inte att erbjuda honom en plats i sin träningsgrupp.
Hafsteinsson insåg att han i sina händer hade en pärla som kunde göra historia. Något liknande som han sett i Gert Kanter som islänningen fört till både OS- och VM-guld.
Budet Hafsteinsson lade fram var svårt för Ståhl att tacka nej till.
– Han erbjöd mig en plats i sitt team och sade att jag kommer att föra dig till OS- och VM-guld, men det tar tio år, du måste bara tro på det jag säger. Ett sådant erbjudande kan man inte tacka nej till.
När Hafsteinsson tog över ansvaret för Ståhls träning började han med grundpelarna. Ståhl fick börja träna efter ett träningsprogram, han fick lära sig äta rätt, sova och anamma en hälsosammare livsstil.
Sedan var det att ta itu med tekniken och se till att Ståhl skulle få tävlingserfarenhet och lära sig tävla. Under det första året skickade Hafsteinsson den unga råtalangen på alla tävlingar som gick att hitta både i Sverige och utomlands.
Som yngre var jag väldigt osäker och försiktig och hade mycket respekt för motståndarna. Nu är det tvärtom.
Daniel Ståhl
Ståhl hade aldrig lyckats i ett juniormästerskap och hade enligt Hafsteinsson svårt att prestera då det gällde. Den biten är som bortblåst nu.
– Vésteinn gjorde mig till en tävlingsmänniska. Det är som två olika människor. Som yngre var jag väldigt osäker och försiktig och hade mycket respekt för motståndarna. Nu är det tvärtom – nu har jag full koll på allt.
– När jag var yngre gick jag bara in och slängde utan att tänka. Nu vet jag hur stark jag är mentalt. Som i OS – jag visste precis vad jag skulle göra. Man ska tänka så lite som möjligt och bara gå in i ringen och prestera. Man ska inte ha tio olika saker i huvudet, för då låser sig kroppen, man fryser till och blir nervös och allting blir stumt.
Hafsteinsson ville också att Ståhl tidigt skulle lära sig vad det innebär att vara idrottare på heltid. Han säger att adepten har brottats med helhetspusslet.
– Daniel hade väldigt svårt med att inte hålla på med nånting annat vid sidan om, plugg eller jobb eller annat. Som toppidrottare måste man också klara av livet utanför.
Fram till att Hafsteinsson tog över hade Ståhl tränats av sin mamma, Taina, själv svensk mästare i diskus och pappa Jan, även han diskuskastare. Hafsteinsson vill påpeka att den träning som Ståhl gjort med föräldrarna utgjorde en bra grund, men att det kanske inte varit så värst planerat eller målinriktat.
– Jag satte egentligen bara ordning och reda på träningen och styrde viljan och energin till rätt saker.
Den tunga vägen
Daniel Ståhl beskriver sig själv en normal svensk ung man vid tiden då Hafsteinsson tog över.
Genast från början mobiliserade Hafsteinsson en stor stödgrupp kring Ståhl bestående av en mental tränare, nutrionist, massörer, sjukgymnaster och ett team från Sveriges olympiska kommitté, friidrottsförbundet och Ståhls klubb Spårvägens IF.
Under de första åren jobbade Hafsteinsson mycket med den sociala och mentala biten, att Ståhl skulle känna sig hemma i rollen som diskuskastare på heltid. Träningen oroade han sig inte för eftersom Ståhl alltid följde träningsprogrammet till punkt och pricka.
– Det var en stor omställning för Daniel. Han hade bott med mamma och pappa och nu flyttade han bort för idrottens skull. Det var svårt för honom.
Jag var en mentalt svag ung grabb, en instabil spelevink och ett barn i huvudet, så Vésteinn fick börja om från noll med mig.
Daniel Ståhl
När det dessutom ganska fort kom framgång hamnade Ståhl i en ny situation, kändisskapet. Den biten kom som en chock som han inte varit förberedd på.
– Han funderade på om han överhuvudtaget ville fortsätta efter att han blev känd och plötsligt blev en stjärna 2014. Han har verkligen fått kämpa med den biten, säger Hafsteinsson.
Tackar idrottspsykologen
I OS i Rio de Janeiro 2016 blev Ståhl fyra och en halv meter från sitt färska personbästa och missade finalen. Vintern därpå fattade han sitt slutgiltiga beslut.
– Då bestämde han sig för att det är det här han vill och att han ska gå hela vägen. Men det var inte självklart och på grund av allt det här mådde han ganska dåligt mellan 2014 och 2017, berättar tränaren.
Hela vägen har det handlat om en helhet där alla delar är beroende av varandra – det mentala, sociala och fysiska. Den osäkra spelevinken har utvecklats till en helt annan person, en självsäker toppidrottare som trivs i rollen att vara bäst.
