Så här resonerar författaren och debattören Irena Požar.
Som för att understryka Požars tes som framkommer i boken Backlashen – Metoo och revolutionen som stoppades utkommer debattören och poddaren Anna Björklund samtidigt med en bok som hyllar livet som hemmafru, Kvinnomanualen.
Backlashen efter metoo-hösten är här menar Irena Požar. Hon tror dessutom att man i Sverige bara befinner sig i början av den. I en intervju i P3 säger hon att det känns som om det är töntigt att vara feminist just nu, speciellt i en metoo-kontext.
Och när feminismen känns för jobbig frodas hemmafrun.
Hemmafrun får upprättelse
Anna Björklund vill inte kalla sig för hemmafru, men hennes nyutkomna essäsamling Kvinnomanualen kan läsas som en hyllning till just hemmafrun. Och hemmafrun förtjänar en upprättelse, en kvinna som vill vara hemma och ta hand om man och barn måste få göra det utan att misstros.
Björklund har lyckats ordna ett liv där hon lever hemma men ändå har en röst utåt. Under några timmar varje förmiddag poddar eller skriver hon och hon påpekar att det känns viktigt för henne.
Det hon också borde poängtera är att det enbart är priviligerade kvinnor som kan stanna hemma, medan mannen försörjer henne. Hon får gärna även själv ha pengar på fickan sedan tidigare eftersom en skilsmässa kunde vara ödesdiger för henne. Hemmamamman har kanske inte en karriär att återuppväcka och hon har kanske inte heller arbetat ihop för en pension.
En tillbakagång till ett långsammare och hållbarare tempo
I det senaste avsnittet av Sällskapet påpekar författaren och poddaren Ellen Strömberg att det inte heller känns motiverat att endast se hemmavarandet som något för enbart kvinnor. Strömberg poängterar att mycket av det som hör ihop med livet som hemmafru känns sunt, som ett långsammare tempo och hållbar konsumering. Det får däremot inte ske på bekostnad av feministiska landvinningar.
En tanke som lätt slår en är att en kvinna som stannar hemma med barnen gör bäst i att ha en partner som är feminist även om hon själv inte skulle vara det. Men Björklund är ingen renodlad hemmafru och speciellt inte om man tänker på termen “tradwife”.
Tradwife-trenden som uppstod och fortsättningsvis är stor på social media är en förkortning av traditional wife och syftar på en kvinnobild byggd av konservativa värderingar som inte sällan är förankrade i kristendomen.
På tiktok lär tradwives ut hur man stryker sin mans skjorta och hur man håller honom på gott humör. Men också klassiska husmorstips gällande fläckborttagning, städning i allmänhet och bakning är populära.
Mannen är familjens överhuvud
Mycket av det här tilltalar alla som lärt sig, eller tvingats till, att trivas hemma, men en kvinnosyn hämtad från gamla testamentet kan kännas något föråldrad eller åtminstone amerikansk. Mannen är familjens överhuvud och kvinnans uppgift är att tjäna honom. I USA är tradwife-trenden också förknippad med alt-right-rörelsen och liknande tendenser dyker upp på många håll.
Irena Požar skriver inte mycket om hemmafrun i sin bok, men hemmafruidealet verkar gå hand i hand med ett ointresse eller avståndstagande av feminismen.
Att kvinnor frivilligt avstår från sina rättigheter att studera, arbeta och verka i det offentliga rummet kan kännas obegripligt för tidigare generationer av feminister som arbetat hårt för ett mera jämlikt samhälle.
En del hävdar att det är sann feminism att få stanna hemma om man vill, medan vissa tradwives också parar sin ideologi med en uttalad antifeminism. Det gäller speciellt kvinnor som hör ihop med alt-right rörelsens män, där bägge är överens om att mannen är familjens överhuvud.
Konservativa trenden inte ny
Redan för femton år sedan dök en konservativ trend upp i bloggosfären. Den yngre generationen bloggade om inredning och parmiddagar, medan den äldre generationen X bloggade om festande och sex.
I en artikel från 2018 skriver Greta Thurfjell om fenomenet och samtalar med bland andra Sofia Ulver, docent och forskare i konsumtionskultur vid Lunds universitet. Ulver förklarar fenomenet så här: “...den generation som växer upp i en turbulent värld kommer att söka trygghet och vända sig mer inåt. Det finns forskning på att medelklassen krymper och att prekariatet, de som inte har fast anställning, växer.”
Ulver konstaterar också att: …” det hör till någon sorts social logik att vi söker det som är svårt att få, det som det finns ont om. Det känns kanske inte lika attraktivt i dag att leva som en promiskuös singel som inte har något hem.”
En snabb scanning av hurdana reaktioner böckerna väckt, åtminstone när den här texten skrivs, visar att Björklunds bok tycks falla läsarna mera i smaken än Irena Požars.
Björklunds Manual läses med glädje, trots att en del recensenter inte köper innehållet gillar de överlag stilen hur det presenteras. Många tycker att Björklund är rolig.
Požar får bakläxa, hennes undersökning tillför ingenting nytt och är nästan lite väl konspiratorisk, men överlag tycker man att arbetet hon gjort är viktigt.
Det verkar som om de högljudda bråkstakarna i klassen har det lätt för sig just nu, medan de pålästa flickorna tystas ner. Åtminstone får de inget medhåll ifall de vågar höja rösten.
Mer diskussion på samma tema hittas i det senaste avsnittet av Sällskapet.