På 1920-talet började man bland Finlands idrottsledare allmänt prata om att Finland borde arrangera OS. Det var i synnerhet idrottsledaren och affärsmannen Erik von Frenckell, senare den olympiska kommitténs ordförande och Helsingfors stadsdirektör, som brann för denna dröm.
Finland beslöt att ansöka om spelen 1936. Men inte en enda av de tävlingsplatser som behövdes var klar. På flera av arenorna hade inte ens byggnadsarbeten påbörjats i början av 1930-talet. Finland drog sig därför ur leken innan beslut om värdskap tagits. Sommar-OS 1936 gick till Berlin. Politiskt spel avgjorde värdskapet till Tysklands fördel.
De finländska idrottsledarna gav inte upp trots det. Lobbandet fortsatte och i spetsen för lobbandet stod Erik von Frenckell. Vid IOK-mötet i Los Angeles år 1932 nämdes Finland för första gången som en av arrangörskandidaterna för sommarspelen 1940. Och man gick vidare med det.
Mera om Erik von Frenckell och OS i Helsingfors
Helsingfors bygger för OS 1940
Inför de tilltänkta spelen 1940 påbörjades bygget av Olympiastadion i Bortre Tölö. Arkitekterna bakom var Yrjö Lindgren och Toivo Jäntti.
Helsingfors Olympiastadion invigdes den 12 juni 1937.
Olympiamedaljörerna och spjutkastarna Matti Järvinen och Yrjö Nikkanen hörde till de första som fick testa den nya ännu halvfärdiga idrottsarenan.
För inkvarteringen av de deltagande idrottarna byggdes en olympiaby söder om den gamla stadsdelen Trä-Kottby.
Och på Tattarmossens åkrar utanför Helsingfors öppnades Malms flygfält 1936. Till den högtidliga ceremonin hade ett par tusen gäster inbjudits, bland andra statsminister A.K. Cajander och marskalk Mannerheim.
Malms flygfält var fram till 1952 Finlands viktigaste centrum för ruttflyg. Då Helsingfors-Vanda flygfält i Sjöskog blev klart till OS i Helsingfors 1952 blev Malms flygfält ett flygfält för hobby- och träningsflygning.
Också en tonsättartävling för Olympiafanfar ordnades. Aarre Merikanto skrev den mest tilltalande.
Men de olympiska spelen 1940 ställdes in på grund av vinterkriget 1939 och det andra världskriget.
Ett nytt OS efter kriget
Efter kriget fick Finland löfte om Olympiska spel i Helsingfors 1952.
1950 och 1951 satte man ivrigt igång med att bygga ut och renovera Olympiastadion och de andra idrottsarenorna, Velodromen, Simstadion, Roddstadion med flera.
Också Olympiabyn i Kottby utvidgades för att kunna inhysa så många som möjligt.
De första som fick prova stadion 1952 var riksdagsmännen. Läktarna är fyllda när riksdagen förevisar sina atletiska idrottare. Nästan alla är iklädda Suomi-träningsdräkt.
Facklans väg från Grekland till Finland
Den olympiska facklan tändes med en olivkvist i ruinerna till Zeus tempel i Grekland. Sedan reste facklan iväg.
Lauri Miettinen från Finlands idrottsförbund förde facklan via Köpenhamn och Sverige till Torneå. Där förenades den olympiska elden med den finländska elden i midnattsolens sken vid Pallastunturi.
Facklar reste sedan ner till stadshuset i Uleåborg i Finland och vidare söderut. Vi hör en rapport från Gamlakarleby.
OS-gäster och Coca-Cola på stan
Finland ville visa omvärlden att ett litet land kunde ordna fina olympiska spel. Det ser vi i den engelskspråkiga reklamfilmen från mars 1952.
OS hämtade inte bara sporten till Helsingfors, utan också eminenta internationella gäster. I maj förevisade stadsdirektör Erik von Frenckell Olympiastadion åt det svenska kungaparet.
I juli 1952 är det rena rama karnevalstämningen. Med Coca-Cola, dans, tivoli, oljemagnater, kungligheter och andra internationella gäster.
Prins Bertil är en stor vän av idrott och berömmer OS i Helsingfors. Mest är han intresserad av 10 000, 5000 och 1500 meters loppen.
Dollarmagnaten, svensk-amerikanen Davidson intervjuas i Hotell Vaakunas vestibul. Han har hjälpt OS i Helsingfors ekonomiskt. På en lättbegriplig svengelska får vi höra om Davidsons resor i sin Cadillac av årsmodell 1952.
Jag har never sett ett game så outstanding.
Dollarmagnaten Davidson
Coca-Cola corporation donerade sin speciella läskedryck åt krigsinvaliderna. Erik von Frenckell får smaka den mörka, söta drycken.
De många nationaliteterna syntes i gatubilden och aldrig hade Helsingfors varit så internationellt.
Sovjetunionen och de andra socialistiska länderna inkvarterade sina idrottare i Otnäs, Esbo "på egen begäran".
Men det var inte bara Coca-Cola som rann under OS-året 1952. Alko lanserade då två drinkblandningar, Brandy Long Drink och Gin Long Drink. Man ville göra färdiga drinkblandning på flaska för att underlätta för restaurangpersonalen när tävlingsturisterna strömmande in på barerna. Dessutom passade det med alkoholpolitiken att få finländarna att gå över från starka till svagare alkoholhaltiga drycker.
Det kom många namnförslag på drinkarna. Bland andra Olympia Cocktail, Finnish Cocktail, Sisu Cocktail och Olympia Apéritif. Men det ansågs inte bra att hänvisa till Finland och sport i samband med alkohol.
