Det är bara att erkänna.
Inför landslagets omstart petade jag in vissa frågetecken runt vart det här MK-stämplade projektet ska svänga. Nations League-starten mot Bosnien-Hercegovina serverade en blandad kompott, utan att ge raka svar.
Juryn är verkligen fortfarande samlad och väntar på fler besked, men här kom åtminstone ett rejält, redigt arbete i nittio minuter.
Det var inte Finlands bästa prestation på åratal och det var sannerligen inte det svåraste hindret att kliva över, men det här var en gedigen hemmamatch mot ett svagare landslag.
Det kunde tas med en axelryckning, det borde vara så – och efter ett förflutet med magplask är det numera också fallet.
Markku Kanervas dryga fem år som förbundskapten har gjort oss bortskämda. De här rutinsegrarna – måstesegrar i tabloidtermer – ska bärgas och det är Finland oerhört bra på.
Den här typen av tävlingslandskamper förlorar inte Kanervas bygge.
Det var kvällens anfall
Finland gick ut offensivt, framåtlutat och bollade ut ett bortroterat Montenegro.
Då den första halvleken var spelad framstod Montenegros 2–0-seger mot Rumänien i lördags som ett av fotbollens underverk. Montenegro skickade fram B-laget framför våra ögon, men det här var direkt såsigt och svagt.
Finland var raka motsatsen. Fokuserat och framfusigt, stundtals också rätt finurligt i det offensiva spelet.
I de här matcherna ser Robin Lod ut som en spelare för La Liga, Glen Kamara är majestätisk som en tolvtaggare och anfallsduon Pukki–Pohjanpalo är som ler och långhalm – en snabb kombinationsspelare, en målhungrig murbräcka.
Onetouchspelet till 1–0 var kvällens anfall, Pohjanpalos avslut till 2–0 var matchens prestation.
Avgjort i paus, fyrtiofem minuter som bara skulle borstas undan (Finland gjorde det jobbet snyggt och smart) och totalt två timmar på ett soligt, sommarstudsande stadion i blåvita färger.
Frågorna lever vidare
Det blev en dunderkväll för publiken, det blir ödesdagar som väntar för landslagets Nations League-planer.
Junisamlingen är bara halvvägs, Finland tappade trots allt två poäng i Helsingfors och nu återstår det jobbigaste. Först bortamatch mot gruppens förhandsfavorit Rumänien, sedan den förmodade ödesmatchen mot Bosnien-Hercegovina i Zenica.
Det är något annat än ett mycket mediokert Montenegro, och det är de två matcherna som kommer att kunna ge några nya svar på Finlands spelmässiga utveckling.
Frågorna kring backlinjens kapacitet i uppspelen, spelsystemets förträfflighet sett till materialet och variationen i offensiven lever vidare. Mot Bukarest, Zenica och framtiden.
Men här blev det allsång i norra kurvan, Lukas Hradecky var åter tillfällig, efterlängtad klackledare och stämningen rullade över en som en påminnelse om vad landslaget har blivit.
Stabila och stadiga då det enda rimliga kravet är vinst. Gott så.