Start
Artikeln är över 2 år gammal

Kerstin Kronvall har bevakat Putinstyret sedan början ‒ men nu är hennes tid som Rysslandsreporter över

Kerstin Kronvall har hunnit bevaka Ryssland i 25 år, det vill säga hela Putinperioden och slutet av Boris Jeltsins era. Under åren har hon blivit en känd och respekterad Rysslandsexpert.

Nu avslutar hon sin karriär samtidigt den utveckling hon bevittnat och rapporterat om nått en förskräcklig kulmen.

Det samma gäller delvis vad Putin hoppas uppnå i Ukraina och hur ett eventuellt slut på kriget kunde se ut.

Under Den här långa perioden som Kronvall hann bevaka Ryssland utvecklades den ryska staten staten stegvis i en allt mer auktoritär riktning ‒ men parallellt med det förändrades också den ryska vardagen.

Kronvall säger att den ryska levnadsstandarden har stigit tydligt under årtiondena. Fattigdomen är fortfarande utbredd, men den är inte lika absolut som tidigare. Hon säger att den relativa fattigdomen har rört sig uppåt från de katastrofala nivåerna under åren kring millennieskiftet.

Hon nämner ett konkret exempel på vad som hänt i Ryssland under de här åren:

En tydlig följd av den här utvecklingen märktes 2008 då den globala finanskrisen slog till mot Ryssland. Kronvall säger att ryssarnas levnadsstandard sjönk, men att att den sjönk från en klart högre nivå än vad den gjorde på 1990-talet.

Det betyder inte att det inte skulle finnas ofantliga välfärdsklyftor i det ryska samhället.

Mellan de två ytterligheterna har en medelklass sakta börjat växa fram. För 15 år sedan uppskattades det att kring 10 procent av den ryska befolkningen var medelklass, nu har andelen stigit till kring 25 procent.

I takt med att sanktionerna börjar bita på den ryska ekonomin kommer den här gruppen att se sin levnadsstandard sjunka. De rikaste kommer fortfarande att kunna köpa allt vad de vill ha, men för att andra kan färsk fisk och grönsaker på vintern snart vara en dyr lyxprodukt.

Den sjunkande levnadsstandarden kommer sannolikt att öka missnöjet i samhället på sikt. Hittills har ilskan i Ryssland riktats mot utlandet – mot de så kallade icke vänliga länderna i väst. Kronvall säger att det är omöjligt att säga om och i så fall när den här ilskan kommer att vändas mot de egna makthavarna.

Putin har också förberett sig väl på möjliga massdemonstrationer, bland annat genom att skapa nationalgarde vars huvudsakliga uppgift är att slå ned eventuella folkliga uppror.

Kronvall säger att utvecklingen mot ett allt hårdare auktoritärt styre blev tydlig under 2007 och 2008, men att det redan före det fanns tecken på en negativ kurs. Hon nämner mordet på Anna Politkovskaja som ett exempel.

Samtidigt som samhällsklimatet blev allt mer totalitärt blev det också svårare för journalister att arbeta i landet. För ryska journalister blev arbetet direkt farligt men också utländska korrespondenter fick det allt svårare att arbeta.

Kronvall säger att envishet hjälper en del och att journalister som arbetat länge i Ryssland har kontaktnätverk som hjälper. Men för dem som börjar rapportera från Ryssland nu är läget svårt.

Oftast är det helt enkelt omöjligt att få tillgång till centrala beslutsfattare och de gånger när det lyckas handlar det om att tänka snabbt.

Kronvall säger att de som vill följa med och skapa en förståelse av vad som pågår i Ryssland måste följa så många kunniga Rysslandsrapportörer som möjligt.