Trots att utbrändhet är mycket vanligt förfaller många ganska oförstående när någon trillar dit.
På arbetsplatsen kan du ses som lat och gnällig.
Om du för barnen till dagis och sedan går hem och lägger dig blir du skuldbelagd av andra föräldrar.
Till och med din partner kan tycka att du borde göra allt det du vanligtvis gör i hemmet, trots att du är sjukskriven och knappt kan stå på benen.
Och när du lyckats ta dig igenom den mest akuta fasen och försiktigt börjar återvända till vardagen förväntas du ånga vidare i precis samma takt som tidigare.
Men ni är också många som berättar att ni fått ett fint bemötande när ni varit utmattade
Speciellt uppskattar ni kolleger och vänner som hör av sig för att erbjuda hjälp snarare är hurtiga råd.
Chefer som lägger märke till varningstecknen i tid och ger den anställda möjligheten att mjuklanda efter sjukskrivningen står också högt i kurs.
Men ännu finns det mycket som kunde förbättras. Veckans mest hjärtskärande brev kommer från signaturen Duktig flicka som inte duger, 35 som berättar om hur det var att som tolvåring försöka ta ansvar för hela familjen då både föräldrarna brände ut sig.
Något stödsystem fanns inte för ett barn som dessutom ville vara lojal mot föräldrarna och inte skvallra till en lärare, kurator eller annan utomstående.
Så vad kan man lära sig av veckans brevskörd?
Bland annat detta: respektera den som bränt ut sig, erbjud hjälp och håll inne med alla goda råd och skuldbeläggande kommentarer. Nästa gång kan det vara du själv som slirar ner i avgrunden och behöver hjälp och omsorg för att kravla dig upp igen.
De utbrändas dotter
Mina föräldrar brände ut sig. De kämpade för att jag inte skulle märka vad som hänt, men jag märkte ju det ändå och försökte göra mig osynlig för att inte vara till besvär.
Sedan började jag ta på mig en massa ansvar fast jag bara var 12 år. Jag lärde mig laga riktig mat på spisen, för att inte besvära föräldern som bara sov och sov eller den andra som jobbade sig sjuk för att försörja oss.
Det här perspektivet talas det sällan om, eftersom inget barn vill skuldbelägga sina föräldrar.
Mina föräldrar krävde ingenting av mig, utan jag gjorde det jag kände att jag behövde göra.
Men jag blev själv sjuk till sist. Det fanns inget stöd att få för barn till utmattade föräldrar, åtminstone inte på svenska.
Det finns flera lillgamla barn som tappert tar på sig ansvar som är för stora för dem. De har lärt sig av sina föräldrar att man ska hålla masken och låtsas som att allt är bra. Tills det blir stopp.
Duktig flicka som inte duger, 35
I efterhand är jag glad att min man gjorde roliga saker när jag var utbränd
Jag sov på soffan hela dagarna, släpade mig till dagis för att hämta barnen och köpte färdigmat i den dyra närbutiken, för längre än så orkade jag inte.
På kvällarna låg vi i en hög på soffan och tittade på film. Jag låg underst och sov.
Min man skötte hushållet och barnens hobbyer, han var en klippa. Men han fortsatte ändå att leva som vanligt. Han åkte på en förlängd weekendresa med sina polare, vilket jag då tyckte var illojalt mot mig.
Men de facto hade han i förväg planerat allt. Det fanns mat i kylskåpet och barnen blev upplockade och återbördade av kompisars föräldrar när de skulle på kalas eller fotbollsmatcher.
Efteråt har jag känt stor glädje och tacksamhet för att min man fortsatte ta hand om sig själv, så att livet fortsatte så normalt som möjligt hela tiden.
Återhämtad 45
Önskar att folk skulle fatta att man inte är som förr
Jag blev sjuk när jag var väldigt ung, 23 år. Jag förlorade kontakten med många vänner. I efterhand har jag förstått att de inte visste hur de skulle bete sig mot mig.
Min kille var ett enormt stöd fast det var svårt när jag sov dåligt och hade konstant värk i kroppen. I dag är vi gifta.
Det jag önskar är att folk skulle förstå att trots att man blivit frisk från den akuta fasen av utmattning och börjat återvända till livet orkar man inte som förr.
Det är sex år sedan jag befann mig i den akuta fasen, men fortfarande måste jag planera mina dagar noga så det inte blir för mycket program.
Daniela, 29 år
Jag har lärt mig att säga nej
Jag brände ut mig för 20 år sedan och lovade då mig själv att aldrig gå igenom det igen. Nu julen 2021 var utbrändheten åter ett faktum.
Jag har fått fin hjälp av vården och blivit väl bemött av vänner, jobb etc. när jag berättat om min situation. Min make och mina vuxna barn med sambor har varit ett superstöd.
Jag tog time-out i två månader och skötte bara om mig själv.
Jag känner nu en ny styrka som jag inte har haft förr. Jag kan säga nej! Filosofen Esa Saarinen lär ha sagt att det finns inget som burnout, utan bara människor som inte kan säga nej.
Margo
Ingen hjälp fanns att få, barnen skötte hushållet
I dag kan jag inte förstå att det inte fanns någon hjälp att få då jag blev utbränd och hade små barn. Inte ens barnens pappa ställde upp, fast jag knappt hölls på benen på flera månader.
Jag hade inte ens kraft att föra dem till dagis, om ingen bekant kunde föra barnen var de hemma, stackarna.
Vi levde på pizza för på den tiden var det det enda man kunde beställa hem. Städandet och bykandet skötte barnen.
Jag önskar verkligen att någon hade hjälpt oss.
Mor 43
De tror att jag bara är lat
Här sitter jag i soffan och bara stirrar, som så många andra dagar med diagnosen utmattningsdepression.
Jag tänker att det skulle vara så mycket lättare att vara sjukskriven för brutet ben för då syns det iallafall och då är det mera accepterat att bara vila.
Det som många i min omgivning verkar ha svårt att förstå är att det inte hjälper att sova, utan att ens hjärna inte funkar som förr. Mitt minne, min energi, mitt "go" och mina känslor har tagit skada och jag klarar inte alls av att göra samma saker som tidigare.
Jag önskar att människor skulle förstå att man inte vill vara utmattad och sjukskriven och det inte handlar om lathet eller att man inte kan säga nej. Det är så mycket mer än så.
Utmattad 29 år
Chefen bad om ursäkt
Efter att ha försökt utföra två till tre personers jobb allt för länge gick jag in i den berömda väggen.
Företagshälsovården och kollegerna var fantastiska. Också chefen fattade småningom att jag inte klagat på för mycket jobb bara för klagandets skull.
Efter sjukskrivningen bad både chefen och hens chef om ursäkt, så jag fick en slags upprättelse.
Det är inte värt att jobba sig till utbrändhet, jag kommer aldrig att återfå den stresstålighet jag hade tidigare. Fortfarande kan jag lätt få problem med sömnen om jag stressar. Men utbrändheten var också en lärorik upplevelse.
C 56