Vin Diesel, Nicolas Cage, Jeremy Renner och Gemma Atherton hör till de som lekt häxjägare. Min favorit är Vincent Price i den otroligt dåliga b-filmen Witchfinder General.
Men Lisbet Carlsdotter var ingen hjälte. Folk var på riktigt rädda för henne.
Det var inga monster Lisbet Carlsdotter jagade. Det var helt vanliga, oskyldiga människor.
De var bara på fel plats vid fel tid.
Närmare bestämt i Södermalm i Stockholm på 1670-talet.
Sverige-Finland är inne i en stor urbaniseringsprocess. På 50 år har folkmängden i Stockholm femdubblats, från 8 000 till 40 000 invånare.
En stor del av dem har flyttat just till Södermalm.
Här samlas ett färggrannt galleri av borttappade, vilsna människor. Alla är främlingar. De söker framgångar, de jagar drömmar och blir för det mesta besvikna och förnedrade.
De vänder sig mot varandra.
Slagsmål i kyrkan
Invånarna i kåkstaden är konstant i luven på varandra. Favoritplatsen för grälen är stadsdelens nybyggda kyrka Katarina.
Låter kanske konstigt att en kyrka används som boxningsarena, men kyrkan råkar nu vara deras samlingsplats. Ingen vågade stanna hemma från högmässan.
De fromma församlingsmedlemmarna får bevittna hur grannarna spottar på varandra, hotar varandra och handgripligen slåss med varandra.
Lisbet Carlsdotters mamma, Kerstin Staffansdotter hör till dem som väsnats i kyrkan. Hon har bland annat grälat med grannen Brita Sippel om ett mässtyg.
Brita är såpass upprörd att hon gömmer en lång kniv i muffen när hon möter Lisbets mamma i rätten.
Söderborna bråkar nämligen så mycket att de får en helt egen domstol, Södra kämnärsrätten. Det blir deras nya samlingsplats. Där träffas de lika ofta som i kyrkan.
Världen är full av djävlar, som ingen annan vilja har än att vid varje ögonblick bryta nacken av var och en
Martin Luther i Huspostillan
Kyrkan stjälper
Och hur hjälper kyrkan dessa förvirrade, borttappade, grälsjuka församlingsmedlemmar? Ger dem tröst? Ger dem trygghet?
Nej, Kyrkan skickar Satan på dem. Reformationen och Martin Luther predikar förtappelse och fruktan, arvsynd och mörker.
Satan och hans anhang är närvarande överallt. Så här skriver Luther i sin Huspostilla:
”Världen är full av djävlar, som ingen annan vilja har än att vid varje ögonblick bryta nacken av var och en”. ”Djävlarna är runt omkring dig, de flyger i luften som kajor och kråkor och skjuter ständigt efter dig”.
En tysk teolog har uppskattat att det fanns 3 triljoner, 665 biljoner och 366 miljoner smådjävlar.
Alla är skiträdda hela tiden. Och det här utnyttjar Lisbet Carlsdotter.
Familjen är värst
Den 18-åriga pigan Lisbet Carlsdotter är dotter till skräddarmästaren Carl Börjesson och hans hustru Kerstin Staffansdotter.
De bor på Högbergsgatan, i kvarteret Pelarbacken, nära Katarina kyrka.
Skräddarmästaren är uppenbarligen inte värst flitig. I mantalslängden står att ”han inte brukar sitt ämbete”. Familjen har ständig brist på pengar.
Det här tar sig ofta uttryck i ilskna utbrott mot grannarna. Mamman bedöms av grannarna som grälsjuk och hela familjen som bråkig.
En oändlig rad av svordomar hörde uppenbarligen till både moderns och dotterns vokabulär.
En av domarna i den specialdomstol som senare grundades för att få bukt med trollpackorna, pastor Eric Noreaus, hade irriterat räknat att Lisbet under ett och samma vittnesmål svurit 20 gånger.
Är en människa som så flagrant missbrukar Guds namn tillförlitlig, undrar Noreaus?
