En del av artikelns innehåll är möjligtvis inte tillgängligt till exempel med en skärmläsare.

Vi vet var du bor.

Jag dödar. Våldtar. Slår. Skändar dig. Eller ännu värre, jag gör ditt barn illa.

Varför har sådant här anonymt hat blivit så vanligt?

Finländskt näthat år 2013, sett med de drabbades ögon.

Se trailer på Youtube

"Jag hoppas du blir gruppvåldtagen av en grupp afrikaner."

"Jag skulle kunna mata min amstaff med dig muslimjävel."

"Vi vet var dina barn är."

"Jag hoppas du dör långsamt av aids bögneger."

Vad försöker människor som skickar dylika meddelanden till forskare, politiker eller samhällsdebattörer säga? De vill säga: var tyst. Tala aldrig mer.

Landsförrädare, bör elimineras.

Emilia Kukkalas berättelse

Vattendelare år 2007

Emilia Kukkala började blogga år 2007. Hennes vassa tunga ledde till att hennes namn dök upp på en lista över landsförrädare som borde elimineras.

Det året tycks vara en vattendelare för väldigt många av de personer som intervjuas i Yles hatprojekt. Bloggar blev vanligare, diskussionsforumen livligare och Facebook gjorde sitt intåg. Det aktiva nätet förde mycket gott med sig.

Men hatet hittade också en ny plattform.

Emilia Kukkala: Till en början blev jag väldigt bestört. Jag försökte diskutera med dem och göra mig förstådd. Mycket snart märkte jag att de inte ville ha någon diskussion. Det enda motivet var att hata. Uttryckligen för att utöva påtryckning.

Gas i ansiktet, köttfärs på bilen

Hatyttranden har inte enbart bestått av ord. Folk har härjat vid valstugor. Pride-paraden har attackerats. Dan Koivulaakso, en av författarna till en bok om extremhögern, fick pepparspray i ansiktet.

Vi är inte rädda för våld. Striden är vårt liv.

Dan Koivulaaksos berättelse

Då samma bok presenterades i ett bibliotek i Jyväskylä i januari i år utsattes tillställningen för en knivattack. Säkerhetsmaskineriet vaknade och följande boktillställning måste ställas in, eftersom en räddningsplan inte lämnats in i tid.

Det har gått så långt att det behövs poliser och säkerhetsvakter med öronsnäckor på bokmässor.

Emilia Kukkalas bil blev täckt med köttfärs, blod och avföring efter att hon hade deltagit i Aktuella tvåans hatkväll. Av en slump blev journalisten Meri Valkamas bildäck sönderskuret just då hatdiskussionen mot henne gick som hetast.

Det är obehagligt att veta att "somliga" vet var man själv rör sig och vem man är tillsammans med. Och att de rapporterar om det på nätet, säger journalisten Jeanette Björkqvist.

Andra har fått höra att man vet var barnens dagis är.

Raskriget fortskrider och man härskar med rädsla

Det är lätt att skapa lufttäta enklaver med likatänkande på nätet. Om en utomstående försöker rätta till felaktig information, tigs han till döds eller lynchas, skriver den svenska författaren Lisa Bjurwald i sin nya bok om näthat "Skrivbordskrigarna".

Anna Kontula: I nätgemenskaperna råder en sorts sektmentalitet. Man vänder ryggen mot omvärlden och en del sanningar börjar leva sitt eget liv, bedömer Anna Kontula (VF), som hittade sitt namn på en lista över personer som snabbt bör dödas.

Jag hittade mitt namn på listan över de tio finländare som skall dödas först

- Anna Kontula

Anna Kontulas berättelse

Webbplatsen som kämpar mot mångkultur finns ännu på nätet. Den ger som råd att om de lagliga metoderna inte hjälper ska man övergå till störande beteende och påtryckning. Precis det, som många upplever att har skett. Metoderna är offentlig smutskastning och mindre illdåd. Raskriget fortskrider enligt handboken.

Till krigets metoder hör att demonisera motparten.

Dan Koivulaakso: Mer oroväckande är våldsfantasierna. Det är det klassiska sättet att skapa en bild av fienden. På det viset försöker man göra mig mindre mänsklig och legitimera våldsdåd mot mig, säger Dan Koivulaakso. Det finns nätsidor som endast går ut på att hata honom.

Er idealvikt är 2 kg: 1,5 kg urna och 0,5 kg aska

Astrid Thors berättelse

Också Astrid Thors blev offer för massiva hot och trakasserier då hon var migrationsminister.

Det är att härska med hjälp av rädsla, vilket inte är långt från terror.

I grillkön på nätet spottar man och faller in i masspsykos

Allt näthat är inte analytiskt motiverat utan helt enkelt dåligt beteende. Man har inte förmågan att hitta på träffande uttryck. Satan då jag är så satans arg.

Rosa Meriläinen: Det är viktigt att skilja på hatpost och annan osaklig post. Hatpost innehåller starka hotelser och våld, mycket aggressivitet. I de andra bara klagar man och skäller på en. Ibland känns det som att folk inte kan skilja på osaklig post och hatpost. Jag har kanske hjälp av att jag blev mobbad i skolan. Jag har fått vänja mig vid att höra elakheter hela livet, bedömer Rosa Meriläinen.

De tonåriga och vuxna bråkstakarna kommer inte till nätet från tomma intet. Kanske det skulle löna sig för alla som förfasar sig över de osakliga diskussionerna att nattetid besöka första hjälpen, en polisstation eller en nattbuss.

Jag säger det rakt ut, att ifall ett gäng invandrare våldtar Rosa Meriläinen så är jag bara glad. Jag är beredd att säga det till vem som helst och var som helst. Det är lärorikt.

Rosa Meriläinens berättelse

Största delen av nätpolisen Fobbas, dvs. Marko Forss, arbetstid går åt till att reda ut trakasserier. I kön till grillkiosken på nätet knuffas man, spottar i ansiktet, hotar och mobbar. Konstigt nog brukar situationen lugna ner sig då den virtuella polisen dyker upp.

Men i motsats till den riktiga grillkön kan det snabbt uppstå en masspsykos på nätet.

Marko Forss: Någon har till exempel laddat upp en bild som irriterar en grupp användare. Sen kommer det en enorm mängd meddelanden och de börjar trakassera den här personen. Plötsligt kan över hundra personer delta, trots att de inte ens känner den mobbade. Det kan vara svårt för polisen att lugna ner sådana här situationer, säger Forss.

Ett lillfinger till självcensuren - långfingret till demokratin

Finland är en rollmodell för yttrandefriheten. I januari i år utnämnde Reportrar utan gränser Finland till världens ledande land enligt ett pressfrihetsindex.

I detta föregångsland säger en del av journalisterna och forskarna att de har begränsat de ämnen som de behandlar i offentligheten. Speciellt i invandringsfrågor har påtryckningarna lett till självcensur.

I praktiken är responsfloden, kränkningarna och hoten så obehagliga att de får en att överväga ämnesvalen och offentliga framträdanden. Det har bland andra journalisten Meri Valkama gjort.

Meri Valkama: Man orkar inte ta emot den värsta sortens respons i alla livsskeden. Man måste vara stark för att klara av att ta emot en sån mängd hat.

Varifrån kommer alla de här idiotiska vänsterkärringarna egentligen?

Meri Valkamas berättelse

Det är fråga om en svag och farlig signal.

Husein Muhammed: Om vi verkligen ger efter för dem genom att säga att vi inte vågar framträda så är det mycket ödesdigert, säger jurist Husein Muhammed.

En undersökning av hur den aggressiva diskussionskulturen påverkar yttrandefriheten blir klar vid Tammerfors universitet i höst. De preliminära resultaten bekräftar att forskare och journalister har blivit försiktigare. Man ska inte överdriva vidden av fenomenet, men det måste uppmärksammas i tid, säger forskningsledare Pentti Raittila.

Pentti Raittila Det här eskalerar stegvis. Först kommer lite affekterad kritik. Sedan sådant här aggressivt språkbruk. Sedan kommer hatretorik och följande steg är hotelser, som vi redan nu ser. Det förekommer dödshot. Det sista steget är verkligt våld. Det här borde stoppas innan vi kommer till det sista skedet.

Jävla clown. Skithög.

Husein Muhammeds berättelse

Vem hittade på ordmonstret?

Efter massakern i Norge sökte alla frenetiskt efter en länk mellan grymma ord och grymma handlingar. Man ville identifiera hatretoriken.

Riksåklagarämbetet tillsatte en arbetsgrupp för att definiera hatretoriken och den slog fast att hatretorik innebär uttryckssätt som sårar, kränker eller förtalar på det sätt som stadgas i strafflagen.

Med stöd av dessa paragrafer i strafflagen dömdes riksdagsman Jussi Halla-aho (Sannf) för brott mot trosfriden och hets mot folkgrupp.

Hatretorik har diskuterats mycket på ett allmänt plan. Då det inte finns detaljer i diskussionen, har var och en kunnat definiera hatretoriken enligt egna kriterier. Saken underlättas inte av att det inte finns någon juridisk definition på hatretorik. Därför har också stark kritik kunnat klassas som hatretorik.

Jussi Halla-aho: Den som har lanserat detta ordmonster, hatretorik, borde definiera innehållet i det. Så länge som det är en sån här stämpelyxa så kan man slänga det runt all sorts otrevligt prat, konstaterade Jussi Halla-aho i Aktuella tvåans hatkväll hösten 2011.

Är också saklig kritik alltså hatretorik om mottagaren blir sårad?

Yttrandefrihetens förkämpar

Hatretorik har en schizofren inverkan på yttrandefriheten. Om man förbjuder skarp kritik begränsas yttrandefriheten. Å andra sidan möjliggör en fullständig frihet hatretorik, vilket i sin tur begränsar yttrandefriheten.

Ett meddelande till dig Olli, kom inte ensam emot i Uleåborg och undvik mörka gränder. I massgraven vilar du inte ensam.

Olli Immonens berättelse

Jarkko Tontti: Det är anmärkningsvärt att de största förkämparna för yttrandefrihet ofta är de vars påtryckningar har begränsat andra människors yttrandefrihet, säger Jarkko Tontti, som är ordförande för finska PEN.

Tontti påminner om att det finns klara fall när det gäller hatretorik, men också en gråzon. En persons yttrandefrihet kan begränsa en annan persons, ifall man är otydlig.

Suomen Sisus nuvarande ordförande, riksdagsman Olli Immonen ansåg till exempel att de omtvistade Muhammed-karikatyrerna absolut skulle publiceras uttryckligen på grund av yttrandefriheten. Fastän det kränkte en del människors religiösa övertygelse.

Olli Immonen: Man ska inte ge efter för att bilderna möjligen kränker någon enskild religiös grupp. Yttrandefriheten är helig och den ska man försvara kraftfullt, konstaterar Immonen.

Immonen tror inte att diskussionsklimatet har blivit mera aggressivt. Det finns bara nya sätt att uttrycka sin åsikt.

Försvinn från Finland satans hagga!

