Efter mer än 100 dagar av krig är invånarna i Ukraina i stort behov av förnödenheter av olika slag.
Per-Olof Karlsson är en omtyckt person i området Saltivka i den norra delen av Charkiv. Han kom till staden för sju år sedan och träffade en kvinna, och sedan dess bor han här.
Då kriget kom drog han igång en insamling och började organiserade matutdelning i sitt hemkvarter.
– En del av dem känner jag igen. De som hämtar mat hos mig är folk som bor här.
Husens fasader är sönderskjutna, fönstren utblåsta
Gröna träd, gräsmattor och rabatter omger längor med femvåningshus med inglasade balkonger – eller det som är kvar av dem.
Husens fasader är fulla av hål, sönderskjutna av granatsplitter. Fönstren är utblåsta från tryckvågorna efter explosionerna. Det är ett under att människor här har kunnat klara sig.
Nyligen slog det ner en granat i en skola två kilometer härifrån. Skolan är helt utplånad.
Jurij, en äldre man, beskriver hur en granat slog ned och splitter flög in i hans lägenhet. Alla fönster förstördes av smällen, säger han.
– Jag satte dit plastfolie. Det var ingen idé att sätta dit glas för det hade bara gått sönder i nästa attack, säger han.
Bredvid Jurij står Svetlana, en medelålders kvinna. De pratar ryska. En klar majoritet av Charkivborna har ryska som modersmål.
– Jag bor i hus 108A säger hon och pekar bortåt. Det fanns ingen elektricitet eller gas och inte förrän vi klagade kom de och reparerade. Vi förlorade våra jobb nästan omedelbart när kriget började och nu överlever vi enbart tack vare alla frivilliga som ger oss hjälp, säger hon.
Tonfisk, makaroni och choklad
Per-Olof Karlsson kommer ut från affären med en kundvagn fullastad med varor som han har handlat. Sedan börjar utdelningen där några av hans vänner hjälper till.
Per-Olofs Karlsson matutdelning, som i dag är tonfisk, pasta och en chokladkaka, är mycket efterfrågad.
Nu har de ändå blivit tvungna att hjälpa bara de mest behövande.
Tidigare delades det ut 50 ransoner om dagen till behövande, men läget blev snabbt ohållbart. Alltför många trängdes och det blev nästan kaos. Nu delar de i stället regelbundet ut hjälp till 300 personer.
– Det är släkt och vänner och deras vänner och deras vänner, och sedan skickar de pengar till mig.
Per-Olof Karlsson säger att systemet har fungerat bra.
– Vi kör så länge det fungerar och när det inte fungerar så är vi tvungna att sluta.
Mat och mediciner sorteras
I en annan del av Charkiv står frivilliga i ett rum och sorterar kläder. Här förpackas det mediciner och matpaket.
Den lokala Röda Korset-avdelningen är en av de största i Charkiv när det handlar om stöd till behövande.
Alexander Alebidjev, som är volontär, säger att man försöker nå ut med hjälp också utanför Charkiv, till de mindre städerna eller byarna.
En annan volontär är Natali som står med påsar med mediciner i händerna.
– Jag hjälper till med att se till att medicinerna kommer av rätt sort och i rätt mängd, för varje person har ju sitt eget behov av mediciner.
När granaterna landade nära var jag riktigt rädd
Läget har varit svårt för invånarna i Charkiv. Beskjutningen från de ryska styrkorna har varit förödande.
Efter tre månader av krig och arbetslöshet har reserverna tagit slut, även för vanliga människor.
– Vi är unga men vi har inget arbete så vi har det svårt.
Tetyana är en av dem som försöker hitta förnödenheter.
– Om dagarna går vi runt och försöker få tag på hjälp. Vi skickade bort barnen för det fanns varken vatten, elektricitet eller gas och lägenheterna blev förstörda.
Området här blev svårt skadat av beskjutningen.
Pojken Vitali berättar att beskjutningen ibland var hemsk.
– När granaterna landade nära var jag riktigt rädd men nu under den senaste tiden har det varit lugnt.
Maten i butikerna är för dyr
Nu har beskjutningen slutat och en del av de människor som flydde har kunnat återvända.
I köpcentret utanför en livsmedelsaffär, längs väggen, står ett hundratal – mest äldre – människor och väntar tålmodigt i en kö.
Det finns matvaror inne i de affärer som har öppnats, men maten säljs till priser som är oöverkomliga för väldigt många.
De som stannade kvar i staden har det svårast
Per-Olof Karlsson har startat matutdelningen på en plats där nöden och efterfrågan är stor. Köerna till matutdelningen är långa.
Många är arbetslösa och medellösa, och allra värst är det för de som hade det svårt redan innan.
Röda Korset bedömer att det finns mer än 150 000 människor som är i omedelbart behov av hjälp och som har svårt att få mat för dagen.
De som stannade kvar under kriget har det svårast. De kunde inte lämna staden – antingen för att de inte hade råd, för att de inte hade någon plats att åka till eller så var för sjuka för att åka i väg.
Per-Olof Karlsson och hans vänner har delat ut allt. Vi går tillbaka. Det smäller till. En granat, liksom många andra under dagen, avfyras från de ukrainska ställningarna mot de ryska angriparna.
Per-Olof Karlsson kommer överens med de andra om nästa gångs matutdelning.
– Söndag vid nio, eller tio? Ok, nio, tack.
Behoven här fortsätter.
Nöden är stor – "och det här är bara ett kvarter"
Per-Olof Karlsson bedömer ändå att situationen i längden är ohållbar.
Han gör en enorm insats i Charkiv, men det räcker inte. Nöden är för stor.
– Ja, behovet har ökat mer och mer. Du kan ju tänka dig, det här är ju bara ett litet, litet kvarter här i Charkiv och det är väl inte annorlunda i de andra kvarteren.
"Jag ångrar inte att jag kom tillbaka till Charkiv"
Charkiv, den näst största staden i Ukraina med nära 1,5 miljoner invånare, börjar ändå återhämta sig. Nyligen kunde ukrainska styrkor återta områden norr och öster om staden som nu inte längre är lika hårt beskjuten av ryska styrkor.
Nu börjar en del av de Charkivbor som flytt förödelsen att återvända.
Tunnelbanan har börjat gå, och alla tre linjer är öppna.
Varje dag öppnar fler affärer. Svetlana passar på att prisa stadens borgmästare som enligt henne har gjort ett gott jobb i arbetet med att rensa upp i allt sönderskjutet bråte och få staden på fötter igen.
– Jag ångrar inte att jag kom tillbaka till Charkiv, och varje dag märker jag hur staden blir mer och mer levande, säger Svetlana.