Jakten börjar
Det är inte förvånande att häxförföljelserna följde de stora förändringarna i samhället i spåren. Häxjakten var ett försök att tämja kaoset, att namnge det och söka efter syndabockar.
År 1675 kommer häxförföljelserna till Stockholm. Södermalm är huvudskådeplatsen för häxjakten.
Ett år senare har nio av kvinnorna på Söder dött en plågsam död anklagade för att föra människor, framförallt barn, till Blåkulla.
En av huvudarkitekten bakom avrättningarna är Lisbet Carlsdotter.
Lisbet Carlsdotter arbetar upp sig till ledande häxjägare. Hon samlar omkring sig en stab av pigor, drängar och barn och instruerar dem vem de ska peka ut som häxor, vem det är som fört dem till Blåkulla.
Och lyder de inte får de stryk, eller så anklagas de själva för att vara Satans adepter.
Samma mönster gäller senare när kvinnorna ställs inför rätta. Lisbet dikterar vem som ska anklagas och vad som ska sägas om henne.
Du din fan!
Barnen och pigorna (mer eller mindre en synonym till ung ogift kvinna) har bara en uppgift i livet - att lyda. Och sköter de inte sin uppgift blir de slagna.
Ju äldre de blir desto mer förnedrade och kränkta är de av fysisk bestraffning.
Skräcken för Satan och hans häxor ger nu barnen och pigorna en chans att ge tillbaks.
De börjar peka ut sina mödrar, husmödrar och grannar för att ha fört dem till Blåkulla där de firat häxsabbat med Satan och hans 3 triljoner smådjävlar.
Analfixering
Att föra barn till Blåkulla var ett av de grövsta brotten man kunde begå. Man korrumperade barnens själar. De fick lära sig tillbedja Satan och skymfa Gud. ”Fader vår som är i helvetet”.
Vittnesmålen om vad som hänt i Blåkulla är minst sagt barnsliga.
Allt är tvärtom i Blåkulla. Ligger man t.ex. med Fan och hans smådjävlar så gör man det med ryggarna mot varandra, och föder sedan barn genom näsborren.
Och de vuxna tror barnen! Man kan ju tycka att de vuxna borde ha bättre kännedom om hur man har sex och hur man föder barn.
När barnen berättar om sina upplevelser i Blåkulla är de också väldigt analfokuserade.
Man knådar deg med aktern, man använder rövhålet som ljusstake, man tappar öl ur Satans ändalykt, man spelar flöjt med stjärten, eller så består taffelmusiken till Satans gästabud helt enkelt av fjärtar, och så vidare.
God gammaldags analhumor alltså. Men det är ingen som betvivlar berättelsernas sanning när pigorna och barnen vittnar i rätten.
Principen är att det räcker med att någon anklagar någon för någonting och så vips står man framför domaren, där man själv får försvara sig så gott man kan.
Därför stiger oron om det eventuellt är jag som pigorna eller barnen pekar på nästa gång.
Det jag har berättat, det har blivit sant. Och det är jag som vill att det skall vara så. Vi är rusiga av glädje, vi kan sätta fyr på varenda elak kärring i hela Staden
Lisbet Carlsdotter i Sisela Lindbloms roman Brinn
I Södermalms mörka gränder springer nu kvinnorna undan skränande barn som pekar ut dem som häxor, skriker skällsord, spottar på dem. Att bli utpekad är en dödsdom.
Barnen och pigorna blir plötsligt skrämmande och respekterade.
De får betydelse och bekräftelse. De hörs och de ses. Och de får makt.
Jag är sanningen och vägen
Lisbet är berusad av sin nyvunna makt.
”Om jag vill kommer det bara är att finnas tre kvinnor kvar i denna stad innan alltsammans är över!”, skriker hon triumferande. Det här enligt vittnen i rättegångarna.
De tre kvinnorna är hon själv och hennes närmaste häxjägardrabanter Myrapigorna Agnis Eskilsdotter och Annika Henriksdotter.
