Det gröna håret lockas och tuperas, läpparna målas och korsetten snöras. Till sist dras silkeshandskarna upp över armarna. Snart är omvandlingen klar. Men innan Strengell går upp på scenen vrålar hon till.
– Jag måste komma in i rätt sinnesstämning.
Strengell svänger med armarna och benen. Värmer upp musklerna.
– Innan jag går på scenen brukar jag ställa mig och stå så stort som jag bara kan. Bredbent och med armarna ut till sidorna. Så att jag verkligen kan ta in storheten och kraften och känna mig som en vinnare.
Det är burleskdansen som ger henne modet att våga vara den hon ibland känner sig som. För Erika vet att hon kan ta många skepnader. Åtminstone på scenen. Väl av scenen kan det vara svårt för omgivningen att förstå sig på henne.
– Jag tar gärna ganska mycket plats. Skämtar mycket och driver med mig själv. Men andra gånger kan jag vara ganska introvert och vill vara ensam.
– Kraften jag upplever kommer långt ifrån det inre. Någonstans i solar plexus känner jag den som en röd och stark färg. Ett inre vrål som vill ut.
Erika Strengell
– Jag är ganska råddig som person och man kan uppleva att min personlighet också är lite all over the place. I andras ögon verkar jag inte alltid vara en och samma person.
Våga vara sig själv
När Strengell var yngre försökte hon ändra på det här.
– Jag har försökt trycka ihop allt det jag är i en liten form. Istället för att bara vara alla olika versionerna av mig på en gång.
Som artistjaget Natrix DeNova ursäktar hon sig inte. Med koreografin, musiken och attityden utstrålar hon styrka, en kvinnlig urkraft. En kvinna som har publiken i sina händer. Hela världen i sina händer.
– När jag är på scenen kan jag få en känsla av att jag är en superkvinna, en wawawoom-känsla.
– Kraften jag upplever kommer långt ifrån det inre. Någonstans i solar plexus känner jag den som en röd och stark färg. Ett inre vrål som vill ut, berättar Strengell.
Redan som liten dansade hon balett men det var mest för att testa på en hobby. Det var år 2013 som Strengell fick upp ögonen för burlesken.
Våga vara blind – så kommer du att komma ut starkare och färggrannare på andra sidan.
Erika Strengell
– Jag träffade en tjej på nattklubb. Det visade sig att hon var burleskartist och vi kom bra överens. Någon månad senare tog hon kontakt och frågade om jag ville hoppa in som en pick up. Alltså den som plockar upp kläderna från golvet mellan uppträdandena så att artisterna inte snavar på en massa korsetter på golvet.
Efter ett år som pick up blev Strengell erbjuden en plats i dansgruppen. Där stannade hon i flera år. Numera dansar Strengell solo eller i duon med tjejen som hon träffade för många år sedan.
Människan ömsar också skinn
Strengell tycker om att varva ner i hemmet med sina husdjur, de sju snokarna.
– Jag har fascinerats av ormar ända sedan jag var tre år gammal. De är väldigt missförstådda djur och känner att jag har mycket gemensamt med dem. Speciellt ormarnas ömsning av sitt gamla skinn.
– Skinnet börjar kännas trångt och obekvämt och ormarna blir helt gråvita, också över ögonen. De blir blinda och sårbara och gömmer sig.
Efter en vecka eller så kryper de ur det gamla skinnet.
– Nu kommer deras nya vackra färger fram. Och vi ömsar ju också då det gamla börjar skava. Då vi vill uppleva något nytt och lämna det gamla.
Strengell har också ömsat. Oftast ofrivilligt.
– Med jämna mellanrum kan jag uppleva en längtan efter något annat. Något mer. Att hela tiden känna strävan är inte alltid bekvämt.
Trots det tycker Erika att vi borde göra som ormen.
– Lita på processen. Våga vara blind en stund - så kommer du att komma ut större, starkare och färggrannare på andra sidan.
Strengell tog också inspiration av ormarna då hon skulle döpa sitt alter ego. Snok är Natrix natrix på latin.
Vågar vara annorlunda
När Strengell inte dansar jobbar hon som ungdomsinformatör på ungdomsportalen Decibel. Varje år besöker Decibel högstadieskolor för att berätta om verksamheten.
– Dansen har hjälpt mig i många situationer. Speciellt när jag ska tala för en grupp ungdomar. Jag kan spela med min karisma och få styrka. Det ger utstrålning som får folk att lyssna.
Men Erika har inte alltid haft ett gott självförtroende. Som liten kände hon sig ibland utanför.
– Jag har alltid känt mig lite som en alien. Jag hade andra intresseområden än de jämnåriga och jag kommer ihåg att jag hade den känslan redan i dagis.
I dag känner hon sig hemma i kompiskretsen.
– Nu känns det som att de egenskaper man hade när man var yngre - de som man inte ville ha, är de som folk finner attraktiva i dag. Så i mitt vardagsjobb har jag en förkärlek till de som är lite underliga. De som verkar vara annorlunda.
Har du en historia värd att berätta? Eller känner du någon som har det? Hör av dig på livet@yle.fi