Angela Oker-Blom dricker sitt morgonkaffe på de kala klipporna på Drumsö medan hon ser Tallinnfärjan långsamt försvinna in i diset. Här brukar Oker-Bloms dagar börja. Efter kaffet hoppar hon på sin cykel och tar sig över bron till Kabelfabriken där hennes ateljé finns. Om det är odlingssäsong gör hon en avstickare till Lappviken där hon har en odlingslott.
De här tre platserna kallar hon för sin supertriangel. Det är en sträcka på cirka 4-5 kilometer. Hon cyklar året om. Bussen har hon struntat i för länge sedan – närmare bestämt när biljettavgiften höjdes till en mark på 1970-talet.
– Det går inte an, tänkte jag. Så jag köpte min första cykel och sen dess har jag alltid cyklat, berättar Oker-Blom.
Varje gång jag ser någonting som berör mig måste jag göra en skulptur. Då glömmer jag inte upplevelsen.
Angela Oker-Blom, konstnär
Hennes livsstil blev grön tidigt och skulpturerna som pryder Oker-Bloms arbetsrum i Kabelfabriken har alla en historia som på något sätt är kopplade till naturen.
– Allt jag har gjort har med naturen att göra. Varje gång jag ser någonting som berör mig, måste jag göra en skulptur. Då glömmer jag inte upplevelsen, berättar hon.
Hon visar bland annat skulpturen på Wangari Maathai som vann Nobels fredspris. Maathai startade miljöorganisationen Green Belt Movement, en organisation som planterar träd och arbetar för ett grönare Kenya.
"Jag kunde inte bara sitta och prata om gröna projekt, utan att göra någonting i verkliga livet"
Angela Oker-Blom började engagera sig på allvar i miljöfrågor när hon läste om uraninmutningar i Askola år 2007. Hon gick till Ny Tids redaktion och bad om att få skriva om ett möte i Koli.
– Jag tänkte att jag inte bara kan fortsätta att njuta här i min egen ateljé och prata om alla gröna projekt. Det var dags för mig att också göra någonting i verkliga livet, säger Oker-Blom som efter det regelbundet skrivit i tidningen om urangruvor, kärnkraft, men även om konst.
Hur ser du på kärnkraft idag, med tanke på att många anser att det är en lösning till att minska på utsläppen?
– Jag tror fortfarande att kärnkraft inte är en lösning. För vi har inte löst slutförvaret. Vi har inte löst problemet, säger hon.
Trots att världsläget ser dystert ut, och ingen vet om vi kommer att klara av den rådande klimatkrisen, är Oker-Blom hoppfull.
– Jag kan inte bara ge upp. I stället försöker jag ta reda på alla de nya hållbara lösningar och innovationer som utvecklas hela tiden och som ger oss möjligheter att rädda världen. Det ger hopp, säger Oker-Blom.
Brinner för gröna miljöer och stadsodlingar
En av Oker-Bloms lösningar är de omtalade takodlingarna på Kabelfabriken som hon tog initiativ till.
Hon hade frågat flera gånger tidigare om det inte skulle vara klokt att odla på Kabelfabrikens platta tak, och år 2012 nappade Kabelfabriken på idén.
– Jag hade lyckan att stöta på Slow Food-rörelsens Helsingfors förening. Då fanns det en grupp bakom mig och plötsligt sa Kabelfabrikens chef: “Ja, varsågod. Ni kan få odla här”, berättar Oker-Blom.
Med hjälp av stöd från olika stiftelser och fonder kunde de skaffa allt nödvändigt material. Men i början var det Oker-Blom och de andra odlarna som själva var tvungna att bära upp mylla, pallkragar och allt annat som behövdes. Det enda som fanns var en så kallad herrhiss där det rymdes högst tre personer.
– Vi var också tvungna att bära ner allt till vintern. Jag minns att jag och min vän bar ner det sista efter ett talko, 900 kilogram. Det är ganska mycket för någon som väger lite på fyrtio kilogram, konstaterar Oker-Blom.
Idag är intresset så stort att takodlingarna har blivit en del av Kabelfabrikens verksamhet.
– De har till och med burit upp myllan. Det är helt fantastiskt att vi får odla här utan att betala någon avgift. Huset har skött allt. Det gör mig jätteglad att takodlingen har kommit för att stanna, berättar hon medan hon planterar en timjanplanta i sin låda.
Det går att odla sin egen mat också i städer
Undersökningar har visat att växterna uppe på Kabelfabrikens tak är rena, eftersom avgaserna inte når så högt. Det gläder Oker-Blom.
– Att överhuvudtaget odla i städer är faktiskt klokt. I och med Ukrainakriget ser vi att det plötsligt kanske inte går att köpa det ena och det andra i butiken, berättar hon.
Att överhuvudtaget odla i städer är faktiskt klokt. I och med Ukrainakriget ser vi att det plötsligt kanske inte går att köpa det ena och det andra i butiken.
Angela Oker-Blom, konstnär
Och Oker-Blom är glad över att vara i viss mån självförsörjande. Under våren lyckades hon på en halvtimme fiska strömming för en vecka. Och på hennes odlingslott i Lappviken växer bland annat grönsaker, kryddor och örter. På våren finns kirskål, nässlor, svinmålla, gräslök och rabarber. Hon odlar också svamp på lotten. Förra året fick hon en skörd på ca 50 kilo finaste ostronskivling.
– På våren och sommaren är mina maträkningar rätt så små, säger hon glatt.
Det går framåt – även i Helsingfors
Angela Oker-Blom säger att Helsingfors stad har blivit öppnare för stadsodlingar. Men de gröna taken har inte spridit sig lika fort som hon hoppats.
– Folk har varit jätteintresserade av takodling, men det har gått lite långsamt. Man studerar och studerar och man pratar och man pratar. Men ibland är det viktigt att bara sätta igång. Vi har tillräcklig med goda resultat från andra delar av världen. Där har det funnits en grön våg redan i tjugo år, berättar hon.
Oker-Blom anser ändå att det börjar röra på sig, också i Finland. Och när man i Helsingfors blir för ivriga med att bygga hus och man hugger ner för många träd, protesterar Oker-Blom på sitt sätt.
– Jag har hållit på med gerillaodling. För tillfället har jag två trädprojekt på gång, men jag tänker inte avslöja var jag har planterat dem, säger hon finurligt.
Har du en historia värd att berätta? Eller känner du någon som har det? Hör av dig på livet@yle.fi.