Eva Biaudets berättelse

Nu får man tala - det vilda och fria nätet

Eva Biaudet: Problemet har vuxit sig jättestort.

Minoritetsombudet Eva Biaudet, har fått hatpost redan länge. Men aldrig så mycket som under de senaste åren.

Johanna Korhonen: Här finns ett uppdämt behov av att få prata. Nu gör den tekniska utvecklingen det möjligt för alla sorters åsikter att komma fram. Det här har stärkt de grupper, som består av missförstådda genier i sina egna kretsar. Nu får alla sin röst hörd, så länge som vi andra inte begränsar det. Jag har väntat på att diskussionskulturen i dessa nya forum ska hitta tillbaka till vettiga former, säger Johanna Korhonen.

Hatet slutar inte genom att man hatar.

Hannu Lauerma: I Finland har många saker blivit bättre: färre människor far illa och vi har färre våldsamma personer än för tjugo år sedan. Till exempel har hatet som tar sig uttryck i brott mot liv minskat. Men jag tror inte att det beror på att folk får härja på nätet, bedömer Hannu Lauerma, som är forskningsprofessor och ledande överläkare vid ett psykiatriskt fängelsesjukhus.

Det som är utmärkande för näthatet är att det sker anonymt. Det ger en vinnande känsla, då man inte åker fast. Det passar extra bra för dem som är modiga i smyg.

Hannu Lauerma: Aggression är inte egentligen ett sådant fenomen som man blir av med genom att ge utlopp för känslorna. Om aggressionen i sig känns bra, så blir man mottaglig för mera aggression.

Att tala illa om och hata beslutsfattare är inget nytt, det gjorde man förr i världen också över en kaffe på närmsta bensinstation. Men det skoningslösa pratet stannade vid kaffebordet tack vare den sociala kontrollen.

Hannu Lauerma: Bland de här nätskribenterna finns också direkt paranoida, mentalt instabila människor. Allt är med andra ord inte ett sånt här uppblåst hat, som man skulle kunna backa tillbaka ifrån. Det finns också sjuka människor bakom, påminner Lauerma.

Har vi något sätt att skilja mellan galna fantasier och rationella resonemang?

Man borde borra fullt med hål i ditt huvud med en ackuborrmaskin.

Roman Schatzs berättelse

Mat och vargar - en ny religion

Det säkraste sättet att skaffa sig hatpost är att bli en färggrann ung kvinna, feminist, helst svenskspråkig, sympatisera med de gröna eller vänstern, höra till en sexuell minoritet och försvara invandrares rättigheter.

Men också vargar är ett säkert kort.

Roman Schatz: Vargen symboliserar ondskan, den äter småbarn, den äter tanter och rödluvor och allt. Och symboliken: någon helvetes tysk kommer hit för att skydda våra helvetes vilddjur, säger Roman Schatz.

Han ställde upp som frontfigur för en kampanj mot tjuvjakt på varg och styrkan på hatet överraskade honom.

Roman Schatz: Det som skrämmer mig med det här gänget som hotar mig är att de alla äger vapen.

Också frågor om mat väcker känslor.

Mikael Fogelholm: Man kunde ju tycka att mat är en trevlig sak. Men folk verkar vara väldigt arga när det kommer till frågor om mat. Matens hälsoaspekter har blivit nästan som en religion för somliga, säger professorn i näringslära Mikael Fogelholm.

Att ifrågasätta rådande sanningar är en populär hobby på internet. Genuint och uppriktigt ifrågasättande blandas med paranoida världsbilder. De paranoida går ofta åt etablerade mediehus och skolväsendet, eftersom de enligt dem mörkar sanningen.

Religion är en källa till heligt hat. Då kan man uppträda med eget namn, eftersom man går Guds ärenden, säger Johanna Korhonen som har blivit offer för religiösa hatskriverier.

Vem orkar hata så mycket?

Det finns mycket ilska hos personer som känner sig maktlösa. En sådan grupp är frånskilda pappor, som efter en uppslitande skilsmässa har förlorat kontakten till sina barn.

Fula kärring, du ska brännas på bål som en häxa.

Johanna Korhonen berättelse

En bitter person släpper inte sin ilska, för det är det enda han har kvar.

Vem är troll? Vem utmanar? Vem är paranoid? Vem har bara haft en dålig dag? Vem hämnas en orätt?

Vem har bara varit full?

Hallå, det här är ju Facebook. Förstås skulle jag inte säga något sånt ansikte mot ansikte, replikerade en ung man som hade använt ett mycket grovt språk. Han intervjuades för Sveriges Televisions program om näthat.

Tycker de här människorna att de personer de skriver till bara är figurer i ett dataspel, som man fritt kan bomba?

Din gummiläpps -bögmun får mig att spy.

Jani Toivolas berättelse

Ansikte mot ansikte är det mycket svårare att hata så mycket. Men är det här följande svaga signal som vi borde lyssna till:

Jani Toivola: Om man deltar i någon aktuell diskussion, som kraftigt delar åsikterna, har vi fått rådet att helst inte åka kollektivt i ungefär en vecka efteråt, berättar riksdagsman Jani Toivola (Gröna).

Var dröjer polisen?

Moderatorerna har mycket makt. Många av våra intervjuade ansåg att modereringen kunde vara striktare. Men ingen vill att internet ska begränsas.

Många av dem som har blivit hotade kritiserar polisen för att inte ta det på allvar. Nätpolisen Marko "Fobba" Forss påminner om att det också kan handla om att de saknar metoder. Utländska servrar är svåra för polisen att komma åt.

Jag hoppas du blir gruppvåldtagen av en grupp afrikaner.

Li Anderssons berättelse

Li Andersson: De finska myndigheterna är inte speciellt på alerten när det gäller näthat, om jag nu säger det rakt ut. Min uppfattning är att de inte följer med det och väldigt sällan vidtar de åtgärder, säger Li Andersson.

Hon deltog i bokpresentationen med knivincidenten.

Det som har visat sig vara effektivt i praktiken är att polisen tar kontakt med skribenten, då när dennes identitet är känd. I vanliga fall hjälper en tillrättavisning via nätet. Det här är en mildare metod än en polisanmälan.

Sluta prata om hat, prata om makt

Atlas Saarikoski: Det är klart att man får bli arg. Ilska är helt ok, men diskriminering är inte ok och hotelser är inte ok, säger Atlas Saarikoski, chefredaktör för tidningen Tulva.

Att bara fokusera på hatet som känsla leder fel, säger hon. Det handlar om maktstrukturer i samhället. Man måste få bli arg på sådant som är fel. Om en bög blir arg på homofobin, så ska han inte dömas för hatretorik, säger Saarikoski.

Att vara arg är ok, men att diskriminera är inte ok, och att hota är inte heller ok

- Atlas Saarikoski

Atlas Saarikoskis berättelse

Att avslöja den mörka hemligheten

Hittills har det funnit en oskriven regel i den här leken: var tyst och offra dig. Tig, för annars kan avsändaren bli ännu ivrigare.

Osakliga, otäcka eller hotande meddelanden har varit en mörk hemlighet.

Eva Biaudet: Det är deras mål. Att hela diskussionen är för smutsig, störande eller sårande. De vill att andra ska tiga. Det önskar jag verkligen inte, säger minoritetsombudet Eva Biaudet.

Att forskare i invandringsfrågor har tystnat är en negativ signal, säger Husein Muhammed:

Husein Muhammed: De har accepterat en ställning som offer som fått sin yttrandefrihet begränsad, fastän alla möjliga skällsord i det flexibla finska språket har använts upp för länge sedan i tjafset om invandringsfrågor.

Hittills har också riksdagsledamöterna för det mesta tigit om de hot de får, fastän man talar om dem inom huset, berättar riksdagsledamot Anna-Kaisa Pekonen (VF).

Riksdagsledamoten är homomotståndare eftersom hon inte tycker att en karls rövhål är ok som fitta.

Aino-Kaisa Pekonens berättelse

Någon gång lär vi oss att diskutera - kanske

Det finns alltså fyra förklaringar till det aggressiva diskussionsklimatet:

1. Man märks i det enorma informationsflödet om man använder grova uttryck.

2. Då man inte har förmåga att analysera, så agerar man på känsla. Satan då jag är så satans arg.

3. Den maktlösa ilskan har fått en kanal, som inte begränsas av någon social kontroll.

4. Olika extremgrupper isolerar sig i lufttäta enklaver, där hat föder hat.

Med det där ansiktet och de där talangerna är du i graven före du fyllt 40. H. Tant 67 år.

Virpi Salmis berättelse

På dåligt uppförande biter inte samma metod som på världarnas krig. Allt börjar med att man identifierar det.

Johanna Korhonen: Det första steget är att man börjar följa rådande lagstiftning. Den är alldeles tillräcklig. En annan sak är diskussionskulturen, hur man beter sig som människa. Nog får man med sig hemifrån hur man talar om och med andra människor, säger Johanna Korhonen.

Virpi Salmi: Vi håller fortfarande på att lära oss diskutera. Men jag tror på mänskligheten. Kanske vi lär oss hur man ska bete sig och leva i denna polemiska kultur, vi lär oss tolerera olika åsikter. Åtminstone hoppas jag det, säger kolumnisten Virpi Salmi.

Dödshot ska ingen behöva lära sig att tåla.

Emilia Kukkala

För lättsvald jargong

Emilia Kukkala intervju på Youtube

Utan undantag kallar skribenterna mig för hora och texterna innehåller önskemål och fantasier om sexuellt våld. Man fantiserar om en situation där det råder ett nytt inbördeskrig i Finland och man hoppas att blodet strittar. Jag har sett mitt namn på listor över landsförrädare, som bör elimineras. Och utan undantag är de väldigt vulgärt skrivna. Det förekommer mycket exkrementer. De tycks vara väldigt fascinerade av de här bajsgrejerna.

Till en början blev jag väldigt bestört över att jag hade blivit missförstådd. Jag försökte diskutera med dem och göra mig förstådd. Mycket snart märkte jag att de inte ville ha någon diskussion. Det enda motivet var att hata. Uttryckligen för att utöva påtryckning. Så att jag inte skulle skriva. Eller föra fram mina åsikter i offentligheten.

Jag tror inte att jag är källan till deras hat. Den finns någon helt annanstans, men de kanaliserar hatet till exempel på mig, eller på den bild som de har av mig.

All negativ kritik är definitivt inte hatpost. Hatpost har inte nödvändigtvis någon speciell poäng. Det kan vara att få utlopp för sitt eget illamående. Inläggen har inget innehåll, utan går bara till person. Och väldigt ofta innehåller det hotelser.

Kanske är jag lite dum, eller så har jag bara varit med om ännu värre situationer, men jag har aldrig varit rädd. Det är klart att jag ibland har fått tänka efter ordentligt och tvingats ta till vissa konkreta åtgärder. Men jag går inte med på att jag skulle ha varit rädd.

