Vi är på trädjakt i Susanne Ringells favoritbyggnad i Helsingfors. Den hon kallar för ett flygande glasskepp, orangeriet i Kajsaniemi botaniska trädgård.
Ringell vill visa mig Ravennala Madagascariensis, De resandes träd. Det träd hon två gånger upplevt med sin man, skådespelaren och författaren Anders Larsson på Madagaskar med tjugofem års mellanrum.
Tillsammans brukade de också komma hit till botaniska trädgården och utifrån se hur De resandes träd växte sig allt högre upp emot glastaket. Det har varit spännande att följa med, men var finns det nu?
- Nej, var är det, vad hemskt ... jag känner mig helt vilsen nu, utbrister Ringell spontant.
Den eviga sömnen
Ringell och Larsson brukade högläsa före hon somnade och han då ofta återvände till sin dator eller något ännu ett tag. Så gjorde de också denna höstnatt efter en fin söndag tillsammans bland annat promenerande och på en konstutställning.
Nattens timmar gled iväg under tystnad. Så ´han kan inte ha ropat på mig eller försökt ta sig till mig´, säger hon, för det skulle hon ha hört eftersom rummen är så nära varandra.
- Man kan inte förställa sig hur man skall reagera, men min reaktion var att jag bara rusade till honom och höll om honom och om och om igen sade ´Nej Anders, nej Anders, nej, nej´. Och han var kall, berättar Ringell.
Efter att ha kokat sig en kopp kaffe och rökt en cigarett återvände hon till honom. Och sedan satte hon igång med att ringa några vänner, kontakta polisen och ambulansen kom.
- Och så lade de den här rutiga, mjuka pläden över honom och då fick jag på nytt en avskedsgråtattack, men sedan dess har jag egentligen inte kunnat gråta och jag saknar det ... jag tror att det kunde lösa upp någonting, men det kommer bara enstaka tårar, säger Ringell.
Dödsorsaken visar sig vara blodpropp i båda lungorna. Anders Larsson har dött på bara några sekunder, endast 68 år gammal.
Innehållet till Susanne Ringells senaste bok, Kroppens kalligrafi, hann Anders Larsson läsa och omfatta innan han dog. I och med hans död kom texten nu i ett nytt ljus och det var först efter tvekan som Ringell beslöt att låta publicera den.
Här skriver hon också om sina fyra väninnor som cancern tog och som hon i boken ser som stjärnor på himlen. Efter Larssons död har dessutom hennes far dött, så det är väldigt många förluster i hennes liv nu.
Kärlekens många uttryck
När Susanne Ringell och Anders Larsson först träffades var premisserna inte de bästa. Det skedde i teatervärlden där båda då ännu stod på scenen som skådespelare.
Hon levde i en annan, mycket lycklig relation och var inte alls särskilt villig att lämna den, berättar Ringell.
– Det tog länge och många kringelikrokar innan vi till slut bestämde oss så det blev vi två. Vi hade många uppslitande år, berättar Ringell.
Till det som hon är mest tacksam över är att de delade det här att ´kärleken kan få människor att flyga´. Och att han var så osannolikt kvick och rolig på ett sätt som skiljde sig från många andra humorister som mera är ute efter flabbskratt.
– Anders älskade också att överraska. Det var liksom hans livsmission att göra någonting till glädje, berättar Ringell, som med kärlek minns bland annat alla kort han skannade och underbara tändsticksaskar som han limmade fina etiketter på till henne och:
– Han kallade mig ibland för Tuttan, det var hans smeknamn på mig. Så alla hans tändstickor hade den där logon ”Tutta på”.
Och deras gemensamma resor minns hon med stor glädje.
– Vi var hemskt bra på att resa ihop och arbeta utomlands sida vid sida, berättar hon.
Skaparmanin och svartsjukan
– Men det var inget så där lugnt förhållande alltid, utan det kunde vara stora kriser för att vi var två ... ja inte vet jag om det berodde på att vi var författare eller kulturarbetare eller konstnärer, men det var mycket liksom fråga om utrymme och hur man, båda skulle rymmas, säger Ringell.
I sin bok Kroppens kalligrafi skriver hon om den där förskräckligt varma sommaren när hans ständiga skapande får allting att ställas på sin spets i konstnärsparets liv. Han bara arbetar och arbetar, medan hon rentav börjar vara otrogen – med sig själv... för:
– De två ben textens jag har balanserat på har hittills varit både förälskelsens och kärlekens. Det har varit kraften i den berusande förälskelsen som har gjort att hon har orkat leva med honom, skriver Ringell.
Nu blir hon i berättelsen livrädd när hon slås av den förbjudna tanken att hon antagligen inte är förälskad i honom längre. Hon kan till och med tänka tankar om att hon kanske skall lämna honom.
– Det är högst chockerande tankar för ... det är liksom otänkbart, säger Ringell.
– Det var en djup och lång kris. Och man tycker ju att hon/jag skulle ha hunnit vänja sig under ett långt konstnärsäktenskap, men Anders var så total, berättar hon.
– Han uppslukades så till den milda grad att allt annat på något sätt kändes som om man, det försvann, att jag för... att jag försvann. Det är väl en viss sorts svartsjuka, analyserar Ringell, där hans arbete kunde förefalla som den mer intressanta älskarinnan.
Däremellan fanns det också perioder när Anders kunde bli helt översiggiven, berättar Ringell. För att komma upp ur de här groparna och igen orka tro på sig själv behövde han väldigt mycket uppmuntran, något som kunde vara ganska tungt att bära, konstaterar hon.
– Men det är på något vis väldigt sekundärt det här med allt vi kämpade med för det viktiga för mig är att kärleken bestod, påpekar Ringell.
Kärleken ser hon som en grundbult i tillvaron. Den förhöjde livet.
– Och detta att ha fått vara med om en sådan himlastormande förälskelse som dessutom håller i sig i många, många år... ler Ringell. Det är ju kanske inte många som har fått uppleva den turbulensen och himla-ljuvligheten.
Sida vid sida
Och tider när Ringell själv led av djup ångest, då bar han i sin tur henne och fanns där hela tiden. Det var tider då minsta lilla sak, till och med vänlighet kunde få henne att gråta, berättar hon.
- Så jag vet att vi fanns för varandra. ... Och nu har jag knappt kunnat gråta alls. Så det känns tomt, men det här är en ödsligare sorg, som är mera som en öken än ett flodlandskap, säger hon.
I Kajsaniemi botaniska trädgård möts vi så också av den ödsligheten att trädet som Ringell och Larsson följt med utifrån, nu visar sig vara nerhugget. Istället finns här några nya skott.
Mindre plantor som växer sig allt större. Och som i sin tur i sina blad också kommer att kunna samla allt fler svalkande vattendroppar för de resande.
