När mexikanskbördiga Javier Torres López kom till Finland 1989 hade han blivit varnad av en finsk vän i Tyskland som sa: “åk aldrig till Finland, det är alldeles hemskt där. Tomaterna smakar inget och det är kallt och mörkt.” Torres sålde ändå nästan alla sina ägodelar och reste till Finland för att pröva sin lycka.
När han sedan en vacker höstdag stod utanför Helsingfors stadsteater blev han alldeles mållös av trädens höstprakt.
– Hur kan någon tycka att det här är hemskt, det är ju den bästa platsen i världen, tänkte jag då. Jorma hade inte trott att jag skulle komma och blev uppriktigt förvånad över att faktiskt se mig där.
Torres hade blivit löst inbjuden av Jorma Uotinen, på den tiden chef för Stadsteaterns danskompani, utan att egentligen ha erbjudits något fast kontrakt.
– När jag säger att jag gör något så gör jag det. Och resten är historia, säger han med ett skratt.
Stadsteatern byttes senare ut mot Finlands Nationalbalett där han jobbade som dansare i 17 år. Efter att ha jobbat många år som koreograf och pedagog i olika kända kompanier utomlands återvänder han nu från Paris till Nationalbaletten, den här gången som ny konstnärlig chef från och med första augusti.
– Det känns som att komma hem, jag har lärt mig otroligt mycket av människorna i det här huset. Nu är det dags att ge tillbaka då jag själv fått så mycket under så många år.
Inte kärlek från början
Som chef vill han lyfta Nationalbalettens konstnärliga nivå.
– Det är just konsten som berör människor, och jag önskar att balettens hjärta kan växa och beröra människor i allt högre grad. På så sätt utvecklas baletten och vårt samhälle.
Kärlek är ett återkommande ord Torres använder när han talar om balett. Men det var ändå inte kärlek vid första ögonkastet. Det var egentligen skådespelare han skulle bli. Han fick höra att han hade fina balettben och att balettvärlden kunde öppna dörrar.
– Först tyckte jag att det inte var min värld, men så småningom lärde jag mig att älska den och den har rotat sig så djupt i mig. I över 20 år har jag studerat hur balettekniken kan utövas på ett hälsosammare sätt. När du lägger så mycket av din själ i det är det omöjligt att inte förälska sig i arbetet.
Världsbilder som krockar
Baletten är en konstform som uppkom i franska och italienska hovet på 1400-1500. En stor del av den klassiska repertoaren har kommit till under den kolonialistiska tiden. Precis som inom scenkonsten överlag finns ett förändringstryck också inom balettvärlden. Vem får synas och hur? Hur mycket kan man ändra på klassiker? Inom baletten råder strikta regler men hur mycket kan man tänja på gränserna? Det här är frågor som balettcheferna nu tvingas grunna på.
– Baletten är samhällets spegel, den förändras alltid. Jag skulle säga att baletten är själens tunga och när man får den i rörelse fungerar det faktiskt.
– Blackface hör inte hemma i dagens värld, men det betyder inte att hela baletten ska slängas i papperskorgen. Vi måste bara ändra på perspektivet och rolltolkningen. Den förändras, men stegen förblir desamma.
Fat suiten fick ryka
Men alltid räcker det inte med god vilja. När Torres själv satte upp sin version av baletten Törnrosa på Nationalbaletten för några år sedan väckte den debatt. En av de goda feerna, glädjens fe, bar en så kallad fat suit, något som Torres i dag ångrar och kostymen togs senare bort.
– Jag trodde att effekten skulle vara den motsatta, för jag tycker att dansen tillhör alla. Jag förstod senare att felet var att inte låta en verklig tjock person dansa rollen.
– Problemet var att det inte är hälsosamt för en tjock person att dansa på tå, vristerna håller inte för mycket vikt. Och om det finns ens en person i publiken som tar illa vid sig är det bättre att låta bli.
Rördes till tårar av rullstolsdansare
Balettdansarna förväntas fortfarande vara smala, atletiska, normativt vackra och av lämplig längd. När Yle streamade Nötknäpparen i vintras intervjuades en rullstolsdansare under pausen. För en stund blev undertecknad glad och funderade om tiden nu var mogen för den allra första rullstolsdansaren på Nationalbalettens scen.