Jag erkänner i alla fall inte att jag skulle ha låtit bli att skriva något på grund av det här. Jag har funderat att ok, det kommer att komma sån och sån respons, men om jag låter bli att skriva så har de ju fått sin vilja igenom.

Förstås tänker många som så att ju mindre man talar om saken, desto mindre värde får den. Eller så finns den logiken att man tiger ihjäl fenomenet. Men jag tror att det fungerar precis tvärtom.

Den som inte själv har behövt stå måltavla för ett ständigt skitkastande kan kanske tänka att "nå, varför tar du nu åt dig av sånt där?".

Ingen har kommit fram till mig och sagt nånting. Men illdåd har förekommit. Förra hösten, just då jag hade framträtt i offentligheten, blev min bil vackert nedsmetad med köttfärs, blod och skit. Jag tänkte först att grannarna hade haft en lite väl vild fest, men sen hände det en gång till. Då förstod jag att det inte var någon slump.

Framför allt blev jag irriterad, för jag hade jättebråttom och måste börja skrapa bort det från bilen. Jag blev förstås fruktansvärt irriterad. Och förstås blev jag arg. Men jag blev också lite road av att nån hade gjort sig besväret. Inte gjorde det nån större skada. Det hade frusit på i kölden och var lätt att få bort.

Ofta påstår de här hatskribenterna att de är förkämpar för yttrandefriheten.

Det är ett mycket billigt retoriskt trick. Och det stämmer inte.

Jag tycker att man har tagit en lite för mjuk linje, att man lyssnar på och publicerar vad som helst, eftersom vi har yttrandefrihet. Man har liksom svalt betet. Inte publicerar man ju vad som helst på tidningarnas insändarsidor heller. Varje tidning eller blogg eller vilken kanal som helst får nog själv bestämma om sin egen nivå.

Att systematiska hotelser och påtryckningar skulle falla in under yttrandefriheten - jag tycker vi har svalt den jargongen lite för bra.

Hatretorik och arg retorik är två helt olika saker. Hatretorik är ett politiskt påtryckningsmedel. Det är åtminstone ett tecken på att extremhögern och chauvinism har blivit salongsfähiga. Argt tal är en annan sak.

Journalisternas skötesynd är tanken om att det finns två motpoler. Man ska höra båda och sanningen ligger nånstans mitt emellan. Men nu har vi extremhögern som maler på hela tiden och det flyttar mittpunkten högerut.

Det är en ohållbar situation att vi har forskare som funderar över vad de kan forska i. Det påverkar alltså vetenskapen. Och å andra sidan har vi journalister som funderar över vad de kan skriva. Jag ser det som ett hopp långt, långt bak till det förgångna. Bort från ett civiliserat, jämlikt och demokratiskt samhälle.

Dan Koivulaakso

En skola som ville döda negrer räckte inte för polisen

Dan Koivulaakso intervju på Youtube

I Uleåborg inträffade förra sommaren en gassprejattack då jag höll ett tal om hotet som extremhögern riktar mot minoriteter. Det åtalsprövas nu äntligen. Samma grupp står bakom knivhuggningen i biblioteket i Jyväskylä och många olika misshandelsfall. De här attackerna har riktats mot antirasistiska tillställningar, sexuella minoriteter, könsminoriteter, enskilda invandrare, vänsteranhängare osv.

Det är en del av den här rörelsens politik. De ser sig som revolutionärer, de vill strida och de tycker att kniven är en billig livförsäkring.

En intressant sak är inläggen som är skrivna i mitt namn. Det står verkligt grova texter om folkmord på en sajt. Det handlade om skolor för att döda negrer och motsvarande. Texterna överskred med råge tröskeln för hets mot folkgrupp och grov ärekränkning. Men polisen meddelade att det bara är småsaker, så de ids inte göra någon undersökning.

Inte heller hotelserna mot mina författarkolleger undersöktes. Motiveringen var att det är så krångligt att undersöka, då det bara handlade om att reda ut vem som upprätthöll en webbsida, kontrollera en e-postadress eller motsvarande.

Mest oroväckande är våldsfantasierna. Det är det klassiska sättet att skapa en bild av fienden. På det viset försöker man göra mig mindre mänsklig och legitimera våldsdåd mot mig. Sådana har redan inträffat.

En grupp antirasister publicerade en kommunalvalsblogg inför valet 2012, där de avslöjade olika kandidaters rasistiska skriverier. Det ledde till en förundersökning om hets mot folkgrupp. En sannfinländsk kandidat undersöktes. Men i samma veva riktades misstankar mot en av bloggarna, det vill säga han misstänktes för att han spred information. Det är helt obegripligt. Senare konstaterades att inget brott hade skett. Men hans namn blev offentligt via förundersökningsprotokollet, vilket verkligen inte var befogat.

Det är väldigt vanligt med anonyma kommentarer som inte modereras. Det har i alla fall inte befrämjat någon speciellt kvalitativ debatt. Väldigt få vettiga människor orkar delta i ett dylikt hojtande.

Mediehusen borde följa samma publiceringspolitik i kommentarfälten som på insändarsidorna i den tryckta tidningen. Eller alternativt bara tillåta kommentarer under eget namn.

Om man får verkligt negativa kommentarer, då vet man att man har gjort något rätt. Jag har en förhållandevis hög tröskel när det gäller det här. Jag har polisanmält endast sådana meddelanden, som är klart våldsamma. Men man blir ju medveten om det och jag har tvingats bygga upp försvarsmurar runt mig. Sen då man vänjer sig, så vänjer man sig.

Jag är säker på att aggressiva skriverier påverkar yttrandefriheten i hög grad. Det finns många forskare som berättar att de har blivit trakasserade och att de inte vill yttra sig offentligt. Det här är ett allvarligt problem. Jag har hört journalister berätta att de ibland underviker vissa ämnen, eftersom de vet vilken responsflod de leder till. I det skedet då den offentliga diskussionen tystnar är det förstås ett hot mot yttrandefriheten.

Också myndigheterna har gjort sig skyldiga till att begränsa yttrandefriheten, till exempel när polisen och räddningsverket i Kotka förbjöd en tillställning med hänvisning till att en räddningsplan inte hade lämnats in i tid. Myndigheterna borde sträva efter att trygga yttrandefriheten, inte begränsa den.

Har du själv låtit bli att säga något på grund av hatskriverierna?

Nej, det kommer aldrig att ske.

Känner du folk som har gjort det?

Jag känner många.

Jeanette Björkqvist

Vad då att polisen inte kan göra något

Jeanette Björkqvist intervju på Youtube

Hatposten fokuserar mycket på det att jag är finlandssvensk eller på utseendet eller på att jag är kvinna.

Värst är stämningen som finns i diskussionsforumen på nätet. Inte så mycket det att de använder mig som exempel. Och det finns många sådana. Det finns väldigt många olika diskussionsnätverk mot finlandssvenskar.

Jag minns då jag första gången hittade ett foto som någon hade tagit på mig och lagt ut på nätet. Bifogat fanns alla möjliga uppgifter: telefonnumret, adressen osv. Jag minns inte mera i vilket diskussionsforum det var. Det var en jätteskrämmande upplevelse. Som ett sorts rop, att här är hon, här hittar ni henne. Det fick inga följder, men var en mycket olustig känsla.

Då det här pågår tillräckligt länge så orkar man inte längre känna så mycket. Man vänjer sig. Man blir avtrubbad.

Jag konsulterade polisen då det kom ett direkt mordhot. En bekant polis sa att det inte lönar sig att göra något. Att avsändaren är helt tydligt fejkad och polisen kommer inte att göra nånting alls åt det här.

Efteråt tänkte jag att jag borde ändå ha anmält, ifall han till exempel redan skulle ha funnits i nåt register. Nånstans borde man samla de här, fastän det inte skulle leda någon vart. Men sen blev det bara liggande.

Säkert tar polisen det här på allvar på nån nivå. Vi har en nätpolis, som är underbemannad. De borde satsa mera resurser på nätpolisen och bestämma på vilket sätt den ska arbeta.

Men nog är ju nätet ett vilda västern. Det här har pågått så länge och gått i en så dålig riktning att ingen riktigt vill ta i det eller förstår hur man borde ta tag i det. Men någon borde göra det.

Ganska ofta hör man både skyddspolisen och vanliga polisen säga att det här är ju yttrandefrihet och åsiktsutbyte och så vidare.

Har hoten och hatet flyttat från nätet till verkliga livet?

Inte på något annat sätt än att man har sett mig på olika ställen och skrivit om observationerna på olika forum.

På någon nivå känns det lite skrämmande, eftersom jag vet att det finns folk som ser mig och känner igen och rapporter om mig. Vad jag gör, var jag rör mig och vem jag är tillsammans med. Det känns otrevligt att veta att några är så fulla med hat mot mig och att de också vet att jag har ett barn.

Visst får man tycka att jag är en ful och lallande kärring och äcklig som fan. Men jag vet inte på vilket sätt det berikar yttrandefriheten. Visst finns det goda diskussioner också, men de här är inte sådana.

Är inte yttrandefriheten det att alla får säga vad som helst inom lagens gränser i eget namn? Det är yttrandefrihet. Vad är de då rädda för, då de inte vågar säga sina åsikter under eget namn i Finland år 2013?

Jag tycker att polisen snabbt kunde bestämma sig för att göra en kampanj på nätet, där de skulle börja övervaka den här sortens skriverier. På samma sätt som de har kampanjer där de övervakar rattfyllerister och bildäckens skick. Det skulle vara en signal om att lagen gäller också på nätet. Lagen finns ju redan, så inom ramen för den borde man kunna få bukt med det här. Nu används den bara inte.

Jag är specialiserad på invandringsfrågor och jag startade min karriär genom att skriva om dem för många år sedan. Nu har jag inte skrivit om dem på länge, bland annat eftersom jag vet vad följderna blir.

I sig är det ju rörande att man också följer med den småskaliga finlandssvenska pressen. Och rapporterar till finska sidan mycket noggrant. Någon försökte trösta mig med att se det nu som en positiv sak, att dina artiklar blir lästa och översatta på webben. Men då man ser på sammanhanget som de förekommer i, så känns det inte riktigt konstruktivt.

Anna Kontula

Alla bär ansvar för dem som utestängs

Anna Kontula intervju på Youtube

Det är inte lätt att skilja hatpost och ilsken post från varandra. Då någon är missnöjd med min linje, börjar man kritisera mitt utseende eller komma med kommentarer om mitt privatliv och mina människorelationer. De hänger ihop i alla fall.

Till exempel här senast fick jag kommentarer då jag hade uttryckt min förståelse för den gråa ekonomin på gräsrotsnivå. På något sätt drog man långtgående slutsatser om att jag stöder brottslighet och säkert också sexuellt våld, så förhoppningsvis kommer det någon och våldtar mig. Alldeles som om det skulle vara en logisk följd.

Men fastän hatet riktas mot min person, så känns det som att måltavlan egentligen är något annat än jag. Om skribenten inte skulle täckas visa brevet för sin mormor, då handlar det om hatpost.

