Sommar-OS ordnades i Finland 1952. Ulrik “Putte” Lindqvist var då 14 år gammal, och minns den sommaren med värme.
– Olympiaden var alldeles underbar. Det var det bästa tänkbara efter kriget, säger Lindqvist.
Vi sitter på en av sofforna i Folkhälsans seniorhus och Lindqvist lutar sig belåtet bakåt medan han tänker tillbaka på olympiadsommaren. Han berättar att hans syster, som jobbade på deras pappas företag på den tiden, hade köpt biljetter åt honom i smyg.
– Ändå ville hon inte komma med mig. Jag tror hon bara var glad över att bli av med mig, skrattar Lindqvist.
– Det var fattiga tider då. Jag var lyckligt lottad som hade möjlighet att se så många tävlingar.
Lindqvist spenderade så gott som varje dag på stadion. Han skrattar lite och konstaterar att det var tur att olympiaden ordnades på sommaren, annars skulle han antagligen ha skolkat.
Ta bort skalet innan du biter i bananen
Det var en spännande sommar för en tonåring i Helsingfors. Inte bara på grund av tävlingarna och kalabaliken runt själva olympiaden, utan också på grund av mängden turister som plötsligt rörde sig på huvudstadens gator.
– Finländare var ovana med turister på den tiden. Men nog var det fint, säger Lindqvist.
Det var inte bara turister som anlände till Helsingfors i samband med de olympiska spelen. Den populära long drinken lanserades då, men det hade Lindqvist som 14-åring inte mycket nytta av. Däremot släckte han törsten med en annan nykomling på den finska marknaden, nämligen Coca Cola.
– Det var stort. Jag drack inget annat.
Också bananer introducerades i Finland under den sommaren. Lindqvist berättar att en försäljare i en kiosk hade låtit honom smaka på en.
– Jag skulle just bita in i den när försäljaren ropade "nej, nej, nej!" och visade att jag skulle ta bort skalet först, säger Lindqvist.
Han tillägger sedan med en glimt i ögat att han nog visste det, men att han bara ville skämta lite med försäljaren.
Glömmer aldrig fanfaren
Lindqvist satt i publiken på nästan varje tävling under olympiaden. Han minns bland annat att Toivo Hyytiäinen fick brons i spjutkastning, och att en fredsängel sprang upp till talarpodiet på invigningen.
– Det var någon slags protest. Det var i alla fall roligt att titta på när dom sprang efter henne, minns Lindqvist.
Den olympiska fanfaren spelar också en stor roll i Lindqvists minnen från den sommaren.
– Musiker som man är, skrockar han och demonstrerar sitt goda minne genom att sjunga fanfaren från början till slut.
Han berättar att det var arméns musikkår som uppträdde med den på OS. Han hade fått vara med på deras övningar, så den låten bär med sig många minnen.
Havis Amanda fick vara i fred
Sommaren 1952 var en problemfri sommar för Havis Amanda. På den tiden var det nämligen ingen som klättrade upp på henne för att fira Finlands framgångar, trots att de var många.
Lindqvist berättar att enligt hans uppfattning firade alla framgångarna på eget sätt, och på egna håll. Inga strömmar av folk till salutorget i Helsingfors syntes alltså till.
– Vi unga pojkar sprang mest bara runt och skrek lite.