Skulle du låta en rullstolsdansare vara med i någon uppsättning?
– Det är en svår fråga. Jag har sett en rullstolsburen kvinna dansa den kvinnliga huvudkaraktären Kitris solo i Don Quijote. Trots att hon bara kunde röra på ögonen och viftade lite grann på sin solfjäder rörde hon mig till tårar, säger Torres och fortsätter:
– Den blicken! Hon var verkligen Kitri! Det var en av de mest berörande upplevelserna i mitt liv.
Baletten och publiken kräver ändå en viss estetik, tillägger Torres och säger att det därför är svårt att ge ett entydigt svar på om han faktiskt kunde ta solot till Nationalbalettens scen.
– Men om kontexten är rätt, ser jag inget problem med att placera en rullstol på vår scen. Det måste bara passa in i den idén vi vill bygga upp.
Könskorrigering och rollbyten
En annan fråga som balettvärlden tvingas ta ställning till allt mer är flytande könsidentitet. Under ett seminarium för balettchefer som Torres deltog i under försommaren berättade en av balettcheferna om en manlig dansare han anställt, men som efter en könskorrigering kom tillbaka som kvinna nästa säsong.
– Han gav den anställda två års tid att lära sig tåteknik lika väl som resten av kvinnorna. Om hon lyckas får hon göra audition och får jobba, annars måste vi låta henne gå.
Skulle du själv låta en som samhället definierat som man vid födseln göra huvudrollen som Odette/Odile i Svansjön om hen korrigerar sitt kön?
– Ur hjärtat vill jag säga varför inte! En konstnär kan inte stänga sitt hjärta och sitt perspektiv för då dör den på något sätt. Men också konsten är bunden till vissa former. Jag måste först se slutresultatet.
– Om personen kan ge mig den kvinnliga karaktären vad som krävs, varför inte? Men då talar vi inte bara om den konstnärliga sidan utan också tåtekniken som kräver åratal av träning.
Vill se fler finländska dansare
Under de senaste åren har också den höga andelen utländska dansare i kompaniet diskuterats i offentligheten. För närvarande är bara en tredjedel av dansarna finländska. Torres hoppas kunna höja den Nationalbalettens finländska identitet under sin tid som chef.
– Jag förstår nog att det är väldigt viktigt att vi får fler finländska stjärndansare, solister och kårdansare. Men de måste utbildas.
Därför har Torres initierat förändringar inom Balettläroanstalten när det gäller den pedagogiska strukturen och ett tätare samarbete. Balettläroanstalten flyttade i början av året in i Operahuset.
– På det sättet kan vi bättre stödja våra lärare och få bättre resultat. Det är inte lätt eftersom Finland är ett litet land. Vi får inte tusentals sökande till vår skola som i Ryssland, men det är möjligt att nå bättre resultat.
Inte dansarnas första val som chef
Nationaloperans styrelse valde enhälligt Torres, men en knapp majoritet av dansarna motsatte sig valet. I bakgrunden ligger hans hetsiga beteende under stressiga situationer, bland annat då han gästat som koreograf i huset. Själv betonar han vikten av ett ömsesidigt förtroende och god kommunikation mellan dansarna och chefen.
– Jag skulle vilja vara en human, kreativ och empatisk chef, en sådan som kan inspirera folk genom kärlek, inte rädsla. Genom kärlek och tillit kan dansarna själva hitta sin inre disciplin.
Själv beskriver han sig som en glad man som gillar att skämta och skratta.
– En astrolog sade till mig att jag framför allt ändå är en älskare. I allt jag gör älskar jag livet. När jag blir stressad påminner jag mig om att det ändå bara är balett. Världen är grym och hård och det krigas, men jag får jobba med det jag älskar. Och det är fantastiskt. Jag fortsätter med det så länge jag orkar.
Skribenten är tidigare balettdansare och jobbade tillsammans med Javier Torres i nästan 10 år på Nationalbaletten 1998-2009.