Helhetsintrycket: Vilken mental styrka, vilken tur med domsluten
Wow! Pust! Hur ska man bära sig åt för att analysera det där? Vad var det riktigt som hände? Bara den tredje perioden innehöll lika många incidenter och svängningar som hela turneringar.
Det var ett sällsynt välregisserat drama. Hopp till förtvivlan till hopp till förtvivlan, och så ytterligare några varv. Idrott som allra mest underhållande.
När vi till slut andas lugnt ett tag, torkar svetten ur pannan, samlar tankarna och tar av oss de blåvita finalglasögonen för en sammanfattning är det två saker som står ut.
1. Lejonen har fått en otrolig förmåga att vända på underlägen
Finland har under Jukka Jalonens ledning vunnit fyra stora finaler varav tre de senaste åren: I VM 2011, i VM 2019, i OS 2022 och i VM 2022. I alla fyra har Lejonen legat under, men vänt på steken.
I årets VM-turnering låg Finland under i kvartsfinal, semifinal och i finalen, men vaknar upp som världsmästare.
Sådant är naturligtvis ingen tillfällighet. Det vittnar om en otrolig mental styrka, en mentalitet som tar år att gnugga in, det som högtidligt kallas vinnarkultur.
Jukka Jalonen har sett till att Finland har den kulturen, och därför kan Lejonen ta OS-guld och VM-guld samma säsong.
Och därför går det att skaka av sig en otrolig kanadensisk comeback och fortsätta som om inget hade hänt.
2. Vi erkänner, visst gick domsluten Finlands väg
Det går att ha tur med någon enstaka domslut, men Finland fick väldigt mycket hjälp av det svenska domarparet i VM-finalen.
Tvåminutersutvisningen på Cole Sillinger för hög klubba var en ren odiskutabel miss. Det var Miro Heiskanens egen klubba som träffade honom i ansiktet, inte kanadensarens.
Utvisningen kom när Kanada redan hade en spelare i syndabåset. Lejonen fick spela med 5 mot 3 och gjorde två mål under den feldömda utvisningen. 0–1 blev 2–1.
Den direkt matchavgörande utvisningen som Thomas Chabot drog på sig i förlängningen var i sin tur en följd av att Hannes Björninen ramlade snyggt. Filmning, om ni så vill. Smart uppfattande av situationen, kallar andra det.
Vi kommer aldrig ifrån att Finland gjorde tre av fyra finalmål på grund av tveksamma eller direkt felaktiga utvisningar. Sådant händer, sån är hockeyn. Men kom gärna ihåg det nästa gång Lejonen har otur med domsluten. Sådana tillfällen kommer också igen.
Avgörandet: Periodpausen och lärdomarna från i fjol
Det fanns så mycket som kunde ha avgjort den här matchen som inte gjorde det.
Granlunds dubbelsalva. Armias 3–1-mål. Kanadas otroliga comeback i slutet på tredje perioden. Det faktum att Kanada i tredje perioden hade båda sina NHL-målvakter på skadelistan och tvingades slänga in sin tredjemålvakt som dittills inte spelat en minut i VM.
Men inget av det ovannämnda avgjorde. I stället blev det en 3 mot 3-förlängning, en utvisning och Sakari Manninens mål i numerärt överläge.
Bakom detta ligger två saker som är värda att lyfta fram.
- 1. Periodvilan som följde efter den finländska kollapsen i slutet på ordinarie tid. Sverige råkade ut för samma sak i kvartsfinalen, men då var pausen bara tre minuter. Tre Kronor hann aldrig resa sig och åkte ur av bara farten. I finalen hade Finland 17 minuters periodvila inför förlängningen. Tid att nolla läget, skaka av sig känslan av förlust och börja om.
- 2. Lärdomarna från förra årets final. Också då avgjordes matchen mot Kanada i en 3 mot 3-förlängning. Jukka Jalonen avslöjade efter matchen att Lejonen betonade andra detaljer och tänkte på ett lite annat sätt inför årets fjärde period. Justeringar som gav fontänbad över landet.
Frågetecknet: Mer än lovligt yrt på domarhåll
Enskilda domslut kan man tycka vad man vill om, ibland går de fel, allra oftast går de rätt och domarna gör alltid sitt bästa.
Men de dubbla budskap som sändes ut när Kanada reducerade till 2–3 tär på trovärdigheten för ett evenemang som länge kämpat med stämpeln att vara en samlingsplats för tveksamma domslut.
Först kollade domarna på video och förklarade för publiken att målet var bortdömt. Sen ångrade de sig mitt i meningen och sa att det ändå var godkänt. Sen kollade de en lång stund på video igen innan de officiellt förkunnade att de haft rätt när de ändrat sig och sagt att målet i alla fall skulle godkännas efter att det först varit bortdömt.
Parodiskt var ordet. Men bidrog givetvis till det perfekt regisserade dramat det också.
VM-stämningen: Jag svär, taket lyfte nästan
Ibland svänger det snabbt.
En turnering som började med snack om hur det kunde vara så tyst i Tammerforsarenan slutade med att spelarna i intervjuzonen fick frågan om de tidigare spelat i en hall med så hög ljudvolym.
– Aldrig någonsin, svarade Hannes Björninen övertygat.
Decibelnivån var massiv. Sanna Marin kom upp på jumbotronen och folk skrek så trumhinnorna darrade. Kimi Räikkönen visade sig och publiken skrek så det nästan gjorde ont. Finland gjorde 4–3 och det var inte alls långt ifrån att trumhinnorna hade spruckit.
Lejonkungarna: Granlund The Sequel – elva år senare
Tre stjärnor: Mikael Granlund
Elva år efter att hans zorromål så småningom förde Finland till VM-guld var Mikael Granlund en vinnare igen. I numerärt överläge skrev Granlund in sig som en av finländsk ishockeys allra största, i landslaget ännu vassare än Selänne, Koivu, Timonen och allt vad de heter.
Ett mål i 5 mot 3. Ett mål i 5 mot 4. En förlösande passning i 4 mot 3.
2+1 i en VM-final som slutar 4–3. Sådant gör bara nummer 64.
Två stjärnor: Joel Armia
Gjorde en alldeles fenomenal final. Framfusig, aktiv, ettrig. Finlands bästa spelare i de två första perioderna. Fick utdelning framåt i tredje perioden när han snyggt sköt in 3–1-målet.
Lite anonym i Finland inför VM då han aldrig tidigare spelat i landslaget. Inte längre ett frågetecken för någon. Montrealforwardens turnering blev ett stort utropstecken.
En stjärna: Miro Heiskanen
Fick mycket istid och gjorde det mycket bra. Visade att han är en världsback.
Klev fram sista helgen och tog rollen som Finlands ledande back från Mikko Lehtonen. I allra högsta grad inblandad i Lejonens stora powerplayframgång.
Fortsättningen: 2023 har en otacksam uppgift, hur toppar man det här?
Många finländska spelare sade under VM-veckorna något i stil med "det är ju inte varje år man spelar VM på hemmaplan".
Sanningen är den motsatta. Just de här åren är det varje år man spelar VM på hemmaplan om man är finländsk hockeyspelare.
S:t Petersburg blev av med VM, Tammerfors (och Riga) tog över och om jag skulle vara VM 2023 skulle jag vara lätt panikslagen just nu.
Hur man är bär sig åt finns det liksom inget sätt att toppa slutdramatiken i VM 2022.