Hon hade fått en möjlighet att påverka. Hon bärs upp av att hon får en plats, en betydelse. Det måste ha varit fantastiskt att bli hörd
Sisela Lindblom
Lisbet Carlsdotter håller hela stadsdelen i sitt grepp. Hon hypnotiserar invånarna på Södermalm att tro att de faktiskt ser häxor.
En dag pekar hon i en folksamling upp mot en ås där tre skorstenar syns mot himlen och hojtar att där flyger Rumpare-Malin, Tysk-Annika och Näslösan och spionerar på oss. Och tammefan, visst är ju de där skorstenarna häxor.
Lisbet är också en mästare på att ”anfäktas”. Hon slänger sig på golvet i häftiga konvulsioner, viftar med armarna, river sig i håret, skriker och faller i trans.
Då vet man att en trollpacka ansätter henne.
I en roman om Lisbet Carlsdotter, ”Brinn”, låter författaren, regissören och dramatikern Sisela Lindblom Lisbet säga:
”Det jag har berättat, det har blivit sant. Och det är jag som vill att det skall vara så. Vi är rusiga av glädje, vi kan sätta fyr på varenda elak kärring i hela Staden”.
Det jag har berättat, det har blivit sant. Känns det igen?
– Jag skulle nog ha varit rädd för henne, erkänner Sisela Lindblom, som själv växt upp på Södermalm, i Lisbets kvarter.
I den hysteri som rådde på Södermalm blev gränsen mellan sanning och lögn utplånad. Folk var så totalt uppslukade av situationen att de till slut inte visste vad som var dröm och vad som var verklighet.
– Med Lisbet finns det en dubbelhet, säger Lindblom. Jag tror inte att hon trodde på sina lögner, men jag tror att hon trodde på saken. Hon hade fått en möjlighet att påverka. Hon bärs upp av att hon får en plats, en betydelse. Det måste ha varit fantastiskt att bli hörd.
Stjärnvittnet
Det finns också en ekonomisk aspekt.
Lisbet och många av de andra jägarna får mat, öl, kläder, pengar om de avslöjar vem som fört dem till Blåkulla och vem annan de sett där. Till och med prästerna betalar för att få information.
Så börjar huvuden rulla och Lisbets självförtroende bara växer. Hon är stursk mot offren och skryter om sin makt. Hon basunerar ut att rätten tror mera på henne än på någon grevinna (vilket de facto var en omöjlig tanke på 1600-talet).
Åt en anklagad som opponerar sig i rätten skriker Lisbet ”Vem Lisbet Carlsdotter är vet till och med grevarna, men vem fan är du?”
Hon är till den grad uppfylld av sin betydelse att hon i domstolen till och med kräver den anklagades död, ”annars kommer vi, trollpackans offer att mörda henne”.
Detta efter att hon först tårdrypande berättat om vilka lidanden hon varit tvungen att genomgå i häxornas våld.
Vems är felet?
Sisela Lindblom har en lite annan syn på vem som är pådrivande.
– Jag är inte säker på att det var barnen och pigorna som satte igång processen, säger Lindblom. Det är ju möjligt att Lisbet ville vara sin mamma till lags. Och det hela startade ju med konflikter mellan vuxna i församlingen.
Vem Lisbet Carlsdotter är vet till och med grevarna, men vem fan är du?
Lisbet Carlsdotter, enligt rättegångsprotokollen
Det är inte otänkbart att föräldrarna använde sina barn som tillhyggen för att hämnas på grannar de var i strid med.
Och då ställde de förmodligen ledande frågor. ”Visst var det den och den som förde bort dig?”. Och svarade barnen ja så blev de belönade.
– De vuxna spred lika mycket rykten som de unga. De samlades i hökarbodarna som agerade som informationscentrum, där man fick det sista skvallret.
Lisbets mamma hade tydligen lätt för att tycka illa om folk. Hon begränsade sig inte till sin nemesis, Brita Sippel.
– Hon tyckte att Britas syster, Anna Sippel, var dryg och hennes vän, Anna Månsdotter högfärdig. Hon var säkert avundsjuk på Anna Sippel, säger Lindblom. Anna var relativt rik och hade till och med bänkrum i kyrkan, någonting skräddarfamiljen inte hade.