Största delen av hatinläggen är det relativt lätt att strunta i. Man vänjer sig. Men för ca ett halvår sedan kom det ganska skumma textmeddelanden, där man anspelade på den medeltida inkvisitionen. Det kändes mystiskt obehagligt.

Då för tio år sedan var det enskilda människor som spydde galla i breven. Nu finns det tydligt gemensamma drag i breven och man märker att flera tillsammans har filat på formuleringarna i något diskussionsforum.

Då någon har skrivit ett mycket osakligt brev, skriver jag ett sakligt svar och ber honom eller henne fundera över innehållet en gång till. Ofta vaknar skribenten till och en del har till och med bett om ursäkt.

Ansikte mot ansikte är de allra flesta vänliga, trevliga och avslappnade och vill inte göra någon annan illa. På något sätt försvinner det här i webbvärlden.

En gång har jag diskuterat med polisen. Det var då jag kom in på en topp 10-lista över vilka som först bör dödas i Finland. Polisen konstaterade att listan fanns på en utländsk server och att det är väldigt svårt att komma åt den. Kanske vi återkommer till saken någon dag.

Historiskt sett är våld mot kvinnor väldigt ofta sexuellt våld. Så är det bara. Undermedvetet tänker man ännu att om man nu vill skada någon, så är sexuellt våld en användbar metod. Det har klassificerats som en krigsförbrytelse och är något som fortfarande används som vapen i en krigssituation.

Demokratitanken bygger ju på att alla samlas för att debattera och diskutera. Sedan då alla synvinklar har förts fram offentligt, kan man fatta det klokaste och bästa beslutet. Om vi inte hör alla synvinklar offentligt, för att man inte vågar föra fram dem, så är det inte nödvändigtvis det klokaste och bästa beslutet som fattas.

Hatretoriken är ett tecken på att vi har gått in i nätåldern. Den är också ett tecken på att det finns många människor som inte anser sig vara fullvärdiga medlemmar i vårt samhälle. De får ingen uppskattning, de är olyckliga och bittra.

Kanske hatretoriken också är ett tecken på risken att det i vårt samhälle kan uppstå parallella verkligheter, där man inte ens håller med om grundfakta. Man hittar på egna uppfattningar om hur saker och ting är. Men för någon går det alltid för långt. Och de kan då använda den egna gruppens skeva verklighetsbild till att dra det ännu ett steg längre. I det här hänseendet tror jag inte att de nuvarande nätgemenskaperna skiljer sig från andra gemenskaper genom historien.

Jag vet inte i hur hög grad det här bara är ett fenomen som uppstått ur samhällsomvandlingen. Dagens vuxna kan inte ännu använda webben, de förstår inte vad den för med sig. Man kunde tro att de kommande generationerna skulle agera klokare. Det här är ett hoppfullt scenario.

Illamåendet som ligger bakom skapar gemenskaper, som kretsar kring att måla upp en bild av fienden. Jag tycker det är mera en socialpolitisk fråga. Här pratas det mycket om liberaler och man fokuserar på stadspolitiken.

På medaljens baksida finns de, som inte dagarna i ända sitter i caféer med sin laptop och jobbar. De som inte har haft ett jobb på väldigt länge. De kanske bor på landsbygden, där den sista servicen har försvunnit. Många människor utesluts av medierna, som förmedlar den urbana medelklassens världsbild och av beslutsfattandet som sker på samma värdegrund. Att nog är det allas vårt ansvar.

Astrid Thors

Ingen ska behöva vara rädd på grund av sina åsikter

Astrid Thors intervju på Youtube

Det har förekommit allt möjligt: hur dålig jag är som människa, kvinna eller finländare. Och så har man bett mig försvinna härifrån.

Hatprat är sådant som strävar efter att skända personen, att såra. Det behöver inte vara ärekränkning, men målet är att kränka.

Det värsta har varit när skribenten har vetat något speciellt om mig eller mitt liv. Nånting som skapar otrygghet, att nånting verkligen skulle kunna hända. Inte är det ju nånsin trevligt att se meddelanden där någon sablar ner en och kallar en alla möjliga adjektiv. Men de här, där de vet något specifikt om en, de gör en sårbar.

Det förekom ett konkret hot under ministertiden. Polisen undersökte varifrån det kom, men bedömde att meningen med det inte var att faktiskt skada, utan att skrämma.

(Red.anmärkning. Ett fall där Thors utsattes för näthat dömdes personen till villkorlig fängelsedom. I hovätten skärptes domen.)

Det började genast då jag blev migrationsminister i den dåvarande regeringen. Kritiken kom inte som någon överraskning. Jag träffade ministerkolleger från andra länder i början av perioden, men till exempel i Sverige och Danmark var uppmärksamheten fokuserad på annat. Där kritiserade man fall, där asylsökande fick avslag på ansökan. Överlag är det här en post som väcker känslor och debatt i hela Europa.

Hos mig kombinerades tre saker: jag betonade de positiva sidorna av invandring, jag är kvinna och svenskspråkig. De här tre sakerna blev för mycket för somliga.

Förstår du själv varför de här tre sakerna kan väcka ilska?

Det gör jag faktiskt inte. Men då jag har följt med den här hatdiskussionen, så har alla de här ämnena funnits med där. Feminister bemöts med hatretorik, likaså då man diskuterar språk eller invandring.

Säkert byggde jag upp skyddsbarriärer runt mig. Som minister hade jag dessutom en helt annan sorts säkerhetsapparat till förfogande än till exempel forskare och journalister som behandlar samma frågor. Jag kunde känna mig trygg.

Sexuellt våld används i krigssituationer. Varför hotar man med det i Finland år 2013, fastän vi inte är i krig?

Jag tror att vi är inne i en sorts våldsspiral, som vi inte har lyckats bryta. Finland hör till de länder där det förekommer mest våld mot kvinnor. Det är jätteviktigt att kommande generationer kan bryta spiralen och säga att de inte godkänner fysiskt eller verbalt våld mot kvinnor. Eller mot andra människor överhuvudtaget.

Tycker du att myndigheterna tar hatretoriken på tillräckligt stort allvar?

Jag upplever att de nu har börjat ta det på allvar. Men det finns begränsningar. Om skriverierna på nätet kommer från en ip-adress utomlands är det svårt att veta vem som ligger bakom. Men jag har positiva erfarenheter. Myndigheterna vill nog ta det här på allvar. Kunskapen och verktygen har blivit bättre och myndigheterna är ju själva allt mer aktiva på nätet.

Ingen ska behöva lära sig att leva med dödshot. I sådana fall måste samhället bygga skyddsmekanismer. Ingen ska behöva vara rädd. Man ska inte behöva vara rädd för att yttra det man tänker. Det är rörelsefrihet, yttrandefrihet och forskningens frihet som inte får kränkas med hatprat.

Vi måste visa att hatretoriken inte får oss att tystna. Att uppträda i det här programmet är en del av det. Det handlar om att säga ifrån, att säga att ni inte tystar oss.

Rosa Meriläinen

Bäst att skratta åt dem som vill piska upp rädslor

Rosa Meriläinen intervju på Youtube

Det första anonyma osakliga brevet fick jag som 19-åring då jag var jämställdhetsprojektsekreterare vid Tammerfors universitets studentkår. Det var gjort med gammaldags collageteknik, ett klippt och klistrat meddelande. Jag var jättemallig då. Det riktade sig till oss feminister och jag var stolt. Jag sparade det i många år och visade det alltid för gäster. Att så här fin respons har jag fått.

Senare har det kommit via e-posten, vulgär negativ kritik och under tiden i riksdagen en grad allvarligare, dödshot. Ofta går kvinnohatet och rasismen hand i hand i breven. Jag har en sådan uppfattning att den hatpost som kvinnor får uttryckligen är väldigt sexistisk. Män får mera sällan brev som handlar om sexualitet, horande och knullande.

Det lönar sig att strunta i dem. Till exempel hade en känd nazist från Tammerfors skapat ett mejlkonto i mitt namn och skickat en massa väldigt vulgära mejl till kända invandrarkvinnor och människorättsaktivister. Jag gjorde ingenting åt saken. Jag antog att människor förstår att det inte är jag som har skickat dem. Samma man satte också upp en porrblogg i mitt namn, som var ytterst vulgär. Men jag gjorde ingenting då heller.

Han har fått två års ovillkorligt fängelsestraff för det här. Jag skickade hans brev till mig vidare till domstolen, då han försökte påstå att det handlade om politiskt åsiktsutbyte. Den stil han använder går inte att publicera. Det är äkta skit och inget politiskt tal.

Det är viktigt att skilja på hatpost och annan osaklig post. Hatpost innehåller starka hotelser , våld och mycket aggressivitet. I de andra bara klagar man och skäller på en. Ibland känns det som att folk inte kan skilja på osaklig post och hatpost. Jag har kanske hjälp av att jag blev mobbad i skolan. Jag har fått vänja mig vid att höra elakheter hela livet.

Politiker måste tåla all sorts kritik. Då man får dödshot är det däremot säkert bra att kolla med experter ifall man behöver säkerhetsvakter. I Finland är det farligare att köra bil ut till stugan än att försvara jämställdhet mellan könen eller en human invandringspolitik.

Naturligtvis ska man inte rycka på axlarna åt något våld eller hotelser om våld. Men det är viktigt att sätta olika risker i proportion. Den risk som kommer från att man använder sig av yttrandefriheten är ändå liten. Det är en större risk om man är tyst och samhället blir ruttet.

Allmänt talas det nu om att en del forskare inte vågar framträda offentligt. Jag skulle vilja veta hur förmännen på universiteten har reagerat. Hela universitetssamfundet borde ju träda till och stöda sådana forskare.

Naturligtvis ska man inte förringa någon enskild människas rädsla. Men jag rekommenderar att man funderar över de verkliga riskerna i ljuset av statistiken. Min analys av dagens verklighet är att hotet är väldigt litet.

Jag hoppas och tror att ingen i Finland ger så stort värde åt negativ osaklig post att det skulle utgöra något verkligt hot mot yttrandefriheten. Klart att det finns de som tar det säkra före det osäkra. Men i huvudsak för människor väldigt modigt fram sina åsikter. Forskare gör ett gott arbete och vågar publicera sina undersökningsresultat.

Jag var nyligen på bokmässan i Jyväskylä, på samma tillställning som Dan Koivulaakso, som har skrivit boken "Äärioikeisto Suomessa" (Extremhögern i Finland). De hade vidtagit väldigt strikta säkerhetsåtgärder. Det var säkerhetsvakter med öronsnäckor som kollade folks väskor och poliser. Några kolleger frågade hur jag vågade delta i samma tillställning som Dan. Ja, jag blir mest road av hela frågan. Jag har väldigt svårt att förstå vad jag skulle behöva vara rädd för.

Jag har förstått att också borgerliga politiker får sin beskärda del av både otrevlig e-post och hotelser rakt i ansiktet. Gröna vänstern har inte ensamrätt på det här. Men jag har också den uppfattningen att rasister är speciellt aktiva hatskribenter och därför blir det lätt de gröna eller vänsteranhängare som översköljs av hatbreven.

