Lyckan är undflyende. Du griper efter den, kanske tror du att du har den i ett stadigt grepp, men vips är den borta som en rök.
Sökandet efter lyckan är ett återkommande tema i litteraturen, och alldeles särskilt i dess dramatiska form. Baserat på en folksaga skrev den svenske romantikern P D A Atterbom läsdramat Lycksalighetens ö (1824-27), August Strindberg skrev Lycko-Pers resa (1882), återigen ett drama i folksagans ton och med en hel del gemensamt med Henrik Ibsens Peer Gynt (1867) – två lycksökare med samma förnamn som till sist finner att lyckan ej är borta, men hemma. Den erotiska lycksalighetens ö Kythera där kärleksgudinnan Afrodite påstås ha fötts ur havets skum har återkommande tolkats i måleri (Watteau), film (Angelopoulos) och sång (Olrog).
Också Skärgårdsteaterns nya uppsättning Den lyckliga ön utgår från föreställningen om en särskild plats där lyckan härskar oinskränkt och är baserad på en bilderbok för barn med samma namn av holländsk-svenska Marit Törnqvist.
Huvudpersonen Lo färdas på en flotte i havet och söker Horisonten. De goda råden haglar men pekar åt olika håll; Horisonten tycks vara belägen i alla väderstreck. Detta flackande för samman hen (Antonia Henn; tidstypiskt är Lo en könsneutral gestalt) med Fågel (Astrid Stenberg) som parkerat ovanpå skylten ”Den lyckliga ön” någonstans på havet.
Denna bevingade liftare (som själv ännu inte vågat sig på att flyga) blir Los sidekick och är som skådespelarprestation både en utmaning och föreställningens stora behållning. Stenberg lyckas få liv och trovärdighet i sin handdocka, och den karikerade rösttolkningen bär över ett överraskande stort och även röststarkt register. Tillsammans genomsöker de ö efter ö, där nog alltid någon är lycklig, men mestadels finner de inte en lycka som kan delas av alla.
Två timmar är en lång föreställning, och det måste erkännas att sökandet efter lyckans ö särskilt i den första akten (före pausen) hade mått bra av förtätning och förkortning. Men det är samtidigt gott humör och fart i framförandet, inte minst genom en trio herrar (Joel Forsbacka, Martin Paul och Oscar Fagerudd) som kombinerar uppgifterna som medagerande, orkester, sångare och berättare.
På den minimala scenen (premiären skedde på Byarsborg i Spjutsund) och med enklaste tänkbara scenografi håller ensemblen liv i denna moralitet om det fåfänga i föreställningen om lyckan som en plats.
Jag följer lite försiktigt reaktionerna från barnen på stolarna bredvid. Jo, det här är en pjäs som fungerar väldigt bra för barn. De skrattar och lever med i dialog och musik, när jag någon gång sneglar på klockan stirrar de fascinerat på scenen.
Om en av Skärgårdsteaterns allra första uppsättningar (Alfred Jarrys Kung Ubu, 1970) sades det att den var barnteater för vuxna och vuxenteater för barn. Den lyckliga ön är snarare barnteater för barn, och gott och väl så – alla har vi ett barn innanför vuxenskalet som kan lockas fram med en sockerbit eller två.
Skärgårdsteatern är ett unikum i finländskt teaterliv. Sedan 1969 har finlandssvenska skådespelare, regissörer och alla nödvändiga kringpersoner färdats sjövägen från Östra Nyland till Åland och tillbaka, och på vägen spillt teaterglädje som pärlor på ångbåtsbryggor och bygdegårdar längs färdlederna.
Skärisboken. 50 år med Skärgårdsteatern (2019) kan rekommenderas för de inblickar som ges i denna länge huvudsakligen med entusiasm och diesel drivna ensemble av yrkesskådespelare och teaterstudenter på sommarviste. Den första teaterbåten hette Hafsorkestern och invigdes av mumintrollens mamma Tove Jansson. Då hyste båten – en stor träskuta – även scenen i sitt fylliga lastrum. Numera är båten ett transportmedel till de växlande lokalerna i skärgården.
Sedan många år betalar Skärgårdsteatern sina medverkande löner, men allt hänger på osäkra stipendieansökningar. En mer pålitlig och långsiktig finansiering vore rimlig, inte minst med tanke på att produktionerna är en plattform för unga skådespelare och för att de sprider kultur i en svenskspråkig periferi i Finland.
Är det mödan värt att besöka Skärgårdsteaterns Den lyckliga ön? För alla dem som bor eller vistas i skärgården är svaret enkelt: det är ingen möda, teatern kommer till dig. Annars? Jo, med medhavt barn kan pjäsen rekommenderas. Stämningen i avdammade bygdegårdar är mycket speciell, trästolarna ger ett kännspakt minne i ändalykten och tack vare Skärgårdsteatern lever också kulturen en liten stund i sommaridyllen.
Den lyckliga ön.
Ett musikaliskt skärgårdsäventyr för hela familjen, baserat på Marit Törnqvists bok Den lyckliga ön (2018).
Skärgårdsteatern, varierande scener (se www.skargardsteatern.fi)
Manus & regi: Antonia Henn, Astrid Stenberg, Joel Forsbacka och Martin Paul.
I rollerna: ovanstående samt Oscar Fagerudd.