Syskonen Sippel och Anna Månsdotter var de tre första som halshöggs och brändes på bål.
Samvetet börjar bråka
Men så kommer det in en ny känsla i processen, det onda samvetet. Inte hos Lisbet, men hos många andra av barnen och pigorna.
Och faktiskt hos en av domarna, den tidigare nämnda pastorn, Eric Noreaus.
Efter att nio kvinnor avrättats tillåter hans samvete honom inte att döma fler människor till döden, så han vill slippa vara domare. Det får han inte.
Rättegångarna hade hittills följt ett mönster där domarna på förhand fattat sina beslut. De visste vad de ville höra, och frågorna var därefter.
Nu föreslår Noreaus någonting som inte slagit domarkollegiet tidigare. Tänk om vi skulle testa att inte ställa ledande frågor och också pressa vittnena lite.
Detta oerhörda förslag prövas, vittnena börjar pressas.
Och se på fan, den ena efter den av andra erkänner gråtande att de ljugit, att de tvingats vittna som det gjort av Lisbet Carlsdotter och Myrapigorna.
Men varken Lisbet eller Myrapigorna erkänner.
Lisbet fortsätter att vara stursk, men då gör domarna någonting ytterst tvivelaktigt. De lovar Lisbet straffimmunitet om hon bekänner och hjälper dem att hitta de skyldiga. Hon kommer att gå fri om hon berättar sanningen.
Då erkänner hon gråtande att hon inte vet någonting om Blåkulla och aldrig varit där. Hon förråder sina närmaste bundsförvanter, Myrapigorna. Det är de som har tvingat henne.
Hon säger sig vara lättad över att Myrapigornas illgärningar kommit fram eftersom hon farit så illa av att ljuga. ”Allt detta har tyngt mitt samvete oerhört och när jag satt i kyrkan fick jag för mig att någon sade till mig att jag måste bekänna innan nådetiden rinner ut”, säger Lisbet fromt i domstolen.
Hon avslutar med att säga att hennes mor inte vet någonting om det här, och att hon verkligen hoppas att slippa straff för att hon inte vill utsätta sin mor eller sina morbröder för bedrövelse. Hennes morbröder innehar nämligen, säger hon menande, förnäma tjänster.
Trots denna tårdrypande, osjälviska bekännelse fängslas hon för vidare förhör.
Hennes mamma besöker henne i fängelset och tvingar henne att återta sin bekännelse, vilket hon också gör.
Också andra pigor som fängslats och erkänt utsätts för hård press från föräldrarnas sida att återta sina bekännelser.
Domen
Lisbet döms till döden ”såsom Guds heliga namns fasliga försmäderska, såsom en mörderska, såsom en medederska, såsom många enfaldigas barnasjälars fördärverska”.
Det slog inte det hedervärda domarkollegiet att de också varit enfaldiga som trott på allt som barnen sagt.
Två andra pigorna möter samma öde, den ena Myrapigan Agnis Eskilsdotter (den andra pryglades offentligt och sätts i tukthus) och Maria Nilsdotter.
Maria Nilsdotter gjorde det hårresande misstaget att anklaga en grevinna för att föra barn till Blåkulla. Det här absurda påståendet kostade henne livet.
Såsom Guds heliga namns fasliga försmäderska, såsom en mörderska, såsom en medederska, såsom många enfaldigas barnasjälars fördärverska skall hon dömas till döden
Lisbet Carlsdotters domslut
Eftersom Lisbet ses som ledaren vill några domare skära tungan av henne innan avrättningen, men majoriteten av domarna är av annan åsikt.
Eric Noraeus motsätter sig avrättningarna. Speciellt domen mot Lisbet, hon har ju blivit lovad immunitet.
Men majoritetens ära kräver blod. De håller inte sitt löfte till Lisbet. Hennes avrättning är ett justitiemord.