Jag hoppas att man skulle sluta piska upp folks rädslor. Att folk skulle sluta himla sig. Och sluta fråga vem som längre ska våga föra fram sina åsikter då följderna och responsen är så här osaklig. Jag tycker man ska skratta åt det. Och kanske vara lite stolt över sig själv, att någon tycker att man är så viktig att de ids knacka ner så upprörd och känslosam text.

Meri Valkama

Diskussionen går het och punkterat bildäck

Meri Valkama intervju på Youtube

Sist och slutligen har jag fått ganska lite hatpost direkt till min egen e-post och ännu mindre per telefon. Hatskriverierna finns främst i olika diskussionsforum och bloggar.

De är ofta ganska personliga. Sällan pratar man om sakfrågor. För det mesta verkar avsikten vara att förödmjuka. I de flesta skriver man att jag är värdelös eftersom jag är kvinna. Man har utgått från att jag är grön vänster, feminist, muslimälskare osv.

Det brev jag minns bäst kom till min e-post på jobbet. En läkare på en läkarcentral hade skickat det och skrivit under det med sitt eget namn. Jag hajade till av att budskapet var så direkt. Han kallade mig en hysterisk kvinna och att jag inte har någon rätt att argumentera mot Halla-aho. Jag tog kontakt med företagets personalchef och VD. De skickade en ursäkt.

Då jag har skrivit om något ämne som varit framme i samhällsdebatten har jag varit redo att diskutera och till och med revidera mina åsikter. Det är jättefrustrerande då motpartens skriverier går ut på att: ”Gå du och skriv om trädgårdsskötsel eller barnvård.”

Förra våren i samband med blogginläggen om Halla-aho hade någon stuckit sönder vårt bildäck. Jag vet inte om det hade en koppling till det här, men visst funderade man om det var en del av det här fenomenet, som just då var väldigt intensivt.

Efter en del inlägg har jag till exempel låtit bli att använda hörlurar då jag går på gatan. Jag har haft en känsla av att jag vill kunna vara uppmärksam på min omgivning.I bakhuvudet har tanken funnits att någon av de här skribenterna kan försöka förverkliga de förklädda hoten, som jag har läst på nätet.

I en sådan diskussionstråd fanns en bild på två muslimska kvinnor som pekade med ett vapen direkt mot kameran. En polisbekant till mig kommenterade bilden och sa att det är ett klart fall av förklätt hot. Det kändes nog ganska starkt. Det var väldigt mycket kraft i bilden. Så det var inget lätt budskap.

En journalist måste tåla väldigt kritisk respons. Men jag anser att den måste vara saklig och hållas inom lagens gränser. Det finns inget vett i att skicka smädande respons. Kritiken kommer inte fram då, utan man blir främst kvar med känslan av att nu var det någon som kallade mig hora.

Mitt beteende har inte förändrats. Men om jag ska börja skiva om något som har med Halla-aho att göra så ska det nog vara väldigt vägande skäl för att man ska orka ta emot samma sak igen. Det orkar man inte i vilket livsskede som helst. Man måste vara ganska stark för att orka ta emot en sån mängd hat.

Är det inte samma sak som att begränsa yttrandefriheten? Det att du måste fundera över och lite begränsa vad du kan säga?

Visst kan man se så på saken.

Men å andra sidan skulle jag inte låta bli att skriva om den här sortens ämnen, tröskeln att göra det har bara blivit lite högre.

Tror du att aggressiva nätinlägg påverkar yttrandefriheten på en högre nivå i Finland?

Jag tror absolut att de påverkar, de påverkar mycket. I mitt jobb som journalist har jag försökt få olika forskare att kommentera till exempel invandringskritiska texter. Väldigt många erkända forskare och experter tackar nej. Då har näthatet påverkat starkt.

Det har redan lett till att det inte längre pratas om de här sakerna tillräckligt mycket på en akademisk nivå. Det har också lett till att nätskribenternas mål delvis har uppfyllts. Att man inte längre ska diskutera de här sakerna på samma sätt.

Nu behöver vi en allvarlig diskussion om saken. Och visst för vi den också.

Hatposten vittnar om en enorm frustration. Och kanske den också i nån mån är ett tecken på någon sorts hat mot eliten. Jag ser att det finns en enorm mängd uppdämd aggression och det oroar mig alldeles jättemycket. Undersökningar visar att hatskriverier inte minskar på hatet eller aggressionerna utan tvärtom föder det.

Husein Muhammed

Att ge efter är ödesdigert

Husein Muhammed intervju på Youtube

Det är typiskt att hatpost kommer ifall man har uppträtt nånstans eller gett en intervju.

Till exempel i ett diskussionsforum berättade någon att han vet var jag bor och att han har sett mig vid tågstationen. En annan frågade att nå, knuffade du ner honom under tåget? Det kan hända att många skulle tycka att det är ett hot. Men jag tar bara direkta hotelser som hot.

Det kan hända att jag håller en för hög tröskel, då jag inte har polisanmält den här sortens inlägg, som inte är direkt våldsamma, utan inlindade i svart eller smaklös humor.

Jag har ju ändå bott i Irak, nog är Finland ett ganska så tryggt ställe.

Jag tycker att det som är värre än rädslan för våld är viljan att med flit svartmåla och missförstå. Att jag bara är en islamist, som vill göra Finland till en islamistisk stat. Och att jag låtsas vara liberal bara därför. Jag är till exempel öppet för en könsneutral äktenskapslag.

Tekstejä oli valtavasti. Kyse saattoi kuitenkin olla vain muutamasta ihmisestä, jotka vaihtoivat koko ajan nimimerkkiä, ja antoivat ymmärtää, että minua vastaan on suuri rintama ihmisiä.

De senaste åren har antalet inlägg till och med minskat. Åren 2008-2010 kom det som mest. Delvis kan det bero på att jag då skrev väldigt aktivt och på Uusi Suomis "Vilda västern"-blogg kunde vem som helst skriva under pseudonym. Det finns otroligt många sådana texter. Men det kan trots allt handla om enstaka personer, som skrev under många olika pseudonymer och lät förstå att det fanns ett utbrett motstånd mot mig.

Ett genomgående drag är att de framställer sig själva som hederliga finländska skattebetalare och tycker att vi alla andra är parasiter. På något sätt tycks de ändå ha tid att skriva dygnet runt.

Jag kommer inte att ge efter för de här aggressiva inläggen, så att jag på något sätt skulle begränsa det jag säger. Trots hatinläggen är jag redo att diskutera i olika forum och jag är också redo att diskutera med motparten.

Jag har också fått höra att man i vissa muslimska organisationer tycker att jag för fram också negativa aspekter på islam. Det här gillar inte alla, men jag har inte fått några aggressiva meddelanden direkt till mig.

Det känns paradoxalt att invandringskritiska grupper tycker att de är offer för en begränsad yttrandefrihet. Det är ju just på grund av deras inlägg som andra begränsar sin egen yttrandefrihet.

Det är verkligen ingen lösning att vi börjar begränsa det vi säger, att vi inte vågar uppträda nånstans. Det här bara uppmuntrar dem som skriver de här aggressiva inläggen. Det är deras mål, att tysta oliktänkare. Det är mycket ödesdigert att ge efter och säga att man inte längre vågar framträda.

Olli Immonen

Invandringskritikerna är inte överrepresenterade

Olli Immonen intervju på Youtube

Första hotet kom 2011. Där stod att jag uppmanar dig att ta livet av Jussi Halla-aho inom den här månaden, annars sliter jag huvudet av dig och alla dina syskon. Det andra hotet kom samma månad. Ett meddelande till dig Olli, möt mig inte ensam i Uleåborg och undvik mörka gränder. I massgraven vilar du inte ensam.

Hård text. Det värsta med de här meddelandena är att man inser att det verkligen finns sådana människor här i världen, som kan hota någon så här. Extra tråkigt är det förstås att hoten berör också mina nära, som inte har något att göra med den politik jag står för.

Tvärt emot en del andra så tror jag inte att de allmänna attityderna och åsiktsklimatet har blivit hårdare i Finland de senaste åren. Snarare har vi fått flera olika medel och kanaler att föra fram olika åsikter via, också de här hotelserna. Till exempel via internet och sociala medier.

Speciellt politiker bör tåla hårdare kritik än andra. Men jag tycker det skulle vara viktigt att de som kritiserar skulle koncentrera sig på själva saken.

Jag har pratat högljutt om invandring, EU, språkpolitik osv. Det är frågor som har kunnat väcka väldigt starka känsloreaktioner.

Jag tror nog att kritiken strömmar in både här och var. Jag har också fått stå ut med det. Jag anser inte att så kallade invandringskritiska personer skulle vara överrepresenterade bland dem som skickar hotelser. Men säkert finns det enstaka sådana individer bland dem också.

Själv använde du ordet skjutsningar (muilutus) då du talade om rumäner. Kan inte sådan term i sig själv verket väcka starka motreaktioner och bli hårt kritiserad?

Kanske var det ett lite dåligt ordval i den situationen. Jag menade verkligen inte det som historieböckerna menar. Ett dåligt, dåligt ordval.

Hotelserna har påverkat mig på det viset att de snarare har gett mig extra kraft att fortsätta på den linje som jag har kört på hittills. Jag tycker att speciellt de saker som väcker så här starka känslor i folk så måste vi göra till en del av den normala politiska diskussionen. I det finländska demokratiska samhället måste man kunna diskutera alla saker utan någon som helst rädsla för att bli hotad.

Det finns förstås en fara för att personer som har blivit hotade i enstaka fall inte längre vågar skriva eller tala om de saker som de tidigare skrev om. Men jag tror inte att det har någon påverkan i ett större perspektiv.

Nu säger invandringsforskare att det är så här för dem. De säger att yttrandefriheten inskränks. Har vi för mycket hot av det här slaget?

Jag tycker att alla hotelser är för mycket. Och det är verkligen tråkigt om situationen har gått så långt att man slutar forska eller ta ställning till saker på grund av de här hotelserna.

Suomen Sisu publicerade Muhammed-karikatyrerna här i Finland. Det gav upphov till en stor våg av hatpost. Var det att underblåsa hatretoriken eller att befrämja yttrandefriheten?

Det var uttryckligen att försvara yttrandefriheten. Man ska inte ge efter för att bilderna möjligen kränker någon enskild religiös grupp. Yttrandefriheten är helig och den ska man försvara kraftfullt.

Måste man då tåla att någon blir sårad och tar det som hatretorik mot sig själv?

Ja. I slutändan är det lagen som definierar vad som är hatretorik och straffbart och vad som inte är det.

Lagens gränser är nog rätt bra. I Finlands lag finns det i alla fall ett par punkter, som jag inte helt skriver under. En är just hädelse, som jag tycker är föråldrat.

Ganska många som säger att de har fått hotande brev är vänsteranhängare, tillhör en sexuell minoritet, finlandssvenskar eller feminister. Får de mera än mer konservativa personer?

