Ett idogt hamrande hörs i bakgrunden när Jesse Joensuu berättar om sig själv och sin ishockeykarriär för Sportliv. Vi befinner oss på en strandtomt i Luvia, ett par mil söder om Björneborg, där familjen Joensuus sommarvilla med tillhörande gäststuga, bastu, sommarkök och swimmingpool börjar ta form.
– Vi kommer att komma hit ut ofta. Kanske vi någon gång flyttar hit helt och hållet, förklarar Joensuu och pekar mot balkongen som byggs utanför det stora sovrummet på andra våningen.
– Där kommer jag att bara sitta och stirra ut mot havet i timtal.
Joensuu har nyligen skrivit på ett tvåårskontrakt med sin fostrarförening Ässät. Den 34-årige kolossens spelarkarriär sjunger på sista versen.
Efter att det färska spelarkontraktet löpt ut är det sannolikt på tiden att inleda följande kapitel i livet – ett kapitel som kan bli lika intressant som spelarkarriären.
Jesse Joensuu har tankar och åsikter, och en förmåga att uttrycka sig kraftfullt. Han har också en glöd för att fortsätta jobba inom den idrottsgren han älskar. Kanske det blir Ässät eller så ishockeyn i Finland ur ett bredare perspektiv som kommer få dra nytta av björneborgarens framtida karriär.
– Jag upplever att jag skulle vara kapabel att jobba inom något stort finländskt företag där jag kunde tävla mot andra företag. Men varför skulle jag göra det bara för att bevisa för mig själv att jag klarar av det, när jag istället kunde jobba med något jag har en passion för och som gör mig lycklig?
Ifall Joensuu följer sitt hjärta kan han ha goda möjligheter att inverka på två saker, två missförhållanden, som gör honom upprörd: den stängda FM-ligan i ishockey och de oroväckande tendenserna i hur dagens barn tränar och tränas.
Se Sportlivavsnittet med Jesse Joensuu:
Prioriterar vännerna
För snart 20 år sedan var Jesse Joensuu en extremt hajpad tonårstalang i Björneborg. Han bröt sig in i Ässäts ligalag som 16-åring och blev alla tiders yngsta spelare i ligan. Han blev vald till bästa spelare i sin årskull under den allra första juniorlandslagssamlingen.
Joensuu åkte över till Nordamerika för att erövra sig en plats i NHL, men lyckades aldrig etablera sig där. NHL-karriären blev inte helt sådan som Joensuu tänkte sig när han blev reserverad av New York Islanders sommaren 2006.
Men när Jesse Joensuu blickar tillbaka mot sin 129 matcher långa NHL-karriär känner han ingen ånger.
– Ju äldre jag blir desto mer är jag stolt över det jag åstadkommit och tänker mindre på det jag inte klarat av. Jag är väldigt glad över att överhuvudtaget ha fått spela i NHL.
Joensuu kämpade om en NHL-plats under sju olika säsonger. Det blev sammanlagt klart fler matcher i farmarligan AHL. Själv skyller han delvis på sin inställning. Han har aldrig varit en person som klarat av att fokusera till hundra procent enbart på sig själv och sin egen karriär.
– Lagkompisarna och laget har alltid varit viktiga för mig, också i AHL. Jag har emellanåt tagit några öl med lagkompisarna istället för att fokusera för fullt på min egen karriär och möjligheter att få komma till NHL.
Vänner har alltid varit väldigt viktiga för Joensuu. Vännerna var den huvudsakliga orsaken till att han spelade ishockey som barn.
– Jag idrottade med mina vänner och därför var det kul. Via Ässät och Musan Salamat fick jag sedan en passion för idrotten, men hade jag som barn idrottat ensam med en proffskarriär som målsättning, hade jag lagt av för länge sedan.
Joensuu började spela ishockey när han var sju. I dag är hans son lika gammal och har varit med om organiserad ishockeyverksamhet redan i tre års tid. Tendensen bekymrar Joensuu. Speciellt ifall inställningen är för allvarlig och proffsinriktad i ett tidigt skede.
– Som 14-16-åring trappas träningen upp en hel del. Ifall barn har tränat på ett professionellt sätt redan före det så kommer knappast speciellt många att orka träna vidare särdeles länge, slår Joensuu fast.
Han tillägger att han tycker det är galet att barn i 10 års ålder tvingas välja idrottsgren. Så borde det inte få vara. Själv spelade han fotboll fram till 13 års ålder och även en del tennis vid sidan om ishockeyn.
Kallduschen
Under sin snart 20 år långa proffskarriär har Joensuu upplevt flera olika proffsligor. För tio år sedan, mellan sina två sejourer i NHL, spelade han för HV71 i Sverige. Där träffade han sin blivande fru.
Det unga paret bodde i Edmonton där Joensuu spelade för Oilers, när de fick höra en intressant nyhet inför hockeysäsongen 2014-15: Jokerit skulle börja spela i KHL.