De pigor som inte miste sitt huvud blir offentligt pryglade på flera torg i staden och skickas därefter till det omänskliga tukthuset, där en del av dem dör.
Vem är skyldig?
Än föräldrarna? Och domarna? De har varit drivande krafter i att det spridits lögner. De har tagit livet av nio oskyldiga kvinnor på basen av absurda lögner vars sanningshalt de underlåtit sig att undersöka.
Hur straffas de?
På inget sätt. Ingen kommer ens på tanken att de har en skuld i tragedin.
Det finns inga källor som säger att de ens reflekterat över saken. I domstolsprotokollen finns det inga självförebråelser.
Däremot sammanfattade rättens kändaste domare, Urban Hjärne, en promemoria och senare en självbiografi där han frikänner domarkollegiet från allt ansvar och framhäver sin egen insats i att sanningen till slut kom fram. Det var han som satte stopp för vansinnet.
Det är en lögn som fått leva ända fram till våra dagar. Och det var Hjärne själv som spred den. Ironiskt, eller hur? Och lika ironiskt att resten av de lärda än en gång sväljer en lögn.
Sanningen är den att det var pastor Eric Noreaus som förde vettet in i domarkollegiet.
Urban Hjärne har också en förklaring till att så många ljög. Det berodde på att kvinnosläktet har ett labilt lynne. Kvinnor är stridslystna, avundsjuka, ärelystna, skvalleraktiga, vidskepliga, lättledda och envisa. Hjärne har noterat att en kvinna står fast vid sin uppfattning hur oförnuftig hennes ståndpunkt än är.
Det är uppenbart att den gode Hjärne lusläst Häxhammaren.
Sisela Lindblom har kämpat sig igenom Hjärnes skriverier.
– En anteckning i Urban Hjärnes promemoria fick mig att hoppa till. Han bedömer trovärdigheten i vittnenas utlåtanden på basen av hur vittnena ser ut och uppträder. Om Lisbet skriver han: ”Lisbet Carlsdotter ser illa ut”. Jag tror att han med ”illa” menade att hon var ful.
En ”väsentlig” iakttagelse av en man som sannerligen inte var den människokännare han trodde sig vara. Han lät ju sig luras av hundratals barn och pigor.
Han var också en förespråkare av tortyr. Kanske han ändå var lite osäker på sin förmåga att läsa människor.
Urban Hjärne slutade sina dagar som hyllad och högt ärad landshövding. I Stockholm, Motala och Strängnäs finns det gator uppkallade efter honom. I Bromma en väg.
Erkänn ingenting!
När avrättningsdagen för de tre pigorna ges skyndar de anhörigas mödrar och husmödrar till fängelset för att ta farväl och en sista gång uppmana pigorna att hålla fast vid att de anfäktats av trollpackor.
Dels handlade det om att det var svårt att acceptera att ens dotter eller piga gjort sig skyldig till att oskyldiga kvinnor dött.
Men ur en lite krassare synvinkel handlade det också om deras eget anseende. En martyr var alla gånger bättre än en lögnare för de anhöriga i deras fortsatta liv.
Men när Lisbet och de andra pigorna ser bödeln och avrättningsplatsen sviker deras mod och de bekänner att de ljugit.
Den bekännelsen tar domarna i rätten emot med lättnad.
Visst finns Blåkulla
Efter Lisbets död anhåller hennes mamma om att få begrava sin dotter på Katarina kyrkogård enligt gängse begravningsceremonier.
Hon väntar ändå inte på rättens beslut, som hon antagligen visste att skulle vara negativt, utan övertalar församlingens kaplan Henrik Myrander att begrava henne på kyrkogården enligt normala rutiner.
Lisbet kläds med en krans på huvudet och med en pärlkrona på kistan.
I sitt tal säger Myrander att Lisbet ”gått oskyldig till den försmädliga döden”.
Myrander och Lisbets mamma var inte de enda som trott på vittnenas oskuld. Tron på Blåkulla levde kvar länge.
Lyssna på alla sex delar av serien Satans häxa - Mordet på barnmorskan Malin Matsdotter.