Ärligt talat så tror jag inte att de får mera hotelser än till exempel vi sannfinländare. Alla hör vi sist och slutligen till någon minoritet. Nog droppar det in hotelser både här och var.

Eva Biaudet

Genom att tiga ger man efter för hatet

Eva Biaudet intervju på Youtube

Ibland är det intressant hur påhittiga hatskribenterna är. De skriver sammansatta ord där alla minoritetsord sätts i en enda lång ramsa. Och sedan är det sexuella våldet förvånansvärt vanligt. Att man förtjänar att bli våldtagen.

Det känns helt otroligt. Speciellt då vi lever i värld där vi läser om folkmord och gruppvåldtäkter. Och där barn, flickor och kvinnor våldtas som krigshandlingar. Det känns otroligt att ens tanken på den här möjligheten ligger så nära till hands också här hos oss, man behöver bara skrapa lite på ytan.

Den känslan kommer också då man diskuterar människohandel. Att det förekommer också i vårt välfärdssamhälle, att man kan behandla kvinnor så. De är mindre värda och borde vara tacksamma över att man inte behandlar dem ännu sämre.

De första hatyttringarna var förstås överraskande. Jag tyckte själv att jag var en världsförbättrare och att det var viktigt att vara medmänsklig. Jag har alltid försökt försvara de svagaste och mest utsatta människorna och det kändes helt bakvänt att det ansågs vara hotande. Jag ville bara inte tro att andra missförstod mig så.

De flesta människor är vänliga och trevliga. Man tenderar glömma bort de otrevliga. En gång då jag var ute på restaurang med några vänner kom en man fram till mig för att prata med mig. Sen sa han att det skulle vara bäst att ta ut mig bakom bastun och fixa mig genast. Det var ganska skrämmande.

Efteråt tänkte jag att jag borde ha bett restaurangpersonalen ingripa. Ingen har rätt att hota någon annan på en offentlig plats.

Jag tycker det är viktigt att påminna människor om att yttrandefrihet inte berättigar till hatretorik. Hatskriverier begränsar i själva verket yttrandefriheten, genom att hindra människor från att uttrycka sina tankar. De är rädda för att själva drabbas av hatyttringar.

Samhället är byggt på att man respekterar och uppskattar andra människor. Det här rubbar samhällsfriden och varje individs trygghet. Därför hoppas jag att alla skulle ta ställning. Det är inte ett sådant här Finland vi vill bygga för våra barn.

Vi måste prata om de här sakerna. Skapa sådana sociala beteendenormer där man visar respekt för varandra. Och sluta tillåta anonyma nätinlägg, åtminstone på de seriösa mediernas webbsidor. Jag tror att det skulle öka det ansvarsfulla beteendet.

Så du stöder inte tanken på att hatarna ska tigas ihjäl?

Absolut inte. Då uppnår de ju precis det de vill. Det är deras mål. Att diskussionen blir så smutsig, störande och sårande att andra väljer att tiga. Det vill jag absolut inte. Jag tror inte att många finländare är på deras sida.

Roman Schatz

Perfekt yttrandefrihet, jag censurerar mig själv ELLER Varje love-mail motsvarar ett hate-mail

Roman Schatz intervju på Youtube

Jag har fått hotande meddelanden, dödshot av många olika skäl. En orsak är att jag kommer från Tyskland. Min verksamhet inom vargskyddet är en outsinlig källa för trakasserier.

Vargen är en symbol för ondskan. Den äter småbarn, den äter tanter och rödluvor och allt. Man har varit rädd för den i tusen år. Och symboliken: någon helvetes tysk kommer hit för att skydda våra helvetes vilddjur. Jag tror att det i bakgrunden också ligger ett större krig mellan Bondefinland och Stadsfinland. Det som skrämmer mig med det här gänget som hotar mig är att de alla äger vapen.

Tröskeln har sänkts både i Finland och annorstädes. Förr sade man att jag tycker inte om dig. Nu säger man att jag ska döda dig. Och nu kan man skicka anonyma meddelanden till tusen människor med en enda knapptryckning. Att jag ska döda er alla. Nuförtiden har alla skolor fått uppleva hot om skolskjutningar, ogrundade sådana. Och det börjar bli normalt.

De här hatskriverierna och dödshoten fungerar också som en ventil, man låter det pysa ut lite. Också här i landet finns det många isolerade, ensamma och förbannade människor som det gör så gott att få släppa ut lite hate-mail i världen på natten mellan fredag och lördag.

Jag får mycket respons på det jag skriver och på radio- och tv-programmen. En stor del av det är kritik. Det är värdefullt. Hatretorikens enda innehåll är att få mottagaren att må dåligt. Du är ful, du är gammal, du kan inte finska ordentligt, du säkert bög också. För varje fan-brev måste man betala med ett hatbrev.

Vad har du gjort med hatposten?

Regel nummer ett. Svara aldrig. Man svarar inte på love-mail och hate-mail. Det lönar sig nog att spara dem, för dagen kan komma då man behöver dem för polisen.

Det som var bra med kalla kriget var att man alltid visste vem som var skyldig till allt. Nu då man söker efter en fiende så kan det vara din granne, det kan vara en fundamentalistisk bög, eller en muslim, eller en vegan eller en pedofil. Eller något annat konstigt som du inte förstår dig på, så för säkerhets skull hatar du lite först. Den underbara svartvita uppställningen finns inte mera i vårt samhälle.

Om Nokia ännu fanns, så skulle Finland vara mycket mindre nervöst för tillfället. Jag tycker att det här landet darrar av skräck.

Min yttrandefrihet är fullständig, alltså med lagens ögon sett. Men det som jag själv gör, censurerar mig själv, eftersom det finns människor och grupper jag inte vill provocera. Det är inte yttrandefrihet utan sunt bondförnuft. Jag måste skryta med den här lilla staten där jag nu bor. Många saker är helt från... ja, ni vet vad jag menar - men yttrandefriheten är på en helt egen nivå i Finland. Bättre än i Tyskland.

Då nätet svämmar över av hotelser från alla håll och kanter leder det till att vårt samhälle slutar diskutera vissa viktiga saker. Det är inte att begränsa yttrandefriheten, utan det är självcensur.

Det finns ett ämne, som jag inte vill vidröra. Och det är islam. Vissa av de här fundamentalisterna... Jag skulle vara rädd för mina barns skull. Religionen är farligast av allt. Det hade kommunisterna rätt i, den är ett opium för folket.

Mikael Fogelholm

En konspiration för att förgifta folket

Mikael Fogelholm intervju på Youtube

Det värsta är då man börjar ifrågasätta forskarens integritet och påstår att han ljuger. En forskare strävar ändå efter sanningen. Det andra som känns illa är att man hävdar att målet är att göra folk sjuka. Då jag själv upplever att målet är att få folk att må bättre.

Mängden aggressiv post har ökat sedan 2007-2008. Det beror på två saker som har samverkat: lågkolhydratdieterna och sociala medier.

De blir rasande då forskarna är av annan åsikt än de. De ser forskarens åsikt som väldigt konservativ. Om forskningen inte stöder de egna erfarenheterna så blir de arga över att de personliga upplevelserna inte värdesätts. Det har man all rätt att bli, men forskarna undersöker ju också annat än individens upplevelser. Individen kan i varje fall dela med sig av sina erfarenheter med andra likasinnade, vilket inte var möjligt på samma sätt för 10 år sedan.

Det är förbryllande för en forskare i näringslära, för man kunde ju tycka att mat är en trevlig sak. Men folk tycks vara speciellt arga på grund av matfrågor. Matens hälsoaspekter har blivit som en religion för somliga. Om jag till exempel jämför anhängarna av lågkolhydratdieten med veganer: veganism är inte förenligt med näringsrekommendationerna, men är möjlig om man är noga med vad man äter. Veganer är nöjda och det kommer aldrig några smädelser från dem. Men om man vill äta väldigt mycket kött och smör och lämna bort spannmålsprodukter, så finns det belägg på att det är direkt skadligt. Det väcker en väldigt kraftig protest i de mest fundamentalistiska kretsarna.

Förstås får man kritisera forskare på samma sätt som politiker. Frågan är då på vilket sätt kritiken framförs. Om man kallar någon annan för lögnare, så går man över gränsen till vad som kan sägas vara anständig kritik. Nazikortet är inte sakligt, det visar åtminstone på dålig smak, men det är kanske ändå inte ett polisärende.

Det är fler män än kvinnor som deltar i den aggressiva matdebatten. Det är intressant, för i allmänhet är det främst kvinnor som är intresserade av näringsfrågor. I bakgrunden finns läkare, biologer, kemister och mest akademiskt utbildade personer. De kan läsa vetenskapliga publikationer och de har en bra känsla för hur man agerar på nätet. Det är som om diskussionen skulle föras med vetenskapliga argument, men det är ändå inte riktigt så.

Nuförtiden ska man vända upp och ner på all kunskap. Allt det som experterna säger ska man motsätta sig. Det enda alla är överens om är att vi bör äta mera grönsaker. Det har ingen ännu motsatt sig, förutom de fruktätande.

Yttrandefrihet är en annan sak än att uttrycka sig dumt, elakt eller skälla ut någon. Det finns inga vägande skäl för att säga att en forskare har tagit mutor av industrin, eller är industrins mannekäng eller livsmedelsindustrins Goebbels. Det har ingenting med yttrandefriheten att göra.

Det enda man kan hoppas på är att tiden förändrar saker och ting. Att folk skulle lära sig en diskussionskultur där man för fram sakargument. Och sen att modereringen på olika diskussionsforum skulle vara striktare. En del av de mycket aggressiva inläggen har skrivits med eget namn, så att förbjuda anonyma inlägg skulle inte nödvändigtvis förändra någonting.

Min egen verksamhet har förändrats på så sätt att när jag blir intervjuad för en tidning så läser jag igenom utkastet mycket noggrannare än förr. Jag tänker hela tiden att vad kan man ta fasta på här. Jag har blivit misstänksam: allt det jag har sagt till en journalist kan användas mot mig.

Det har inte fått tyst på mig. Men jag vet att det finns näringsexperter, till exempel näringsterapeuter, som har börjat tacka nej till intervjuer. Det minskar på antalet människor som vågar ta ställning till de här frågorna.

Det är farligt och kan leda till att journalisterna börjar fråga sådana personer som inte är experter. Men mera troligt är att reportrarna bara intervjuar samma personer om och om igen, de som vågar ställa upp. Det kan skapa bilden av att det här bara är ett par personers olika synsätt.

Johanna Korhonen

Med Guds vrede mot antikrist

Johanna Korhonen intervju på Youtube

Jag har jobbat i offentligheten i över 20 år och i för sig vant mig vid all möjlig sorts respons. Responsen eskalerade till personlig hatpost för några år sedan då jag hade blivit offer för diskriminering. Det blev allmänt känt att jag hade en kvinnlig partner och två barn. Sedan när jag blev kyrkligt förtroendevald kom det en ny våg av religiös hatpost.

