Jag möter författaren Sanna Tahvanainen på det anrika café Kapellet i Esplanadparken i Helsingfors för att diskutera hennes förhållande till brittiska drottningar och drottning Elizabeths 70 år vid tronen. Jag blir särskilt glad när Tahvanainen utan övertalning och tvekan glatt poserar med tiaran och spiran som jag tagit med som rekvisita.
Cafégästerna rör inte heller en min under vår fotosession. De fortsätter att tugga i sig sina kakbitar som om det skulle vara den naturligaste saken i världen att drottningar poserar omkring dem medan de avnjuter caféets läckerheter.
Sanna Tahvanainen har ett särskilt förhållande till det brittiska kungahuset eftersom hon för snart tio år sedan skrev romanen Bär den som en krona, som handlar om drottning Victoria som regerade i England (1819–1901).
– Elizabeth är Victorias barnbarns barnbarn i rakt nedstigande led, så det känns som att också vi är släkt med varandra, konstaterar Sanna Tahvanainen.
Men hur kommer det sig att Sanna Tahvanainen är så intresserad av kungligheter? Svaret finns i byn Björkboda på Kimitoön. I dag är byn mer eller mindre utdöd efter att låsfabriken stängde. Och inte var det särskilt livligt heller i Sanna Tahvanainens barndom där pappan hade en bensinstation och mamman var hemmafru.
Familjen Tahvanainen var nästan den enda familjen som bodde i Björkboda bland pensionerade tanter och farbröder. Tanterna prenumererade på svenska damtidningar och eftersom det var allmänt känt att Sanna hade lärt sig läsa redan som fyraåring fick hon ärva tanternas damtidningar i flera meters högar och hon slukade i sig allt.
På den tiden handlade de smaskigaste historierna mest om vad prinsessorna Stefanie och Caroline i Monaco hade ställt till med. Men småningom blev det livligare också i det brittiska kungahuset och då ökade Sanna Tahvanainens intresse för brittiska kungligheter.
– Det var nog en verklighetsflykt från det tämligen prosaiska Björkboda på Kimitoön.
Att hålla ett öga på kungligheterna är fortfarande idag en del av vardagen för Tahvanainen på samma sätt som hon håller reda på vädret och politiken. Till dem som tycker att kungahus är löjliga och att intresset för dem är fjantigt har Tahvanainen ett färdigt svar.
– Det är nästan slut-shaming att se ner på dem som tycker att kungahus är kul. Varför skall man nedvärdera de kvinnliga intressena? Varför ska intresse för kungligheter vara sämre än att spela golf?
Varför skall man nedvärdera de kvinnliga intressena? Varför ska intresse för kungligheter vara sämre än att spela golf?
Sanna Tahvanainen
När författaren Sanna Tahvanainen promenerar omkring på café Kapellet med en tiara på huvudet viftandes på en spira i handen, säger hon att det känns lika naturligt som att bära en svans. Svansen brukar hon ha när hon besöker daghem med sina bilderböcker.
Men det är inte bekvämt att bära en tiara.
– Också riktiga prinsessor och drottningar får huvudvärk av att bära krona. Så mycket har jag läst om kungligheter att det här är fakta. Kronor brukar vara migränframkallande eftersom de är tunga och spända, vet Sanna Tahvanainen.
Jag funderar på det här hur kungligheter alltid lyckas vara så fräscha, lugna och väl pudrade trots att kronan klämmer och vädret är svettigt. Sanna Tahvanainen har ett säkert svar också på det här, nämligen ett ämne som heter setting sprej.
– Jag gissar att det går åt massor av setting sprej i kungliga kretsar. Man sprejar på sitt sminkade ansikte och då hålls pudret på i minst tolv timmar. Inte ens en liten svettpärla lyckas tränga fram då, vet Sanna Tahvanainen.
Vill man eftersträva kunglig coolhet är setting sprej svaret
Sanna Tahvanainen
Utöver setting sprej spelar också uppfostran och erfarenhet in när kungligheter är tvungna att spela coola i obekväma situationer.
– Kontroll är ledordet när vi talar om kungligheter. Både den fysiska och psykiska kontrollen är viktig. De får visa så lite sinnesrörelser som möjligt.
Prinsessan Diana som bröt mot konventionen
Antagligen var det därför som prinsessan Diana blev så älskad för att hon visade sina känslor i ett hov där känslor uppfattades som olämpliga.
