Pantrarna blev dränkta katter när Tampa Bays åskväder rullade in över Florida. Floppen som Aleksander Barkovs gäng stod för är huvudtemat i veckans NHL-podd. Dessutom gör Mattias och Anders som kolumnen: hyllar Connor McDavid.
Länge har undertecknad varit NHL-bevakaren mot strömmen. Envisats med att Connor McDavid visst kan vara världens skickligaste hockeyspelare, men inte bäst i lagspelet som heter ishockey.
Har hävdat att Nathan MacKinnon tog över titeln som bäst i världen efter Sidney Crosby – som visserligen fortfarande finns med i diskussionen. Också Aleksander Barkov, Auston Matthews och Leon Draisaitl har jag ofta tyckt att är bättre på att hjälpa sina lag.
Nu är ju undertecknads åsikter som en droppe myggurin i Stillahavet, men vill hävda att de representerat en välrepresenterad syn på ishockey, åtminstone i Finland. Enligt den mäts individuella virtuoser i matcher där det gäller att vinna. Att laget vinner.
Dags att glömma sådana synpunkter gällande Edmontons nummer 97.
Steget från stjärna till vinnare
Grundserien 2021–2022 och det pågående slutspelet har med all tydlighet visat att herr McDavids individuella fyrverkeri är på en fantasifull nivå. Och ger laget segrar. Inte ens en hel femma miljonärspelare i världens bästa liga får någon som helst bukt på en kille.
Trots att alla vet vem man måste stoppa. Trots att det är säsongens viktigaste matcher och varje motståndarlag har analyserat McDavid i minsta detalj. Trots att domarna tillåter mer i slutspelet. Trots att man försökt rubba McDavid också på otillåtna sätt.
I skrivande stund (torsdagen den 26 maj): 11 playoffmatcher, 6+19. Alltså 25 poäng. Poängsnittet 2,27 per match.
Det är inte klokt. Det är absurt. Det är astronomiskt. Av spelare som nått sådana noteringar i ett slutspel som innehållit minst tio matcher är det bara två spelare i NHL:s historia som kan nämnas i samma mening som Connor McDavid.
Den ena är föga överraskande McDavids "förfader" som Edmontons kapten, Wayne Gretzky. Det är såklart naturligt att jämföra den nya generationens överdådiga poängmaskin med alla tiders grymmaste producent.
Ändå är det en annan odödlig spelare som McDavid helt konkret mer påminner om på isen.
Men innan den diskussionen är det dags att förundra sig över Connor McDavids statistik den här våren.
Varning: fördjupad statistik följer
Ögontestet vet vi alla att genererar diverse uttryck för häpnad när McDavid gör grejer som att åka slalom genom ett minfält med tacklingsvilliga spelare för att avslutningsvis få en Vezinakandidat att röra sig i fel riktning när 97:an gör sin sista dragning och placerar pucken i mål.
I det pågående slutspelet bjuds hungriga hockeynördar, förutom ögongodiset och "gamla goda" poäng samt matchsegrar, också på en Extra Big McDavid-måltid med tilläggsmajonnäs.
Och för att undvika protester så gäller alla följande plock för spel i fem mot fem. Statistiken är från Natural Stat Trick.
Mål till att börja med. I skrivande stund (26 maj) har McDavid varit i rinken under 22 gjorda mål – åtta har gjorts emot honom. Det ger den vansinniga mål för-procenten 73,3. Tugga på den.
Hur bra verkligheten är i jämförelse med teorin visar förväntade mål för. Det borde egentligen "bara" ha blivit 14 mål. Åtta i baken är däremot exakt det beräknade. Också om det teoretiska förväntningsvärdet slagit rätt, hade mål för-procenten varit helt hyfsad: 64,2.
Sedan målchanser. På 11 matcher: 144 för, 95 emot. För-procenten: 60,3. Nathan MacKinnon och Cale Makar noteras för högre procent, men båda blir några tiotal konkreta chanser på förlustsidan i jämförelse: 115 för Makar, 103 för MacKinnon.
Och för att jämföra med MacDavids vapendragare Leon Draisaitl: 93 chanser för, 100 emot, för-procenten 48,2.
Farliga chanser (high danger chances) är också en intressant statistik som berättar både om anfallsstyrka och om spelets flöde. Med McDavid på isen har Oilers skapat 69 farliga chanser (32 fler än för MacKinnon), 37 farliga chanser har uppstått i egen ända. För-procenten: 65,7.
När det gäller hur chanserna har slagit ut kan man bara konstatera att det inte lönar sig att utbyta chanser när Edmontons kapten är på isen. Målen för: 13, målen emot: 3, procentnoteringen för: 81,3. Den du.
För att avsluta statistikdelen: 17 av McDavids 19 assists är första assist.
Eller en grej ännu – någonting går i alla fall inte perfekt för enmansorkestern. McDavid förlorar största delen av sina tekningar. Inte med stor marginal, men en procent under vattenytan är han i tekningscirkeln.
Jämförelsen med Gretzky klarar inte ögontestet
Tillbaka till snacket om vem eller vilka spelare Connor McDavid borde jämföras med för att göra både honom och spelarna ifråga rättvisa.
Det är såklart naturligt att de "Gretzkylika" poängmängderna och Oilerströjan gör att 99:an är den som 97:an oftast jämförs med.
