Det är 1990-tal på den nyzeeländska landsbygden. Sjuttonåriga Sam (George Ferrier) sörjer sin döda mamma medan pappa Robert (Marton Csokas) försöker hålla liv i familjens lantgård.
Någon egentlig kommunikation mellan far och son existerar inte och istället för att försöka råda bot på problemen har sonen förpassats till en internatskola där han vantrivs.
När vi stiger in i handlingen har Robert insett att han måste resa till London för att reda ut sina affärer – och att resan sammanfaller med att hans brittiska mor (Charlotte Rampling) bestämt sig för att komma på besök.
En mor han inte står på god fot med, men som behöver någonstans att bo sedan hon brutit benet. Och som antagligen är nyfiken på barnbarnet hon aldrig träffat.
Bäddat för bonding över generationsgränserna? Nja, hur skulle det vara möjligt när det gäller två starka personligheter som verkar avsky allt och alla?
En film som börjar bra och bara växer
Det är svårt att sätta fingret på vad det är som gör Juniper (i Finland lanserad med titeln Isoäiti) till en film som fungerar från det allra första ögonblicket.
Är det något med miljön, tystnaden, ljuset, stämningen? Eller det chosefria sättet att närma sig känslor som sällan kommer till uttryck i renodlad form?
Sorg, skuld, ångest, bitterhet, hat.
Hur som helst är det påtagligt att manusförfattaren och regissören Matthew J. Saville har en sällsam förmåga att skapa en känsla av stagnation.
Det är som om huset, trädgården och de två männen höll andan i väntan på att något skall hända. Och i samma ögonblick som farmor Ruth bärs över tröskeln inser man att hon är krutdurken som kommer att få det hela att explodera.
Denna strama kvinna vars kanter är lika kyligt vassa som isbitarna i de drinkar hon girigt hinkar för att släcka törsten och smärtan.
Men en kvinna som faktiskt ser Sam och inser att han behöver henne lika mycket som hon behöver honom.
Och lika säkert som Saville skildrar dystra känslolägen lika känsligt förmår han ta sig an ljusare toner på det mänskliga känslospektrat. Utan att det känns vare sig sockersött eller tillrättalagt.
Vilket spel!
Filmen fungerar både på intrigplanet och i visuellt hänseende, men det är helt klart skådespelarna som höjer den till en egen nivå.
Charlotte Rampling – som jobbar obehindrat på både franska och engelska – är en skådespelare som aldrig ryggat för komplexa och måttligt sympatiska rollkaraktärer.
Inte sällan har hon fått spela den kyligt intellektuella kvinnan vars känslor löper amok – men bara under ytan.
På senare år har vi sett henne i bland annat 45 Years och enbart under 2021 hann hon vid sidan av Juniper också medverka i François Ozons Tout sI'est bien passé, Paul Verhoevens Benedetta och Denis Villeneuves Dune.
Det är få skådespelare som kan smälla fram ett motsvarande kvitto över arbetsprestationer utförda i skuggan av pandemin. Eller vilket år som helst för den delen.
Det är med andra ord en respektingivande skådis att ställa sig bredvid, men 21-åriga nyzeeländaren George Ferrier har inga problem med att prestera både närvaro och intensitet.
Stundvis är den emotionella maktkampen rollkaraktärerna emellan så stark att den nästan skär sönder duken och däremellan möts de i ett samförstånd som gör ont.
Och ont gör det många gånger. Men jag kan inte påminna mig om när jag senast gråtit så mycket på bio och ändå känt mig så lätt om hjärtat när jag lämnat salongen.
För min del räcker det som bevis på att en film ingalunda behöver vara större än livet för att göra intryck – det är gott nog om den är just så komplicerad, mångfasetterad och vacker att man känner att man lever.