– Det är gigantiska steg jag tagit, men det är en lång process. Det tar tio år, det är inget man snappar upp bara så där. Det är tre aspekter man ska trivas i, det är tävlingsbanorna, träningarna och även utanför idrotten. Och där har vi lyckats väldigt bra, säger Ståhl och tackar också sin idrottspsykolog.
– När jag var yngre tyckte jag det var jobbigt med uppmärksamheten, men jag har växt in i det. Jag gillar att vara nummer ett, att känna att jag är bäst. Många trivs inte i rollen att vinna OS-guld, men jag tycker tvärtom. Jag tycker det är jättekul att folk stannar mig på gatan och vill ha en autograf eller ta en bild. Jag trivs jättebra i den rollen numera.
Det massiva trycket
Efter att ha misslyckats i stortävlingssammanhang i junioråren började framgång trilla in 2017 i form av ett VM-silver, som han följde upp med EM-silver året därpå.
I VM i Doha 2019 klev han upp på den högsta diskustronen och samtidigt upp som förhandsfavorit till OS-guldet i Tokyo. Pressen var enorm.
– Efter VM-guldet började snacket att "Daniel Ståhl, han ska vinna OS". Grannarna, folk på gatan och medier sa att skulle jag bara få till ett genomsnittskast så skulle jag vinna utan problem. Jag hörde det varje dag, och hade extremt mycket mentalt tryck, säger Ståhl.
– Speciellt de 2–3 sista veckorna före OS fick jag dagligen sms och mejl av folk som sa att jag kommer att vinna, inget snack om saken. Hade jag blivit tvåa eller trea hade det varit ett misslyckande. Därför var det extremt skönt att jag vann. Det var mer som en befrielse än glädje, det var bara sån lättnad.
Det som Hafsteinsson lovade Ståhl tio år tidigare hade förverkligats. Det hårda jobbet, den gemensamma resan hade lett fram till OS-guldet.
Tokyo bjöd också på ett överraskningssilver för Ståhls träningskompis Simon Pettersson. Tränaren Hafsteinsson hade därmed världens två bästa diskuskastare i sitt team.
– De har lärt sig utnyttja varandras styrkor. Simon är en träningsnarkoman som orkar träna länge och det får också Daniel att försöka mer då han vill hänga med. Daniel kastar alltid långt på träningar och det får igen Simon att tända till. De har hittat en balans som stöder bägge två.
Finsk vinnarmentalitet
Träningen i Växjö börjar gå mot sitt slut.
Simon Pettersson och Daniel Ståhl samlar in diskusarna från planen. Lådan fylls med färggranna limpor, röda, blåa, gröna, träfärgade, gula. Plötsligt plockar Ståhl upp en av de gula diskusarna i lådan.
– Det här var diskusen jag vann OS-guld med.
I OS-finalen flög den gula limpan 68,90 meter. Det egna rekordet ligger på 71,86 och målet är att slå friidrottens äldsta världsrekord Jürgen Schults 74,08 från år 1986.
– Jag har två mål kvar: EM-guld och världsrekord. Klart jag vill vinna OS och VM också men det har jag redan gjort så det behöver jag inte mera. Nu är det 75 meter som gäller.
Om det ska bli världsrekord så ska det komma helst i sommar. Han har inte så många år kvar på toppen.
Vésteinn Hafsteinsson
Ståhls styrka ligger i fysiken och i en rörlighet som sällan kan skådas i kastare av hans storlek.
– Han är stark som en oxe och mjuk som en katt, beskriver Hafsteinsson sin adept.
Ståhls teknik kräver ännu finslipning för att kunna utnyttja hans fulla styrkekapacitet, men den dagen den perfekta träffen kommer är världsrekordet i fara. Hafsteinsson kallar den olympiska mästarens kast tekniskt "ganska bra".
– Om det ska bli världsrekord så ska det komma helst i sommar. Han har inte så många år kvar på toppen. Han kan plocka stortävlingsmedaljer i några år ännu men världsrekordet måste komma i sommar.
Skyddsnätet viks in mot väggen, diskuslådan ställs in i förrådet och Ståhl summerar träningen med Hafsteinsson. De besluter att köra ett gympass på kvällen.
Ståhl byter igen till finska.
– Mennäänkö syömään? (sv. Ska vi gå och äta?)
Ståhl har hela sitt liv levt mellan två kulturer. Kontakten till släkten i Finland är tät. Framför allt mormor talar han ofta med för att hålla upp finskan.
Själv ser han sig själv som en bra blandning av båda kulturerna och som lika mycket finsk som svensk. De olika särdragen kommer fram i olika situationer.
– När jag tränar och tävlar, då har jag sisu. Sitter jag på restaurang är jag lite mera svensk, diskuterar och är trevlig. Men vinnarmentaliteten har jag från finska sidan. Jag ska vinna, så är det bara!
– Sisulla mennään!