Gretzkys bästa poängsnitt under ett slutspel var utomjordiska 2,61 och allt som allt snittade han minst två poäng under sex olika slutspel. Hans 47 poäng är i sin tur vad saldot blir när man snittar 2,61 i 18 matcher. Gretzky gjorde för övrigt minst 40 poäng i tre slutspel.
Så det finns mycket som för tankarna till "The Great One". Men ser man helt till hur Oilersledarna samlade ihop sina poäng på isen är det inte lika lätt att sätta likhetstecken mellan Gretzky och McDavid.
Till motsats från McDavid var ju Gretzky inte den där ostoppbara präriestormen. Visst var Wayne bra på att transportera pucken över neutrala zonen och köra in över anfallsblå för att sedan göra sin berömda 360-grads sväng och leverera den perfekta passningen.
Men den störstas största styrka var inte att avgöra på egen hand. Gretzky var dirigenten som fördelade puck, fick den tillbaka och gjorde något totalt genialiskt. Hans spel växte med hur han samspelade med de övriga.
Hur han alltid visste vart pucken var på väg och fanns där i god tid före någon annan. Ingen spelare har någonsin läst spelet lika väl som Wayne Gretzky (Matti Hagman kom nära). Gretzkys hockey-IQ var en kombination av en dator och en kristallkula.
Han fick motståndarna att verka dumma och långsamma. Samtidigt lyckades han få sina medspelare att lyfta. Det berodde på hur väl han också läste andra spelare. Lagkompisarnas egenskaper fanns inmatade på hårddisken och plockades fram på en tiondelssekund.
Däremot var han inte dribblingsmaskinen och killen som vann dueller med fysisk överlägsenhet. Gretzky var en bolltalang – supertalang. När det gäller mätbar prestationsförmåga var antagligen tvåtredjedelar av NHL-spelarna före honom.
McDavid är ju på många sätt direkta motsatsen. Hans storhet bottnar i hur han bokstavligen kan göra ofattbara grejer helt ensam. Den största svagheten är att han inte får ut det bästa ur de flesta han spelar med. Många blir statister och krymper med McDavid.
Och som idrottare/atlet är Connor McDavid på en helt annan nivå än Gretzky. I en direkt jämförelse av olika mätbara prestationer skulle 99:an med nöd och näppe framstå som en idrottare.
Det finns ändå en spelare som – trots att inte han heller var speciellt vältränad – var lika överlägsen individuellt som Connor McDavid är nu.
"Le Magnifique" avgjorde matcher och mästerskap på egen hand
Alla som känner sin hockeyhistoria har säkert gissat att Mario Lemieux är spelaren som enligt undertecknad är den som McDavid för tankarna till.
Lemieux var visserligen ännu mindre intresserad av att svettas på gymmet, eller mäta syreupptagning och fettprocent än Gretzky. Men när Mario snörde skridskorna, greppade klubban och hoppade i rinken blev han den mest överlägsna individen i hockeyns historia.
Mario hade den genetiska fördelen av att växa till 193 cm och vara naturligt stark – han blev i praktiken aldrig i fysiskt underläge. Och även om Marios skridskoåkning inte alls påminde om McDavids, så åkte han med en styrka som var rätt så omöjlig att försöka bromsa upp.
Det mesta i hur 66:an agerade på isen såg helt annorlunda ut än det som McDavid gör. Förutom den stora likheten – även Lemieux kunde helt ensam göra bort en hel femma med motståndare. För att sedan skjuta pucken i mål, eller ge en fullständig passning.
Precis som McDavid såg det ut som att Lemieux, när han bestämde sig, helt på egen hand kunde göra precis vad han ville. Det fick bland annat Sovjets superlandslag erfara i Canada Cup 1987 när Lemieux i de två avgörande matcherna gjorde 4+1, inklusive båda segermålen.
Lemieux snittade som bäst 2,27 per match i ett slutspel – alltså faktiskt marginellt sämre än vad McDavid noteras för i skrivande stund. Men fortfarande är det en bit kvar till Marios 44 poäng för dagens superstjärna. Bara Gretzky och Lemieux har överskridit 40 poäng.
Segern fattas fortfarande
Mario Lemieux var inte lika ohyggligt bra på att lyfta sina medspelare som Gretzky, men nog väldigt bra. En av de bästa genom tiderna.
Både Gretzky och Lemieux vann Stanley Cup med sina lag. Gretzky fyra gånger, Lemieux två.
För att McDavid ska stiga till samma sfärer som de två nämnda giganterna krävs det att han leder Oilers till Stanley Cup. Så är det bara i lagsport.
Den här våren har Connor McDavid ändå visat att han nu är redo att leda sitt lag till segrar. Nu är det inte längre mot honom som blickarna riktas för att prestera bättre i matcher där det verkligen gäller.
Istället har Oilers tid med McDavid som ledare nått ett stadium där det är dags för organisationens övriga delar att stödja honom och skapa en helhet som får energi av sin bästa spelare. Istället för att låta McDavids individuella storhet suga styrkan ur laget.
Ingen kan riktigt kräva mer av en spelare än det vi sett i det här slutspelet. Det är nu tränarens och general managerns arbete att leva upp till kraven som riktas på dem.
Gretzkys Oilers skapades av Glen Sather. I Pittsburgh stöddes Lemieux av Scotty Bowmans ledarskap. Ingen vinner ensam.
Tack för att du läste.
Källor: naturalstattrick.com, quanthockey.com, nhl.com