Historikern Christoffer Holm från Hangö skriver för tillfället sin doktorsavhandling vid Åbo Akademi om nedläggningen av stålverket i Koverhar och vad som hänt sedan 2012. Han har huvudsakligen valt att fokusera på hur de tidigare anställda har upplevt nedläggningen, rivningen och Hangö stads planer för ny verksamhet på området.
En del av det som gör Koverhar extra intressant är att det fanns så många alternativ
Christoffer Holm
Under arbetet med sin avhandling har han intervjuat flera av de tidigare anställda vid stålverket. Känslorna kring nedläggningen, rivningen och framtiden har varierat. Vissa har blickat framåt i hopp om att det igen ska etableras något betydelsefullt där det gamla stålverket en gång stått, medan andra hellre velat glömma och undvikit att besöka platsen.
Mycket nostalgi kring stålverket
I sin forskning har Christoffer Holm konstaterat att det finns en stark nostalgi kring Koverhar som inte identifierats kring andra industrier i regionen. En orsak är att stålverket stod som en symbol för återuppbyggnaden och framtidstron under efterkrigstiden.
Men man kan fråga sig om det inte är okej eller bra att ibland stanna upp och värdesätta det förflutna, fundera över det förflutna och kanske framför allt beakta det förflutna då man ser framåt
Christoffer Holm
Också flera år efteråt har efterspelet av nedläggningen fått stor uppmärksamhet och 2016 uppfördes ett minnesmärke vid fabriksområdet. Förutom minnesmärket har det också producerats en dokumentär, amatörfilmer, bildsamlingar och en låt.
– Men man kan fråga sig om det inte är okej eller bra att ibland stanna upp och värdesätta det förflutna, fundera över det förflutna och kanske framför allt beakta det förflutna då man ser framåt, resonerar Christoffer Holm.
Han menar ändå att det förflutnas betydelse för dagens utveckling är väldigt viktig. En förhoppning är att avhandlingen ska kunna ge verktyg till exempelvis beslutsfattare och myndigheter för hur man i framtiden kan gå tillväga med stora omstruktureringar av små samhällen.
Tudelning kring verkets vara eller icke-vara
Att stålverket skulle rivas var inte en självklarhet då FN-Steel meddelade om sin konkurs. Företaget var mitt i en påkostad modernisering då beskedet kom och försökte inledningsvis hitta en ny ägare. Det bidrog till att rivningsbeskedet kom som en ytterligare chock.
– En del av det som gör Koverhar extra intressant är att det fanns så många alternativ, anser Christoffer Holm.
Det faktum att stålverket revs så snabbt är en av de aspekter som gör Koverhar unikt i jämförelse med andra nedlagda industrier, anser han.
Vissa av de tidigare anställda anser att det ur en miljöaspekt är bra att verket revs, medan andra har valt att inte besöka platsen igen och hellre vill glömma de minnen som nedläggningen förorsakade.
Minnesmärket ville man uttryckligen resa innan verket var helt rivet så att silhuetten av stålverket i Koverhar aldrig skulle försvinna
Christoffer Holm
De flesta har ändå ställt sig positiva till minnesmärket som uppfördes 2016.
– Minnesmärket ville man uttryckligen resa innan verket var helt rivet så att silhuetten av stålverket i Koverhar aldrig skulle försvinna, säger Christoffer Holm.
Trots att det råder en tudelning kring verkets vara eller icke-vara, har stålverkets tidigare anställda i stor utsträckning blickat framåt. Traditionellt har antagandet varit att tidigare anställda på nedlagda företag i högre grad blickat bakåt, men det verkar inte vara fallet vid Koverhar, säger Christoffer Holm.
En förklaring kan vara att framtidstro är den bästa möjligheten till att någonting betydelsefullt ska uppstå på platsen igen, tror han.
Park, universitet och nya stadsdelar – Koverhar i jämförelse med andra nedlagda industrier
Västvärlden har sett en pågående process där den tunga industrin gradvis har avvecklats sedan 1970-talet. Sett ur det perspektivet sticker Koverhar inte ut. Däremot är det alltid en stor omställning för en mindre ort då en arbetsgivare i den storleken avslutar sin verksamhet.
Ruhrområdet i Tyskland och rostbältet i nordöstra USA utgör globalt de mest kända symbolerna för västvärldens avindustrialisering, men också Koverhar är en del av samma process.
Avindustrialisering har hanterats på en rad olika sätt på olika håll i världen.
I Duisburg i Tyskland har stadens gamla industriområde konverterats till en allmän park där de gamla anläggningarna är integrerade i parken. I USA står däremot de gamla industrierna i många fall kvar och rostar medan det i San Sesto Giovanni utanför Milano finns ambitiösa planer på att anlägga en ny stadsdel där stadens gamla stålverk en gång stått. Delar av det gamla stålverket i Sesto San Giovanni är tänkt att bevaras.
Också i Luxemburg har det gamla stålverket i Belval bevarats och Université du Luxembourg har flyttat delar av sin verksamhet dit. Även andra byggprojekt pågår i staden för att locka dit nya invånare och företag.
Även i Koverhar fanns det tankar om att bevara åtminstone masugnen som ett monument eller museum innan beslutet att riva hela stålverket slutligen kom.
Koverhar sticker ändå ut eftersom det är beläget relativt långt bort från större städer. Minnesmärket visar också på det symbolvärde som fanns i Koverhar.