Jag har försökt fråga några personer om varför de använder sitt liv till att hata mig. Inte får man något vettigt svar. En person tyckte att jag har en skyldighet att veta vad "folket" egentligen tycker. Därför skickar han de här hatbreven.

På en djup nivå handlar det här om makten i samhället. Somliga människor klarar inte av att till exempel kvinnor eller sexuella minoriteter syns och är vanliga samhällsaktörer på ett helt annat sätt än förr. Här pågår en ganska stor kulturkrock.

Religiös hatpost innehåller andra motiveringar än annan hatpost. Avsändarna upplever att de går Guds ärenden och räddar Gud från sådana monster som mig. Typiskt för dem som skickar religiös hatpost är att de uppträder med eget namn, eftersom de går Guds ärenden. Andra hatskribenter använder pseudonymer.

Den finländska debattkulturen är ovanligt ociviliserad och rå för tillfället. Extremformen är just den här hatposten. Det är djup okunnighet, som också högt utbildade människor ger uttryck för. Jag tycker inte det är rätt att säga att vi bara måste vänja oss vid brutala uttryck. Det är ju i våra händer, vi måste lära varandra på vilket sätt det är lämpligt att tala om saker och personer.

Jag har inte låtit det påverka mig. Jag kan inte begränsa det jag gör, för då ger jag ju efter för dem.

Men jag förstår väl att det finns människor som inte orkar uttrycka sin åsikt, eftersom de så enkelt blir måltavlor. Det är beklagligt, för då går samhället inte framåt. Målet är att göra vissa grupper osynliga. Det är väldigt farligt för demokratin. Också för religionen är det farligt och fel.

Begreppet yttrandefrihet tolkas ofta fel nuförtiden. En del människor inbillar sig att det betyder att de har en skyldighet att släppa ut allt det strunt de har i huvudet. Till yttrandefriheten hör uttryckligen ett ansvar för det man säger. Man kan nog föra fram också hård kritik på ett civiliserat sätt och med normalt språk, utan att angripa någons rätt att leva eller dess personliga egenskaper.

Här finns ett uppdämt behov av att få prata. Förr dominerade Sovjetunionens existens och utrikespolitik oss och fick en del av befolkningen att hålla tyst. Det sätter sina spår.

Nu gör den tekniska utvecklingen det möjligt för alla sorters åsikter att komma fram. Det här har stärkt de grupper, som består av missförstådda genier i sina egna kretsar. Nu får alla sin röst hörd, så länge som vi andra inte begränsar det. Jag har väntat på att diskussionskulturen i dessa nya forum ska hitta tillbaka till vettiga former. Det har inte hänt. Det har tvärtom blivit värre, eftersom ingen har dragit gränser.

Det första steget är att vi börjar tillämpa den rådande lagstiftningen. Den är alldeles tillräcklig. Vi har regler om ärekränkning, spridande av information om privatlivet osv. Största delen av befolkningen förstår inte att på nätet gäller samma lagstiftning som i samhället i övrigt.

En annan sak är diskussionskulturen, hur man beter sig som människa. Nog lärs det ut i hemmen vad som är lämpligt att säga om en annan person och hur man inte får prata. Om alla tänker att här skriker ju alla andra också, så är det en kulturell fråga som vi måste försöka ändra på.

En gång tog jag kontakt med en person som hade skickat meddelandet "fula människa, du kommer att brännas på bål". Personens namn fanns med och det fanns bara en person med det namnet i Finland. Han förnekade det våldsamt, men var inte intresserad av att reda ut varför hans namn stod under ett sånt här meddelande. Han var lite upprörd över att jag bröt mot spelets regler.

Vi som är offer borde ju gömma oss i skammen och inte berätta vilken skit som somliga typer skickar. Men det är inte jag som ska skämmas över hurdana meddelanden som skickas till mig. Om mannens fru tycker att det är upprörande, så får de reda ut det sinsemellan. Jag tänker inte skydda någon längre.

Jani Toivola

Man måste se det stora hatet i ögonen

Jani Toivola intervju på Youtube

Hatposten handlar om ämnen som har att göra med sexuell inriktning och hudfärg och sedan människors egna ganska förvrängda och skruvade fantasier om de här sakerna.

Jag har valt att inte just alls läsa diskussionsforum. Brev kommer per e-post, på Facebook och sen kommer det helt handskrivna brev och postkort. De tränger mest igenom. Den människan har grävt fram papper och penna och gått igenom många olika skeden då den kunde ha valt annorlunda. Funderat, övervägt och gått till posten. Men aggressionen har trängt igenom alla dessa skeden och sen landar hatet på mitt skrivbord. Det påverkar mest.

Det får en också att stanna upp och fundera över vad det hela handlar om. Man kan inte strunta i det. Jag ser på saken också som en beslutsfattare. Det är ett tecken på något stort och aggressivt, som man måste se i ögonen.

Fördelningen är sådan att det är främst unga män och äldre kvinnor som skriver.

I riksdagen finns en sorts legend om att alla ju får den där skiten. Men det är inte rätt sätt att bara sidsteppa det. Nog måste vi som beslutsfattare fundera över vad som ligger bakom det här och vad man kan göra åt saken.

Ibland är hoten inlindade, man säger dem inte rakt ut. Precis som om det fanns en kunskap om var lagens gränser går.

Jag har inte anmält hoten till polisen. Man är på ett sätt rädd för att det hela ska växa. Och så vill man på något sätt vara starkare än de här inläggen. Hitta ett annat sätt att skydda sig.

Jag har haft ett jobb i offentligheten ganska länge. Redan före jag blev politiker var jag van från nöjesbranschen med att folk känner igen mig och kan ropa något efter mig. Men i den kontexten var jag aldrig rädd. Under det senaste året har det förändrats.

Jag har diskuterat med rikssvenska riksdagsledamöter. Där har det ju hänt mycket större och mera tragiska händelser som en följd av den här sortens hat. Såvitt jag vet finns där ganska strikta regler för hur en riksdagsledamot ska röra sig på offentliga platser. Man rekommenderar att riksdagsledamöter inte åker kollektivt. Medan här hos oss granskar den gula pressen hur många taxikvitton riksdagsledamöterna har.

Säkert har det här att göra med att den allmänna diskussionen har blivit aggressivare. Slutsumman av flera olika saker har gjort att den här rädslan har dykt upp. Under det senaste året har den könsneutrala äktenskapslagen diskuterats mycket och jag har deltagit aktivt i diskussionen.

Trots allt har jag bestämt att jag inte vill eller kan agera utgående från rädsla. Jag vill agera genom rättvisa och frihet.

Det är både oroande och frustrerande att man inte får något grepp om hatretoriken eller yttrandefriheten i den politiska diskussionen. Att det är sen genast att begränsa yttrandefriheten om du tar fram att du får nu inte kalla den där människan för bögneger. Genast går det till det att försök du nu inte binda mig och säga vad jag får och inte får göra. Eller att det här var ju sarkasm. Då vi rör oss i utkanten av rasism satsar motparten väldigt mycket krut på det att de måste få ha rätt att säga.

Sociala medier har blivit ett massivt verktyg, som vi inte kan använda. Vi kan inte föreställa oss hur långt de sträcker sig, vad de kan åstadkomma i oss och hur vi borde agera där. Jag sätter mycket hopp till framtiden, att unga skulle lära sig redan i grundskolan hur man ska hantera sociala medier. Hur ska man kommunicera och vilka kan konsekvenserna bli? Hur ska man bete sig med annorlunda människor med annan värdegrund? Vad är det för skillnad på en argumentation som bygger på förtryck, hat eller diskussion?

Också löpsedlarna är ofta ganska personliga, aggressiva, tillspetsade, polariserade och konfliktsökande. De är inte brobryggande eller dialogiska. Sådant börjar nog på ett sätt rinna neråt och fastnar på vanliga människor. Sen tillspetsas det då man själv går in på Facebook. Skriverierna känns inte längre så extrema, eftersom det är samma stil överallt.

Vi borde tydligare identifiera vilka grupper som hatposten riktar sig till. Vi måste identifiera riskgrupperna och hur vi förhåller oss till dem överlag. Hur kraftigt och sanningsenligt försvarar vi dessa gruppers jämlikhet, deras rätt att vara del av vårt samhälle.

För somliga räcker det med ett aggressivt meddelande för att de ska bli helt knäckta. Medan hatposten för andra kan fungera som en katalysator som gör dem starkare, så att de bestämmer sig för att ställa sig upp, försvara sig och föra fram sin världsbild. Medaljen har två sidor.Jag hoppas att det inte blir en kapplöpning om vem som orkar ropa längst, utan att vi kunde få ett samhälle där många röster får komma till tals.

Li Andersson

Polisbilar för att vakta en kaffetillställning

Li Andersson intervju på Youtube

Termerna hatretorik och hatpost är mycket misslyckade. Då vi försökte föra en offentlig debatt om hatretoriken efter riksdagsvalet, torkade diskussionen in på grund av att ingen riktigt kunde definiera termen ordentligt. Det betonades inte heller tillräckligt att kärnan i det hela är skriverier som faller in under existerande brottsrubriceringar - så som hets mot folkgrupp eller ärekränkning.

Man borde gå till kärnan med fenomenet och fundera över hurdana skrivelser eller hurdant tal som uppfyller definitionerna på ett brott. Sen finns det också många andra inlägg som är ilskna.

Det vi säger och gör granskas. Det kritiseras och analyseras. Man får prata strunt om oss, också i fyllan. Så länge som det är på något sätt sakligt.

Jag kallar det för en shit storm, då det kommer en enorm mängd brev på en gång. Ibland är det svårt att hantera den.

Hur påverkade händelserna i Jyväskylä dig (knivhuggningen i biblioteket)?

Jag märker att jag tänker på säkerheten nu. Jag skriver inte på Facebook om jag ska fara nånstans eller var jag är när. Men det har inte annars påverkat mina val.

Jag besökte nyligen två mindre orter mitt i Finland. Det såg helt knäppt ut då vår kaffetillställning om eurokrisen övervakades av två polisbilar på gården. Man såg knappt till nån annan på hela orten. Det kändes helt absurt.

Jag upplever inte att jag skulle ha ändrat mitt sätt att verka, jag har inte blivit tystare på grund av det här. Men psykologiskt påverkar det nog.

Om man måste ställa in tillställningar, om mötesfriheten inte tryggas, så påverkar det ju demokratin direkt. Det är ett problem som berör oss alla. De här rättigheterna ska gälla alla på samma sätt.

De här direkta hoten och den förändrade atmosfären, att den offentliga debatten har tillspetsats och blivit mer aggressiv, det får säkert konsekvenser. Till exempel har våldsbrotten med rasistiska förtecken ökat. Förstås är det svårt att bevisa orsak och verkan.

