"Är klockan 9 tidigt för dig?", frågar jag den flerfaldigt Pulitzerbelönade författaren Colson Whitehead när jag kommer in i rummet som har reserverats för oss i en halvtimme den här fredagsmorgonen.
– I allmänhet, ja. Om jag själv skulle få bestämma skulle jag inte boka in en intervju tidigare än klockan 11. Före det är jag inte tillräckligt vaken för att prata med andra människor.
Det är alltså en morgontrött och dessutom jetlaggad författare jag har framför mig, som har anlänt från New York kvällen innan. Men, han är en författare med en plan.
– Jag har en timmes lunchpaus men jag tänker tillbringa hela timmen sovandes på mitt hotellrum. Jag har flera intervjuer inplanerade i dag, men mellan dem tänker jag också gå upp på mitt rum och ta tupplurar varje gång jag får möjlighet till det.
New York, New York ...
Whitehead har bott i New York hela sitt liv, med undantag för ett och ett halvt år i San Fransisco i slutet av 90-talet. Det här avspeglas också i hans skrivande då de flesta av hans romaner utspelar sig i New York med omnejd.
– Jag får mycket kreativ inspiration av staden och det känns rätt att mina böcker utspelar sig på platser som jag känner till.
Som tur är New York en stad med många historier att erbjuda.
– Att skriva historisk fiktion om New York har gett mig nya perspektiv. Genom att dyka in i historien har jag fått ett nytt sätt att se på amerikansk kultur och samhälle i dag.
I sin senaste roman, Harlem Shuffle, har Whitehead satt sig in i stadsdelens historia och kombinerat den med biografier om skurkar och gangstrar. Slutresultatet är en fiktiv roman om en rånkupp i Harlem på 1960-talet, som för övrigt kommer att få en uppföljare nästa år när Whiteheads nästa roman Crook Manifesto kommer ut.
Den slumpmässiga framgången
Mest känd är Whitehead för att ha skildrat mörka epoker ur de amerikanska historieböckerna i sina romaner.
I Den underjordiska järnvägen skriver han om slaven Coras flykt från sydstaternas bomullsplantager och i Nickelpojkarna berör han teman som våld, segregation och rasism när han skriver om Elwood Curtis tid på den fiktiva uppfostringsanstalten Nickel Academy som är inspirerad av Dozier School for Boys i Florida.
För de här båda romanerna tilldelades han Pulitzerpriset för skönlitteratur. Att tilldelas Pulitzerpriset två gånger är en bedrift som bara tre författare har lyckats med innan Whitehead, men han var den första författaren som tilldelades priset för två efterföljande romaner.
För Den underjordiska järnvägen fick han också National Book Award och därmed kammade han hem två av Amerikas mest prestigefyllda litterära priser för en och samma roman. En bedrift som få andra romaner har lyckats med.
– Framgången med de två romanerna var slumpmässig, säger Whitehead med ett skratt.
Han verkar inte ha bekommits av den press eller förväntningar som ibland kan följa framgång. Han har helt klart inte heller lidit av någon skrivkramp efter sina succéromaner då han redan skrivit klart tre romaner efter att Den underjordiska järnvägen kom ut 2016.
– Jag ser ingen poäng med att oroa mig över andras förväntningar. Om någon tycker att jag borde göra någonting på ett visst sätt, kan de göra det själva. Livet är kort och jag skriver de böcker jag vill skriva.
"Jag visste att jag ville skriva"
Prestationskraven bekommer honom inte, men framgången har fört med sig förändringar i hans liv och vardag. Den största förändringen är att han nu kan skriva på heltid och inte längre undervisar i kreativt skrivande. Någonting som han inte saknar.
– Jag gjorde det bara för pengar och jag njöt inte alls av det.
Förutom att undervisa har Whitehead också jobbat som journalist. För exakt 30 år sedan, i maj 1992, publicerade han sin första artikel och sedan dess har skrivandet tilltagit och tagit mera plats i hans liv.
Journalistiken beskriver han som en språngbräda till att skriva det som han egentligen ville skriva.
– Jag visste att jag ville skriva fiktion och påhittade berättelser men det var först efter att ha jobbat en tid som journalist som jag blev tillräckligt självsäker för att börja skriva fiktion.
En annan fördel med att vara författare på heltid är friheten att styra över sina egna dagar vilket möjliggör tupplurar dagtid, någonting som Whitehead inte har någonting emot.
– Min fru och jag turas om att föra vår son till skolbussen halv åtta varje morgon och ibland efter att jag har fört honom går jag och lägger mig igen.
Benägenheten att ta tupplurar skyller Whitehead på att han är medelålders och har två barn. Han berättar också att han tidigare brukade gå ut rätt så ofta, men att han inte längre orkar då han är så trött om kvällarna.
– Jag vill bara titta på matlagningsprogram på tv och dricka vin, säger han med ett grymtande skratt.
Men, sett till text han producerar har han blivit mera effektiv med åren. Innan coronapandemin skrev han 1-3 sidor per vecka och sedan dess har sidantalet ökat.
– Jag har varit väldigt produktiv sedan pandemin bröt ut och nu siktar jag på att skriva åtta sidor per vecka.
Skriver allas historia
Alla Whiteheads romaner utspelar sig i USA men de går hem hos läsare i hela världen. Att hans böcker har sålts i miljontals exemplar och har översatts till fler än 40 språk bekräftar det här.
– Jag kan inte säga varför någon gillar en bok men inte en annan, men genom att välja rätt ord kan du bjuda in människor till ditt sätt att se på saker.
Whitehead säger att det inte bara handlar om att välja rätt ord eller att fånga läsare med en bra historia. I hans fall tror han att de teman han skriver om är universella och går att relatera till oavsett var i världen man befinner sig.
– Dynamiken mellan de med makt och de som inte har makt, är allas historia.
Han tar exempel från när han har varit i Polen och Frankrike och personer där har dragit paralleller mellan abolitionismen och de aktivister som motsatte sig slaveriet med de franska och polska motståndsrörelserna under andra världskriget.
– Trots att historien om slaveriet är en helt annan historia än den om nazismen, så finns det ändå gemensamma nämnare.
Besviket konstaterar jag att vår halvtimme börjar vara över, men vid det här laget är den jetlaggade och sömniga författaren endast ett minne. Det är en strid ström av ord som kommer ur hans mun medan han gestikulerar så att han flera gånger slår till mikrofonen som jag placerat på bordet framför honom och han fortsätter prata fast vi har blivit ombedda att avrunda:
– De behöver inte nödvändigtvis se ut som dig eller ens prata samma språk, men om du lyckas träffa någonting universellt som gäller alla och som reflekterar ett brett spektrum av erfarenheter, så tycker jag att det är någonting väldigt bra att uppnå med sin konst, avslutar Whitehead innan jag lämnar rummet.