NHL-poddens näst sista avsnitt för säsongen fokuserar såklart på mästarna Colorado och, finalserien. ”Kung Artturi”, Joe Sakic och Hockey Hall of Fame-invalda Riikka Sallinen är namn som nämns och diskuteras.
Känns som att det var igår när NHL-säsongen 2021–2022 körde igång samtidigt som höstrusket jagade de sista gula löven från träden. 82 matcher och fyra slutspelsomgångar senare är grönskan som starkast, sommarvärmen intensiv och NHL-rinkarna tomma.
Mycket har hänt mellan oktober och natten som avslutade den nordiska midsommaren. Hockeyn var fin, finalserien fantastisk och mästarna värdiga. Tyvärr lämnade NHL-säsongen också bakom sig mindre vackra minnen.
Mörka OS-moln hopade sig under högsommaren 2021
Den första dåliga nyheten levererades redan i god tid före säsongen började, när hockeyvärlden firade semester sommaren 2021. Visserligen paketerade NHL-bossarna den på ett sätt som lurade en stor del av ishockeyfolket till att tro på att något bra var på gång.
Ämnet var OS-hockeyn 2022 och forumet en presskonferens där NHL-kommissionären Gary Bettman, vicekommissionären Bill Daly och spelarfackets (NHLPA) chef Donald Fehr uppträdde tillsammans för snart ett år sedan.
Budskapet som lät så trevligt var att NHL och spelarfacket hade tagit beslutet om att medverka i OS 2022. Spelarna hade hela tiden krävt stenhårt att få spela i Peking. Exempelvis NHL-spelarnas galjonsfigur Sidney Crosby var ytterst tydlig med att NHL ska delta i OS.
Kommissionär Bettman som inte kan tåla OS-hockeyn och representerar klubbägarna av vilka majoriteten ogillar de fem ringarna ännu mer intensivt, hade ändå bakat in några riktig stora ”men” i bisatserna.
Och såklart lät han vicekommissionär Daly leverera dem, medan NHL-spelarnas representant, Donald Fehr, närmast bara satt och nickade. Han kommer för övrigt inte att vara NHLPA-chef längre när säsongen 2022–2023 inleds.
Det som Daly berättade – och som flocken av närvarande NHL-journalister svalde med hull och hår – var att man kommit överens om att delta i OS, ifall pandemiläget tillåter och IOK går med på NHL:s krav gällande kostnader och marknadsföringsrättigheter.
Rubrikerna som skickades ut i ishockeyvärlden var närmast euforiska: ”NHL-spelarna kommer att vara med i OS!”
Den som ens försökte analysera det som sagts lite noggrannare, kunde ändå konstatera att mycket pekade på ett andra OS på raken utan världens bästa hockeyspelare.
Dödsstöten levererades vid årsskiftet
Längs med hösten kom Bettman i några etapper fram med att han var ”bekymrad gällande OS”. Pandemin hade inte försvunnit och arrangörsorganisationens kommunikation målade upp en mycket strikt OS-bubbla med en massa strikta regler.
Det ska också sägas att NHL och de nordamerikanska journalisterna var ganska begåvade gällande att måla fan på väggen. Det blev uppenbart hur svårt det var för alla i och kring ligan att acceptera att OS inte är en show som regisseras av NHL.
Från och med mitten av november började de tyngsta NHL-bevakarna i tur och ordning konstatera hur svårt det blir för NHL att acceptera OS-reglerna.
Bland annat målades det upp scenarier där Connor McDavid skulle bli sittande tre veckor i Peking i karantän. Det skulle såklart aldrig ha blivit verklighet, men lät rafflande.
Ett par dagar före jul kom sedan dödsstöten: 22 december meddelade Gary Bettman att det är omöjligt för NHL att delta i OS. Smittspridningen och flyttade matcher var orsakerna som kommissionären uppgav.
Spelarna var ordentligt upprörda efter beslutet. Speciellt storstjärnorna med Connor McDavid i spetsen. Tyvärr vaknade de för sent, när beslutet redan var gjort.
Och NHL-journalisterna i Nordamerika – de glömde OS över en natt.
OS-hockeyn spelades utan NHL, Finland vann guld och alla lags alla spelare kunde lämna Kina direkt efter turneringen.
Ryssland anföll Ukraina – Putin-anhängaren Ovetjkin spelade vidare som lagkapten
Knappt hade OS tagit slut innan Vladimir Putins våldsmaskin angrep en självständig och fredlig granne med full kraft. Reaktionerna lät inte vänta på sig, inte heller inom hockeyvärlden.
Ryssland bannlystes från internationella turneringar och i snabb takt började till exempel de finska och svenska KHL-spelarna lämna ligan som i mångt och mycket är Putins propagandamaskineri. Ishockey har ju ända sedan 1960-talet varit Kremls favoritsport.
Framgångar, landslaget – även kallad den Röda maskinen – och Rysslands främsta NHL-spelare, är för Putin-regimen ett viktigt verktyg i utövandet av så kallad mjuk makt.
Det är till exempel värdefullt för Kreml att NHL-laget i USA:s huvudstad har en rysk lagkapten.
NHL är också den enda stora proffsligan i västvärlden med många ryska stjärnor – och miljoner ryssar följer entusiastiskt deras prestationer i Nordamerika. Som bekant påverkade inte Rysslands anfallskrig mot Ukraina de ryska spelarnas NHL-vardag. Business as usual.
Bland annat världens och NHL:s genom tiderna bästa målvakt, tjecken Dominik Hasek som föddes tre år före sovjetiska stridsvagnar körde in i Prag våren 1968, reagerade starkt och direkt på just symbolvärdet med att ryssarna kunde spela vidare i NHL som om inget hänt.