– Då sade jag till min fru att det vore fint att spela för Jokerit någon gång – en fin möjlighet att få bo i Finland och spela i världens näst bästa serie.
Ett år senare, efter att Joensuus NHL-karriär tagit slut och han forslats till Bern i den schweiziska ligan, blev han kontaktad av Jokerit. Då var det ett mycket enkelt beslut för honom att tacka ja till anbudet, även om flytten till Jokerit i dag kan ifrågasättas ur ett etiskt och moraliskt perspektiv.
Joensuu gjorde som största delen av västvärlden och blundade för de brott som Ryssland utförde mot sitt eget folk och sina grannar.
– Jag tänkte att om jag inte spelar i KHL så gör någon annan det i stället. Och jag fick ändå spela i Finland och betala skatt i Finland, försvarar sig Joensuu.
– Jag kände till den ryska statens finansiering av KHL. Men jag skäms lite över att jag inte tog reda på vad Ryssland höll på med i Ukraina redan efter OS i Sotji.
Joensuu trivdes ypperligt i Jokerit. Efter att i flera års tid ha kämpat i motvind i Nordamerika hade han hittat en nivå och ett lag som passade honom som handen i handsken. Med undantag av säsongen 2014-15 upplevde han Jokerits äventyr i KHL i sin helhet.
– Men visst var det en rejäl kalldusch när kriget i Ukraina bröt ut, då man insåg hur smutsig den ryska finansieringen hade varit.
Joensuus sju år långa samarbete med Jokerit tog slut i praktiken samtidigt som Ryssland inledde sin invasion av Ukraina. Kriget startade torsdagen den 24 februari, och två dagar senare tog spelarna avsked från varandra. I det här skedet visste Joensuu att hans karriär skulle fortsätta i Björneborg då förhandlingarna med Ässät om en återkomst hem hade pågått under säsongen.
Vårvinterns dramatiska händelser förde med sig känslosamma insikter.
– Jag insåg att jag inte har speciellt många år kvar av spelarkarriären och förstod att jag aldrig mer kommer att få lika nära lagkamrater som under tiden i Jokerit.
Ett långt kapitel tog slut, men än finns det oskrivna blad i berättelsen om Joensuus spelarkarriär.
Välkomnar Jokerit och gärna en öppen liga
I Ässät är Joensuu en given ledare. Han är den klart äldsta spelaren i en ung spelartrupp. Han har perspektiv och erfarenhet, men han har inte återvänt hem för att varva ner.
– Jag är medveten om att jag inte har råd med att vara en spelare i mängden här. Jag måste göra allting bra och visa gott exempel med mitt dagliga arbete.
På Ässäts första isträningar för sommaren åker Joensuu runt på isen med ett par hockeybyxor som pryds av en gul rand på sidorna – en kvarleva från ett tidigare liv i Helsingfors.
KHL-Jokerit har mer eller mindre upphört att existera. Det som finns kvar av organisationen planerar en comeback till den inhemska ligan, eventuellt till säsongen 2023-24. Joensuu välkomnar Jokerit tillbaka till FM-ligan med öppna armar.
– När Jokerit spelar i det finska seriesystemet så kan man lugnt säga att det bästa laget i landet vinner finska mästerskapet. Det är strålande att Jokerit kommer tillbaka. Hur det arrangeras och hur många lag som spelar i ligan kan däremot diskuteras.
Joensuu är starkt av den åsikten att stängandet av FM-ligan har varit ett grovt misstag. Han säger att han aldrig träffat en person inom hockeyn som ansett att ligan bör vara stängd – att det inte är möjligt att spela på högsta serieivån på basen av idrottsliga meriter, och inte heller möjligt att åka ur.
Han tror att ligan skulle må ekonomiskt bättre ifall den var öppen.
– Den viktigaste orsaken varför människor kommer och ser på idrott är att matcherna har betydelse. Med en öppen liga skulle vi få betydligt fler sådana matcher. Dessutom skulle intresset för Mestis öka markant.
Enligt Joensuu spelar det för många lag i FM-ligan. Lagens betalförmåga är bristfällig och därför spelar många av de duktigaste finländska spelarna i andra ligor i Europa. Inte heller de utländska förstärkningarna håller lika hög nivå som i många konkurrerande ligor.
– Finland är en av världens ledande hockeynationer. Finlands högsta serie har inga ursäkter för att inte försöka tävla om att vara Europas bästa hockeyserie. Kanske det inte är möjligt, men vi kunde väl åtminstone sträva efter det?
I en parallell verklighet med en öppen och mindre liga skulle Joensuus karriär eventuellt ha fortsatt nu i Mestis – i och med att Ässät slutade sist i ligan.
– Det kan inte vara så att en klubb automatiskt får spela i ligan för att man en gång lyckats ta sig dit. Man behöver förtjäna sin plats varje år, och när det gäller Ässät bör klubbens målsättningar vara betydligt högre än att behålla ligaplatsen.