Om man till exempel tar Breivik, jag lyfter nu fram honom eftersom han radikaliserades på nätet. Han var inte med i sådana grupperingar som skulle ha agerat våldsamt mot andra människor eller mot politiska motståndare. Han var uttryckligen en nätdebattör och hans radikalisering skedde på internet.

De finska myndigheterna är inte speciellt på alerten när det gäller näthat, om jag nu säger det rakt ut. Min uppfattning är att de inte följer med det och väldigt sällan vidtar de åtgärder.

Yttrandefriheten är inte en absolut rättighet, med andra ord ger den en inte rätt att säga vad som helst om vem som helst var som helst. Det är inte min åsikt, utan den definieras så i människorättslagstiftningen, både nationellt och i alla europeiska länder.

Det är klart att människor har en fullständig rätt att vara helvetes arga. Många finländare som känner att de har blivit sparkade i huvudet är besvikna på den politiska eliten, på några partier och beslutsfattare. De är rädda för att förlora jobbet, oroliga över sina barns utbildningsmöjligheter och över att de inte har en möjlighet att skapa sig ett sådant liv som de skulle vilja ha. Man kan naturligtvis debattera. Beslutsfattare har ett visst ansvar för hur man bemöter den här rädslan. Rädslan för att förlora det man har, skär igenom allt.

Webbens karaktär är sådan att den är fri. Det är både bra och dåligt beroende på vad den används till. Men det är nånting som vi inte kan göra något åt. Internet är det mest demokratiska verktyg som någonsin har uppfunnits.

Å andra sidan kan man fråga sig om människor alltid ska ha rätt att delta i diskussioner anonymt, överallt, i samband med varje nyhet på de stora mediehusens webbsidor. Vi kan förutsätta saklig diskussion utan att kringskära friheten på internet.

Atlas Saarikoski

Det handlar inte om hat, det handlar om makt

Atlas Saarikoski intervju på Youtube

Det startade i det skedet då jag började behandla sådana ämnen som rasism, sexism och islamofobi i offentligheten. Det här fick den offentliga debatten på nätet att bli väldigt negativ. För det mesta blev jag utskälld, men jag fick också en del hot. Det har varit väldigt personliga påhopp.

Till en början visste jag inte hur jag skulle hantera det. Det tränger igenom på något sätt. Men nu har jag lärt mig hantera det rätt bra. Jag förstår att det inte har något med mig att göra.Det handlar om maktstrukturer i samhället och inte om mig som person.

Jag samlade ihop de mest otäcka hoten och kommentarerna och gjorde en polisanmälan. De lade ner undersökningen av kostnadsskäl. Polisen ansåg att det skulle ha krävts för mycket tid och resurser att reda ut vem som stod bakom skriverierna.

Tycker du att myndigheterna tar den här sortens hot och skriverier på tillräckligt stort allvar?

Nej, det man kunde se t.ex. i samband med knivincidenten vid biblioteket i Jyväskylä. Hotet från extremhögern är reellt och det handlar inte alls bara om hat, utan om att man agerar. Det har man inte alls tagit på tillräckligt stort allvar.

Den offentliga debatten borde bygga på respekt och jämlikhet och inte på mobbning, hotelser eller våldshot. Men så är det ju inte.

Det är klart att man får bli arg. Ilska är helt ok, men diskriminering är inte ok och hotelser är inte ok.

Vi borde fundera över vad det är som ligger bakom skriverierna, varifrån det får sin kraft. Det är inte vilket ilsket tal som helst. Det är tal, som försöker upprätthålla en viss samhällsordning, som i sig är ojämlik. Vi måste påverka de maktstrukturer som ligger där bakom. All ojämlikhet är inte behäftat med hat. Det finns väldigt mycket rasism och sexism, som inte har något att göra med känslan hat. Det att några enstaka skribenter bestraffas löser inte det bakomliggande problemet. Om du till exempel kallar någon för hora, så är det en sexistisk maktstruktur i bakgrunden.

Nuförtiden struntar jag i hotelser och obehagliga kommentarer och funderar över vad jag vill göra. Mitt svar är att verka mot ojämlikheten.

Jag är rädd för att vi fokuserar för mycket på enbart hatet. Det är en internationell tendens att kriminalisera hatretorik och hatbrott. Om vi glömmer maktbalansen i samhället, kan det gå så att vi skapar ett nytt system, som kan börja användas mot dem som det ursprungligen skulle skydda.

Säg till exempel att en ung bög blir arg över att samhället är homofobiskt och uttrycker sin ilska offentligt. Om vi bara fokuserar på hatet så har vi ett tu tre dömt bögen för hatskriverier.

Det finns exempel på att invandrare har dömts för hatbrott, fastän det här systemet skapades för att skydda dem. Om vi bara fokuserar på känsloutbrottet och inte ser maktstrukturerna där bakom, så är alla faktiskt inte i samma situation. Därför tycker jag att det är jätteviktigt att tala om allt det som finns i bakgrunden.

Aino-Kaisa Pekonen

Vi glider in i ett samhälle där hat och rädsla råder

Aino-Kaisa Pekonen intervju på Youtube

Man kan inte ens publicera allt. Man kritiserar mig, det jag gör, hur jag klär mig, mitt utseende, min familj, hur jag är som mamma.

Jag blev förvånad över hur snabbt jag började få negativ respons efter att jag kom in i riksdagen. Att okända människor baserar sina tankar på det hur jag ser ut eller vad jag säger. Det finns visserligen mycket äkta smärta, arbetslöshet, fattigdom. Då blir människor arga på politiker och beslutsfattare.

Jag har inte ännu varit rädd, men jag tänker ofta på det. Varje kväll innan jag går till sängs så kollar jag att dörrarna är låsta.

Ofta känns det sorgligt att klippa sönder vackra kort med rosor på till små, små bitar, men kanske de ändå sårar mig så mycket att jag inte vill spara dem. Jag har fått sådan post som jag inte kan läsa upp högt. Så då jag har visat dem till en kollega har jag inte kunnat läsa upp vad det står, utan jag har varit tvungen att visa det.

Det pratas mycket om hatposten i riksdagen, jag tror att många riksdagsledamöter lider av den. Många funderar på om det döljer sig ett budskap bakom hatbreven, ett budskap som man borde vara orolig för.

Den könsneutrala äktenskapslagen skapade en känslostorm. Då pälsfarmningen var på tapeten kom det väldigt mycket post. Ibland tänker jag att ska jag idas säga det här, då det ändå får sådana konsekvenser. Men hittills har jag inte låtit bli att säga något för att jag skulle ha varit rädd.

Det här påverkar demokratin på ett mycket dåligt sätt. Vi håller på att glida in i ett samhälle där hatet och rädslan råder. Och det är verkligen sorgligt. Jag tror att vi borde prata mera öppet om de här sakerna. Vi måste se vad följderna blir och om det finns skäl att på något sätt begränsa internetanvändningen.

Yttrandefrihet är inte samma sak som att tolerera hatretorik. Gränsen måste dras där, att det är fråga om mänskliga rättigheter och också hatretoriken bryter mot de mänskliga rättigheterna.

Virpi Salmi

Kanske vi ännu lär oss bete oss

Med det där ansiktet och de där talangerna är du i graven före du fyllt 40. H. Tant 67 år.

Det handskrivna kondoleanskortet hade skickats till min arbetsplats vid Helsingin Sanomats redaktion. Jag gapskrattade åt det.

Jag började få hatpost då jag cirkulerade inom koncernen från Me Naiset till Nyt-liite. I Helsingin Sanomat fick jag en större publik och det märktes i mängden respons. Och jag började få hatmejl.

Många brev var väldigt aggressiva. Det kom anonyma e-postmeddelanden, i diskussionsforum dissekerade samma pseudonymer allt jag gjorde och man skrev om mig i bloggar.

I inläggen kunde de fråga, vem har du knullat med hora, för att få skriva dina skitartiklar. I många gick man åt mitt utseende: du är ful och därför dum och därför bitter.

Jag vande mig snabbt vid hatposten. Jag bryr mig inte om den längre. Ibland då jag har gått ut på krog har människor från samma bransch kommit fram till mig och hotat slå mig på käften. Det har varit lite konstigt.

Vissa standardämnen irriterar tydligt: ålderdom, mediefrågor och pensionärer. De unga blir nervösa då jag ironiserar över hippiernas livsstil.

Det är svårt för läsarna att förstå sarkasm. Om jag kommenterar något som är viktigt för en läsare så kan han bli alldeles oerhört sårad. Jag förstår om någon tycker att mitt sätt att skriva är aggressivt, men jag strävar inte efter att provocera. Jag försöker främst vara tydlig och käck.

Då jag blev frilansjournalist tog jag bort mina kontaktuppgifter från befolkningsregistret, men i huvudsak är jag road över posten. En journalist måste tåla också hård kritik. Jag tycker inte att jag är en offentlig person, fastän jag gör ett offentligt jobb. Om någon kommer på en krog och jamsar något till mig, så säger jag alltid att ta kontakt under kontorstid, tack.

Jag har aldrig begränsat det jag vill säga på grund av den respons jag har fått, men jag förstår dem som inte orkar med det.

Jag förundras över den här finländska konsensusdebatten. Bara på grund av en liten detalj blir man kallad för falsk profet. Folk blir nervösa över helt marginella saker och tar allt hemskt personligt. Vi håller bara på att lära oss diskutera.

Men jag tror på mänskligheten. Kanske vi ännu lär oss hur man ska bete sig och leva i denna polemiska kultur och lär oss tolerera olika åsikter. Åtminstone hoppas jag det.

Intervjuade

Anna Kontula riksdagsledamot (vf)

Astrid Thors riksdagsledamot (sfp.)

Atlas Saarikoski chefredaktör för tidskriften Tulva

Dan Koivulaakso stadsfullmäktigeledamot (vf)

Emilia Kukkala journalist

Eva Biaudet minoritetsombudsman (sfp)

Husein Muhammed jurist

Jani Toivola riksdagsledamot (grön)

Jeanette Björkqvist journalist

Johanna Korhonen journalist

Meri Valkama journalist

Mikael Fogelholm professor i näringslära

Olli Immonen riksdagsledamot (sannf)

Aino-Kaisa Pekonen riksdagsledamot (vf)

Roman Schatz författare och journalist

Rosa Meriläinen stadsfullmäktigeledamot (grön)

Virpi Salmi journalist

Pentti Raittila forskningsledare, docent

Marko Forss internetpolis, Helsingfors

Hannu Lauerma forskningsprofessor, ledande överläkare

Planering och förverkligande

Hannele Valkeeniemi idé och redigering

Aki Kekäläinen idé och planering

Jarkko Ryynänen idé och förverkligande

Juha Kiiskinen idé och layout

Oskari Blomberg tekniska lösningar

Lassi Seppälä fotografi

Marko Hietikko intervjuer

Sanna Ukkola intervjuer

Natalia Baer (Keksit Oy) bildplanering

Näthat blev flyttad till nytt publiceringssystem 28.6.2022 och i samband med det blev de enskilda berättelserna en del av denna sida. Icke fungerande länkar togs bort.