NHL avbröt visserligen allt KHL-samarbete, lagen upphörde med scoutingverksamheten i Ryssland och NHL:s ryskspråkiga plattformar avslutades. Ligan har också meddelat att Colorados ryska Stanley Cup-vinnare inte får segerpokalen till hemlandet i sommar.
Många av de ryska NHL-spelarna har tagit avstånd från Rysslands anfallskrig. Tyvärr har de flesta ändå tigit och det är knappast att ta i om man påstår att en del av de 57 ryska spelarna som under säsongen spelade i NHL stöder Vladimir Putin och hans storryska ambitioner.
NHL är en proffsliga med egna regler och arbetsavtal som inte tar ställning till internationella kriser. Dessutom består ligan av 32 organisationer som alla är ute efter ekonomisk vinst – och många lag är uppbyggda kring ryska stjärnor.
Det skulle med andra ord på många sätt vara besvärligt att införa sanktioner mot ryska NHL-spelare. Framförallt skulle det vara impopulärt bland de klubbägarna som satsat stort på ryska spelare. Så kan man också tycka att sanktioner skulle vara orättvisa mot spelarna.
Det är vad det är, brukar man säga. Något som i alla fall inte upphör att överraska åtminstone den här skribenten är hur NHL och Washington Capitals förhåller sig till lagkaptenen Aleksandr Ovetjkin.
Ovetjkin är Washingtons ledstjärna – och den populäraste ishockeyspelaren i Ryssland. När kriget var i full gång i mars nämndes han i ryska duman som en ambassadör för fred och någon som varje ryss kan vara stolt över – och som hela hockeyvärlden älskar.
Mjuk makt.
Som väl alla läsare vet är det så att Aleksandr Ovetjkin öppet har stött Putin i många år. Han stödde också annekteringen av Krim och kallade då ukrainare fascister. Ovetjkin har fortfarande en bild av sig själv med Putin som profilbild för sitt Instagram-konto.
För tillfället njuter Washington-kaptenen av en aktiv sommarsemester i sitt invasionskrigsförande hemland.
Finalserien krönte en säsong där den kreativa tempohockeyn segrade
Själva ishockeyn var det minsann inget fel på under den nyss avslutade NHL-säsongen. Målmängderna steg, alla fyra divisionsvinnare spelade en hockey med kreativt och produktivt anfallsspel – och ligans unga stjärnor gjorde fantastiska grejer i rinken.
Som grädde på moset avslutades allt med en verkligt värdig finalserie mellan ligans två bästa lag. Också i den tog kreativiteten och den fartfyllda anfallshockeyn hem segern.
Underhållande och framåtsträvande hockey firade många triumfer under NHL-säsongen.
Florida floppade i slutspelet, men vann grundserien och sköt mest mål under en säsong sedan mitten av 1990-talet och ett Pittsburgh med Mario Lemieux och Jaromir Jagr. Uppvisningarna som Aleksander Barkovs gäng bjöd på i period tre var ren dynamit.
Då ska man hålla i minnet att målvaktsspelet minsann inte blivit sämre sedan 1990-talet och keeprar som Kelly Hrudey, Kirk McLean och Sean Burke.
Det var heller inte bara Florida som förde tankarna till tiden före New Jersey Devils och trapphockeyn. Colorados anfallskarusell var i sin egen klass, Toronto öste in mål och hela fem lag gjorde över 300 strutar – ett av gängen var tidigare tråkgänget Minnesota Wild!
Stjärnorna glänste – men en arbetets hjälte fick sista ordet
Säsongen var också de offensiva individernas triumftåg. Torontos Auston Matthews blev bara den tredje spelaren under 2000-talet som gjorde 60 mål. Att det uppskattades bevisade valet till ligans mest värdefulla spelare – och även spelarna valde Matthews till etta.
Dessutom var poängligans topp en imponerande läsning. Åtta spelare överskred 100 poäng och superstjärnan Connor McDavid, som vann grundseriens poängliga, bara ökade takten i playoff: 33 poäng i 16 matcher är Gretzky & Lemieux-siffror.
Radarparet Leon Draisaitl var bara en poäng sämre och kunde ha tagit hem playoffpoängligan utan en verkligt besvärlig benskada.
Så går säsongen också till närhistorien som de offensiva backarnas fest. Roman Josi var med 96 poäng effektivaste back sedan Brian Leetch och det glada 1990-talet. Största utropstecknet var och är ändå Cale Makar – ingen back har dominerat så sedan Bobby Orr.
Bakom Makar och Josi finns en uppsjö med spelskickliga, kreativa och offensivt drivna dirigenter: Adam Fox, Quinn Hughes, Miro Heiskanen, Bowen Byram, Charlie McAvoy…
Som underhållning är NHL en fantastisk produkt – det ska man applådera.
Och kronan på verket kom – som sig bör – under säsongens sista dagar. Finalserien mellan Tampa och Colorado levererade stort. Tajta matcher, målkalas, benhårt tacklingsspel, superindivider – allt fanns där.
Ingen kunde heller ha skrivit ett bättre manuskript för finalserien.
De regerande mästarna samlade ännu en gång ihop sina sargade kroppar och gav allt de hade i ett försök att bli odödliga i och med en tredje titel på raken.
Utmanaren, som gått den hårda vägen och vuxit via motgångar, var ändå snabbare, hungrigare, skickligare – och till slut mer villigt att ”betala priset” som segern kräver.
Sämre blev det inte när stjärnornas stödspelare Artturi Lehkonen gång på gång steg fram i slutspelets absolut viktigaste stunder. Trots matförgiftning och några ganska tunga finalmatcher. Inte ens sportserietidningen Buster kunde ha berättat en bättre story.
Tack för säsongen, trevlig sommar!