Hur skapar man en harmonisk kärleksrelation av någonting som började som vänsterprassel? Det funderar vi på i veckans avsnitt av Relationspodden.
Många av er som skrev in menar att skuldkänslorna är jobbiga att tampas med. Även om ni slutligen har hittat rätt partner och den nya relationen fungerar bra finns en gnutta kvar av "hur kunde jag göra så mot mitt ex? Vem är jag egentligen?"
För flera tycks det ha blivit en konflikt mellan att tillåta sig själv att leta efter lyckan och att hålla fast vid sina plikter gentemot familjen.
Är man automatiskt självisk och skamlös om man följer sitt hjärta?
Nej, så svartvitt är det givetvis inte.
I podden pratar vi bland annat om hur det är när skvallret går på stan och när skamkänslorna äter upp en inifrån och kanske rent av saboterar den nya relationen.
Och här nedan publicerar vi tre av veckans brev, som vi tycker belyser situationen ur tre ganska olika men tankeväckande synvinklar.
Jag känner mig fortfarande som ett as
Jag var otrogen mot min dåvarande sambo och blev tillsammans med mannen jag haft en affär med. Jag kom aldrig över skammen över hur det hela hade börjat.
Det är lätt att säga "det skulle du ha tänkt på det före du var otrogen", men bakom varje otrohetshistoria finns det flera sidor.
Jag levde lycklig i många år med mannen jag varit otrogen med, så visst kan riktig kärlek blomstra av det som först varit en affär.
Men när jag tänker på min ex-sambo svider det ännu. Hur kunde jag vara så hjärtlös?
Jag har övervägt terapi för att komma vidare med de här känslorna. Mitt ex, min ex-sambo och jag själv är nämligen i dag alla lyckliga med nya partner, så jag borde verkligen sluta älta.
Också en bedragerska, 30
Gräset var inte grönare
Jag var otrogen med en arbetskollega. Vi hade flirtat i flera år och på en arbetsresa kysstes vi.
Han var singel, jag hade familj. Det gick några veckor innan jag berättade för min man att jag vill skiljas. Vi hade talat om det förr också, men just då var det bra mellan oss, så han blev förvånad.
Jag talade inte om att jag pussats med kollegan, utan skyllde på att jag och mannen inte har någonting gemensamt längre.
Jag och kollegan är tillsammans än idag, men sättet vår relation började på överskuggar det goda i vårt förhållande. Åtminstone för mig, för det var ju jag som startade allt.
Jag har enorma skuldkänslor ännu fyra år senare och vet faktiskt inte om mitt nya förhållande kommer att klara detta.
Har inte heller berättat på jobbet att vi har ett förhållande. Allt kafferumsprat om förhållanden blir jobbiga, eftersom jag är singel i deras ögon.
I början var jag säkert förälskad i kollegan, men nu i efterhand undrar jag varför jag inte stoppade den där kyssen.
Vi har inte har så mycket gemensamt, kollegan och jag. Jag och ex-mannen hade det ju bra, kanske skulle jag ha varit nöjd med att åldras med honom.
Att återgå till det gamla är inte möjligt, för ex-mannen har ett nytt förhållande som han verkar nöjd med. Vi kommer bra överens kring barnen och annars också.
Kommer för alltid att ångra att jag var otrogen och började på nytt innan jag avslutat det gamla. Gräset var inte grönare på andra sidan.
Fiskaren, 43
Skammen finns kvar, men jag lever äntligen det liv jag vill leva
Jag var gift sedan många år men kände mig som en mamma åt alla mina familjemedlemmar, även min man.
En dag mötte jag en människa som frågade: “Men vad vill du då?”
Jag blev helt ställd. Jag?
Uppvaknandet blev en turbulent period. Han som ställt frågan blev min bäste vän, den jag delade både glädje och bekymmer med.
Jag försökte få min man att ställa sig bredvid mig i stället för att segla i lä bakom mig, men han trivdes bra där han var.
Till slut började jag söka eget boende. Ungefär i samma veva ringde min bäste vän och frågade hur länge vi skulle fortsätta ljuga för oss själva, det som fanns mellan oss var mera än bara vänskap.
Eftersom åldersskillnaden är ganska stor mellan oss, och åt "fel håll" dessutom, väckte vår relation inte precis jubelrop bland våra närmaste. Det var också orsaken till att jag intalat mig att vi bara var vänner, även om jag visste att det inte riktigt var så.
Vissa tog helt avstånd från oss, men de flesta har accepterat oss som ett par bland alla andra par idag.
Nu har över 10 år gått. Jag kan ännu känna en sorg över att de drömmar jag hade om att låta barnen växa upp i en kärnfamilj och att lyckas hålla kärleken vid liv med barnens far inte lyckades.
Jag känner en liten gnutta skam över att jag inte avslutade den relationen innan jag träffade honom som jag nu lever med.
Men framförallt känner jag en stor lycka och glädje. Barnen har en underbar extrapappa och jag lever det liv jag vill leva.
Allt ordnar sej, 56