För tre månader sedan – före den ryska offensiven – levde invånarna i de byar vi besöker i närheten av Mykolajiv ett normalt liv. Till och med ett gott liv, berättar de.
Jordbruk var lönsamt i Ukraina och en viktig källa till exportinkomster. Maryna Sjulga berättar att hon och hennes man Serhij Sjevtsjenko till och med hade råd att åka utomlands.
– Vi hade det bra tills Russkij Mir, "den ryska världen", kom hit. De skulle få sticka tillbaka till sitt eget land och lämna oss i fred, säger Sjulga.
Enligt henne har ukrainarna en önskan – att Putin ska dö.
Men även om den önskan inte går i uppfyllelse ser hon framtiden an med tillförsikt.
– Jag är tusen procent säker på att Ukraina vinner, med stödet från väst, säger Maryna Sjulga.
Försvaret nyckeln till segern
Den som ska leverera den seger Sjulga och många med henne väntar på är det ukrainska försvaret. Det var starkt närvarande i det område vi kunde besöka.
En soldat berättar att Ukrainas försvarsmakt är bättre och mer effektiv än Rysslands i allting.
Men en fördel har Ryssland på sin sida, säger han. Ryssland räknar inte förluster och bryr sig inte om manfall.
– Det största problemet är att Ryssland har så många soldater. Ryssland slänger in dem som kött i en kvarn, säger soldaten, som säger att han heter Ivan.
I början var det svårt att få grepp om vad som hände, jag hade så mycket adrenalin i blodet
Ryssland för också krig på fel sätt, säger ukrainarna, eftersom man inte bryr sig om krigets lagar, utan dödar så många civila man bara hinner.
– Ockupanterna jämnar byar med marken, helt oberoende av om det finns soldater i dem eller inte, säger en pansarvärnsman som presenterar sig som Kolja.
Kolja säger att den ukrainska armén försöker fokusera sammandrabbningar till skogsområden, bort från byarna. Men samtidigt måste man bekämpa fienden där man finner den.
Kolja har två månader av stridserfarenhet. I den första striden han var med om förstördes två ryska stridsvagnar och andra bandfordon.
– I början var det svårt att få grepp om vad som hände, jag hade så mycket adrenalin i blodet, berättar han.
Nu är han van vid kriget.
Soldat: Ryska artillerielden har ökat
Dagen efter att vi träffade Ivan och Kolja får Yles team tillsammans med försvaret besöka några försvarspositioner lite längre österut vid samma frontavsnitt.
Artillerielden är igen så kraftig att armén inte vågar föra journalister till den främsta linjen.
Livet ser i princip likadant ut i de skyttegravar som vi får se, men vi behöver inte oroa oss över direkt eldgivning från kulsprutor eller stridsvagnar. Vi är tillräckligt långt från fronten och här är skyttegravarna också djupare.
Indirekt eld, alltså artillerieldgivning, får soldaterna känna av dagligen. Några officerare visar spåren efter föregående natts anfall, gropar efter Grad-raketer vid vägkanten.
– Mängden rysk artillerield har ökat. Förr besköt de oss ett par gånger om dagen, nu har eldgivningen blivit kontinuerlig, berättar en soldat vid namn Oleksij.
Vi intervjuar honom i trygghet, under timmertaket i en korsu.
Matlagning pågår samtidigt i korsun. Det puttrar i en stor gryta med kött och potatis. Några större önskemål om maten lär soldaterna inte föra fram, huvudsaken är att det finns tillräckligt av den.
Barnens teckningar på väggen
På väggen i korsun har soldaterna hängt upp bilder som deras barn har ritat. På en av teckningarna har ett barn skrivit: "Jag saknar dig. Kom snart tillbaka. Jag är stolt över dig."
Saknaden är ömsesidig. Men många håller tät kontakt med sina familjer kriget till trots. En del ringer hem flera gånger om dagen, fast det är en säkerhetsrisk att använda mobiltelefon.
– Alltid kan jag inte ringa till min fru, för situationen är så svår. De där hemma vet att ett samtal kan föra med sig fara, så de blir inte oroliga även om vi inte hör av oss genast, säger Oleksij.
Hemmafronten på andra sidan får höra av sina soldater mycket mer sällan. Och allt fler ringer aldrig mer hem.
Ukraina uppger sig ha dödat närmare 30 000 ryska soldater under de nästan tre månader som kriget har pågått.
Rysk stridshelikopter sköts ned över en åker
För ett par veckor sedan dödades två ryska soldater när deras stridshelikopter sköts ned över en åker lite längre från fronten.
Ukrainska armén visar upp helikoptervraket för Yles team. En röd stjärna skymtar fram på den brända metallen.
Vraket är i så dåligt skick att det är svårt att bedöma hurdan helikopter det var. Sannolikt var det en tung stridshelikopter av modell Mi-24.
– Det var ett av deras sista försök. Nu vågar ryssarna inte längre flyga över vårt område, säger kapten Serhij intill vraket.
Jag saknar dig. Kom snart tillbaka. Jag är stolt över dig
Precis som meniga soldater uppträder även officerare i krigstid endast med förnamn.
Serhij säger att Ryssland har ändrat sitt krigsföringssätt för att minimera sina egna risker.
– De bara skjuter iväg raketer från en gömma på långt håll. De är rädda för direkt konfrontation och vågar inte strida man mot man, säger Serhij.
Serhij för Yles team 200 meter bort. Där har man samlat saker från helikoptern: någon bit förviden metall, en jacka och en tom verktygslåda.
Manskapet hade inte en chans att överleva kraschen.
– Vi lät inte hundarna äta dem, utan vi begravde dem. Nu gödslar de Ukrainas jord, säger Serhij.
På ett rör som sticker upp ur marken har man hängt en rysk helikopterpilots skinnmössa. Det är två soldaters sista viloplats.
Runt omkring gör vinden vågor i den växande säden.
Artikeln är en bearbetad översättning av senare halvan av Yle Uutisets artikel Yle tapasi Ukrainassa miehen, jonka perunapellossa törröttää raketti ja jonka loput pellot Venäjä miinoitti – "Kukaan ei voi enää korjata satoa" av Mika Mäkeläinen. Del ett i serien hittar du här.