Gin Long Drink, det vill säga den klassiska "lonkeron/lonkkun" blev en folkfavorit som lever kvar ännu idag.
De olympiska spelen öppnas
President J K Paasikivi öppnar de olympiska spelen i Helsingfors 1952. Han önskar alla unga människor välkomna. Paasikivi artikulerar ivrigt och entusiastiskt. Men det engelska uttalet vållar en del små bekymmer.
Under Paasikivis tid hade inte engelskan den starka ställning som nu. Franskan var länge diplomatspråket framom andra språk och Paasikivi behärskade förutom modersmålet finska även franska, ryska, tyska, svenska och latin.
OS i Helsingfors invigdes den 19 juli och avslutades den 3 augusti 1952.
Pontus Nordling och Enzio Sevón refererar från invigningsceremonierna på Helsingfors Olympiastadion den 16 juli 1952. Regnet vräker ner, men stämningen är solenn. Dock finns det vissa sydlänningar som stör, menar Enzio Sevón. De är inte vana att vänta sakligt, utan deras hetsiga blod gör dem otåliga.
Inmarschen går högtidligt till. Och sedan öppnas OS, först av stadsdirektör Erik von Frenckell och sedan av republikens president J.K. Paasikivi. Paasikivi förklarar de olympiska spelen öppnade på franska, engelska, finska och svenska.
Så hör vi olympiafanfaren och duvorna släpps lös.
Paavo Nurmi löper in på stadion bärande olympiafacklan och överlämnar den till Hannes Kolehmainen som skall tända flamman uppe i tornet till tonerna av Olympiahymnen.
Men plötsligt sker ett störande intermezzo, en vitklädd kvinna (Barbara Rotbraut-Pleyer), "fredsängeln", störtar överraskande upp till talarpodiet och hinner säga: ystävät, ladies and gentleman i mikrofonen innan hon förs bort av Erik von Frenckell.
Enzio Sevón är mycket irriterad över detta störande moment, men sedan fortsätter akten under högtidliga former.
OS i ett varmt och vänligt Helsingfors
För Finlands del var det i synnerhet paddlarna som drog in finländska medaljer. Kanotlandslaget tog fyra guld, ett silver och en bronsmedalj. Också i kampsporter, brottning och boxning, var finländarna starka.
Paddlaren Sylvi Saimo var den första kvinnan som vann guld för Finland i ett sommar-OS. Det otroligt spännande 500-metersloppet gick av stapeln den 28 juli på Roddstadion. Saimo vann med fyra tiondelssekunder över österrikiskan Gertrude Liebhard.
Kurt Wires och Yrjö Hietanen fick två guld i tvåmanskajak. Och Thorvald Strömberg fick guld på kungssträckan 10 000 meter och silver på 1000 meter.
Enzio Sevón diskuterar 1964 med Thorvald Strömberg och Kurt Wires om tävlingarna.
Emil Zatopek från Tjeckoslovaken var den stor stjärnan i Helsingfors 1952. Han vann tre guld på de långa sträckorna; 5000 meter och 10000 meter och dessutom sitt livs första maraton. Finländarna och Paavo Nurmi tog det mänskliga lokomotivet, kallat Satu-Pekka i Finland, till sina hjärtan.
Zatopek intervjuas av Erik Westerberg när han har vunnit 5000 metersloppet. Samtidigt som Emil Zatopek sprang, kastade hans fru Dana Zátopkova det längsta kastet i spjuttävlingen.
Zatopek säger att han aldrig sprungit maraton och säkert inte kommer att vinna det, men det gjorde han.
OS i Helsingfors avslutades festligt den 3 augusti 1952.
Fanbärarna marscherar in på stadion, Finlands trupp med Kurt Wires som fanbärare som den sista. Den internationella olympiska kommitténs ordförande avslutar spelen och vi hör den olympiska fanfaren samt Vårt land och Atenarnas sång.
Minnen från OS i Helsingfors
Vivica Bandler (Erik von Frenckells dotter) och Lilga Kovanko diskuterar hur Finland och lilla Helsingfors fick sommar-OS. Det berodde till stor del på Erik von Frenckells charm, menar de.
Henrik Meinander analyserar situationen för lilla fattiga Finland och uppbyggnaden av Helsingfors i efterkrigstidens svåra år. Redaktör Björn Federley diskuterar även med Kottby-invånare om Olympiabyn och lägenheterna där.
Thorvald berättar om kampen mot och med den svenska paddlaren Gert Fredriksson på 10 000 meter, som Strömberg vann. 1000 metersloppet var det jämnare. För det första var de korta sträckorna inte lika intressanta, menar Strömberg. Men dessutom gav han gärna det andra guldet åt svensken.
Jag hade inte så bråttom. Han fick gärna vinna. Man fungerade så då man var ung.
Thorvald Strömberg om att få silver och att guldet gick åt svensken Stål
Redaktör Inger Wikström-Lindgren minns OS-sommaren i Helsingfors med hjälp av tidningsurklipp och arkivmaterial.
I det första klippet får vi höra om hur tekniken kunde ställa till det, då det i Helsingfors endast fanns 30 telefonlinjer ut, och man behövde 36. Wikström-Lindgren berättar också att, så det var inte bara Coca-Cola som dracks i Helsingfors.
Inger Wikström-Lindgren berättar också om öppningsceremonin med fredsängeln som ett pinsamt intermezzo och hur redaktör Enzio Sevón tog situationen. Hon talar också om allas Satu-Pekka, Emil Zatopek.