– Diana bröt mönstret och skakade hand med patienter som insjuknat i Aids och pussade nyfödda barn och åkte omkring i krigsdrabbade länder där minorna sprängdes.
Prinsessan Diana var visserligen kunglig, men hon hade inte uppfostrats i samma känslokalla anda som hennes make prins Charles.
– Vi älskade henne säkert också därför att vi tycker om när det blir sprickor i perfektionen.
Netflixserien The Crown hör förstås till Sanna Tahvanainens favoriter och hon berömmer både researchen och manuset.
Jag känner ibland att oh, tänk om man hade fått vara med och skriva manuset till den tv serien. Den är ett konstverk!
Sanna Tahvanainen
Det var faktiskt tv-serien The Crown som öppnade Tahvanainens ögon för drottning Elizabeth och det hur cool hon är.
– Drottning Elizabeth ger mersmak. Hon har ett yttre och en image som inte är en vinnare, men när man lite skrapar på ytan och kommer djupare så hittar man ganska saftiga grejer där.
Att vara kunglig handlar enligt Sanna Tahvanainen om att man är upphöjd över det vanliga. Det är som att de går omkring på en piedestal.
Kungligheterna ska vara ointagliga, för om de gick omkring och rapade och fes som vi andra, skulle de inte vara kungliga i våra ögon
Sanna Tahvanainen
Samtidigt är de kungliga också som vi vanliga människor. Elizabeth blev jättekär i sin snygga Philip som bedrog henne stup i kvarten tills han mognade på äldre dagar och lugnade ner sig.
Att prinsessan Diana inte klarade sig i hovet handlade mycket om att hon inte uppfostrats i hovets kalla anda och för att hon inte fick det stöd hon hade behövt. Charles var från första början kär i Camilla Parker-Bowles som han inte fick gifta sig med eftersom hon redan var gift.
Diana var en känslig, konstnärlig och vacker person som inte kunde leva i en kuliss där folk betedde sig bryskt mot varandra.
Diana var helt enkelt för skör för den världen. Lite som en porslinskanna från Kina, som fick sprickor omedelbart
Sanna Tahvanainen
Prins Harry och hans fru Meghan var tvungna att lämna hovet och flytta till USA både för att de fick nog av hovlivet och för att de fick nog av den brittiska tabloidpressen, som indirekt ledde till prinsessan Dianas död.
Harry såg vilket pris hans mor var tvungen att betala och han ville inte att hans fru skulle gå samma öde till mötes. Man kan säga att han räddade både sig själv och sin familj
Sanna Tahvanainen
Sanna Tahvanainen tänker uppmärksamma drottning Elizabeths 70 årsjubileum vid tronen med många koppar engelskt te och hon planerar att lyssna på God Save the Queen om och om igen medan hon dammsuger sitt hem.
– Sedan dricker jag ännu lite mera te och talar British english för mig själv. Kanske jag kallar mig själv för Your Royal Highness och leker lite rollspel där jag om vartannat är drottning Victoria och drottning Elizabeth.
Sanna Tahvanainen ser också fram emot att gå och se den nya dokumentärfilmen, Elizabeth a Portrait in parts, som visas på biograferna just nu.
Vad tror du att drottningarna Elizabeth och Victoria skulle säga åt varandra om de möttes i dag?
– Oh dear, oh dear skulle det oja sig för varandra och kanske prata om sina män. Båda var ju vansinnigt kära i sina män, Victoria i sin Albert, den fattiga kusinen från Tyskland som dog ung i tyfus och Elizabeth som fick ha sin Philip länge. Men han hade ju många affärer utanför äktenskapet. De skulle säkert utbyta erfarenheter kring kärlek.
Antagligen skulle de också prata om barn, barnbarn, hästar och hundar.
– Att både Victoria och Elizabeth älskade sina hundar och hästar så mycket handlar säkert om att djur inte har hierarkier på samma sätt. För dem är det ingen skillnad om deras människor är kungliga eller fattiga.
Kungligheter och kändisar behöver djur omkring sig eftersom djur inte kan ljuga och inte blir imponerade av hur framgångsrika deras ägare är
Sanna Tahvanainen
BBC har en omfattande bevakning av Elizabeth II:s 70 årsjubileum. Där kan man följa med festligheterna.