När man lämnar Pakistans största stad Karachi övergår landskapet snabbt i öken. I inlandet är hamnstadens fukt och havsvind fjärran. När man stiger ur bilen kommer den torra luften som ett slag i ansiktet – det är som om någon blåste med en hårtork mot en. Så här känns det när det är +48 grader.
Provinsen Sindh i nordöstra Pakistan har lidit av exceptionellt höga temperaturer i flera veckor. I Dadu, Jacobabadi och Nawabshah har termometrarna flera gånger stigit till cirka 50 grader. Experter varnar att hettan närmar sig tal som är farliga för den mänskliga fysionomin.
Tre av mina barn har dött i hetta och diarré
Marvi, 30 år
Temperaturen kunde vara dräglig, om det fanns tillräckligt med skyddade platser eller folk hade tillgång till elektricitet och kunde använda fläktar – eller ens rinnande vatten att svalka kroppen med.
Men här i byn Shah Hasan vid den förorenade sjön Manchar i Dadu finns inget av det där.
Folk här bor i små hyddor av säv. Vid middagstid är solgasset obarmhärtigt när kvinnor i färggranna kläder och barn samlas kring en liten pickup.
En man i en vit salwar kamiz-dräkt kliver ur bilen och stegar mot flaket. När han viker undan den blåa presenningen avslöjas stora isblock. Mannen bryter sönder dem i mindre block med hjälp av en stor pigg.
Kvinnorna tar isblocken och för dem till sina hem. Där lägger de isen i kanistrar av plast. I brist på kylskåp är det här det enda sättet att få svalt vatten.
En av kvinnorna, Allah Wasai, berättar att de i allmänhet är tvungna att dricka hett vatten.
Vattenbrist är döden
Det är inte lätt att få tag på vatten i byn och när det finns vatten måste det ransoneras. Ett litet vattenrör har byggts till Shah Hasan, men vattentillgången är tillfällig.
I dag kommer det vatten, men trycket är lågt. Kvinnorna sitter på huk med gula kanistrar där röret kommer upp ur marken. Men vattnet är inte kallt och inte heller drickbart som sådant.
Inne i sin sävhydda häller 30-åriga Marvi vatten över sitt barn.
– Tre av mina barn har dött av hetta och diarré, säger hon.
Det finns inga sjukhus i närheten.
Ibland återvänder fiskarna inte från sjön. De svimmar av hettan och drunknar i sjön
De tankbilar som kör ut vatten till byarna kommer även hit, men Marvi berättar att hennes familj inte har råd att köpa rent vatten från tankbilen. En bra dag kan hennes man tjäna ungefär en euro.
Förorenad sjö ger inget uppehälle
Invånarna här har av hävd livnärt sig på fiske. Men vattnet i sjön har för länge sedan förorenats av utsläpp från fabriker i närheten och vattnet går inte att dricka.
Vid stranden finns några små båtar. Vid säven guppar några stora vita pelikaner. En av fåglarna är död.
För sju år sedan gav Pakistans högsta domstol order om att det giftiga vattnet i sjön skulle renas. Men ingenting har hänt.
Varje år blir hettan värre
Liaqat Ali, fiskare
I strandkanten har bygemenskapen har byggt upp ett dass – ett stycke tyg som hänger på några käppar.
Trots det leker barnen i det smutsiga vattnet intill avträdet, skvätter vatten på varandra och dyker.
Azizullah har livnärt sig som fiskare i 15 år.
– Tidigare fanns det mycket fisk här, men på grund av föroreningarna har vårt uppehälle blivit lidande, säger han.
I dagsläget är det bara en fiskart som klarar sig i sjön.
I Azizullahs båt finns det några småfiskar. Det är allt han har fått efter en dags jobb. Klockan blir 14 och det är dags att söka skugga, för på eftermiddagen kan solgasset vara dödande.
Ibland återvänder fiskarna inte från sjön. De svimmar av hettan och drunknar i sjön, berättar byborna.
Klimatförändring driver migration
I Karachi säger Maliha Abbas Zaidi, grundare av organisationen National Dialogue on Climate Change, att Pakistans andel av de globala utsläppen av växthusgaser är mindre än en procent.
Ändå drabbas landet värre av klimatförändringen än största delen av resten av världen.
– Vi får hela tiden känna av följderna av att klimatet förändras, men vi gör ingenting åt det, säger Zaidi.
Klimatförändringen leder redan nu till att folk flyttar in till städerna. Slummarna växer och staten satsar inte på boende till rimliga priser, säger Zaidi.
– De som bor på landsbygden är tvungna att flytta in till städerna, som till Karachi, för att få bättre service. De har inga mekanismer för att klara av de stigande temperaturerna där de bor nu, konstaterar hon.
Vattenbrist är ett stort problem i landet: Redan inom tre år kan bristen vara på alarmerande nivå.
– Vi bor i ett land där över 90 procent av sötvattnet används till jordbruk, påpekar Zaidi.
Alla kan inte ge sig av
Det är länge sedan det var möjligt att livnära sig på jordbruk vid sjön Manchar. Vattenbristen har fått träden att dö.
– Varje år blir hettan värre, suckar fiskaren Liaqat Ali på stranden.
– Alla har gett sig iväg. Här finns ingenting.
De som har blivit kvar vid Manchar är de som inte har några alternativ.
Marvis familj skulle vilja ge sig av, men hennes man har skulder på tusentals euro.
Fiskarna här kan inte själva sälja sin fångst, för staten säljer fiskerättigheter till högstbjudande. Det innebär att lokalbefolkningen är tvungna att jobba för mellanhänder.
– Vi kan inte betala våra skulder och långivaren skulle inte låta oss fara härifrån, säger Marvi.
Hennes ögon fylls med tårar.
Under de närmaste åren kommer landets inre att torka ut allt mer.
Den här artikeln är en översättning och bearbetning av Yle Uutisets artikel Maailman kuumin paikka av Maija Liuhto. Artikeln har översatts av Sara Torvalds.