Det är säkert många som känner igen öppningsscenen ur boken (eller filmen) Populärmusik från Vittula. Huvudrollsinnehavaren Matti kysser sig i kölden fast på en minnestavla. För att sedan pissa sig loss. Förstås börjar också Oravais teaters version av Populärmusik från Vittula med den här kännspaka scenen.
Mikael Niemis Populärmusik från Vittula handlar om en jobbig uppväxt i Norra Sverige, i Pajala, på gränsen till Finland, där folk talar svenska, samiska och det säregna finska Meänkieli.
Det är ett ganska gott val av Oravais teater att sätta upp den här pjäsen. Det finns nämligen många paralleller mellan Pajala och Oravais: motsättningar mellan de som flyttar bort och de som stannar, mellan bönderna och arbetarna, de svensk- och de finskspråkiga och motsättningar mellan vanligt folk och de djupt troende, laestadianerna.
Fina prestationer på Kyroboas
Det tycks gå bra för den här amatörteatern. Antalet skådespelare i alla åldrar är minst sagt imponerande. Scenen, den gamla smedjan i Kyroboas är fantastisk och vridläktaren är ju alltid en upplevelse. Jag tycker det är mäktigt att sittandes snurra runt och färdas från spelplats till spelplats, den ena finare och mer idyllisk än den andra.
Jag bevittnade premiären. Det var fullsatt. Vädret var strålande. Varmt och vindstilla, fantastiska förutsättningarna för en fin kväll.
Det är ju inte heller något fel på texten och skådespeleriet av amatörerna håller en hög nivå: till exempel Daniel Bärg som laestadianpredikant. Mycket bra, rentav strålande är också Lukas Löfdahl som spelar Mattis vän Niila som tonåring.
Som sig bör finns också många komiska begåvningar: Pia Simons som spelar Mattis mamma, Ulf Johansson som Mattis farfar eller Conny Kulla, en skånskt-skorrande musiklärare och så vidare. De är som sagt många.
Men… jag har också vissa kritiska punkter.
För långt?
Mitt första och största men är längden på pjäsen. Jag satt där i över tre timmar. Ja, det fanns en paus, men ändå. Nu var ju vädret perfekt. Men vad händer om det regnar? Eller blåser?
Jag tycker att det skulle ha funnits många möjligheter att stryka scener. Många scener kändes lite omotiverade eller alltför långa. Och vissa rollfigurer kunde kanske ha strukits helt och hållet. Jag förstår att regissören Alexandra Mangs, som har ett förflutet som skådespelare på Oravais teater och regisserar för första gången, har velat låta alla blommor blomma, men det är nog ändå hennes roll att tighta till ett alltför vidlyftigt manus.
För proffsigt?
Och så tyckte jag att Oravais teater var kanske nästan för proffsigt. Oravais teater håller spelmässigt en mycket hög standard, men det går på bekostnad av lättheten i spelet. Nu känns det som om de skulle försöka mäta sig med proffsteatrarna och, missförstå mig inte, det är förstås inget fel på det, men det här gör att spelet känns, åtminstone för mig, lite för pressat, för kontrollerat. Att spelglädjen dämpas av det.
Jag saknade lite skådespelarna som är lite sämre, lite fumliga, mera amatöraktiga. Amatörteater är ju som att gå på Karaoke. Man glädjas av lokala stjärnor men också av dem som bara går upp och vågar sjunga, eller spela i det här fallet.
För kraftigt?
Intrycket förstärks också av det faktum att Oravais teater spelar utan mikrofoner. Det är ju egentligen bra, och skådespelarna hanterar det också bra och spelar med höga röster och med pondus, ja de klämde till för folk och fosterland. Och det behövdes också. Många spelplatser är ganska långt borta från läktaren.
Jag satt mitt på läktaren och hade ibland svårt att höra vad de sade. Framför allt de unga och gamla rösterna var svåra att uppfatta. Och då var vädret ju perfekt. Igen, vad händer när det blåser? Och så sker det här också på bekostnad av lyhördheten. Många scener skulle ha mått bra av ett lite mera återhållsamt spel.
Och vad hände med musiken?
Och ännu en sak. Jag tyckte att det var lite si och så med musiken. Som ju spelar en stor roll i en pjäs som heter Populärmusik från Vittula, där coming of age sker med hjälp av rockmusiken. Oravais teater hade anlitat singer/songwriter Markus Bergfors, säkert bättre känd under sitt artistnamn Månskensbonden, för att specialkomponera musik och skriva några låtar för pjäsen.
Nej, du kommer aldrig härifrån / Liverpool å Memphis kan du glömma min son / Hela din släkt e begraven här vid ån / Nej, vi kommer kanske aldrig härifrån
ur Markus Bergfors låt Aldrig härifrån
Det var första gången han skrev för en pjäs och jag måste säga att jag hade förväntat mig kanske lite mera av musiken. Med undantag för den sista sången Glesbygdsrock’n’roll hittade inte musiken och pjäsen varandra, tyckte jag. Kanske berodde det också på det att Oravais teater förfogar över en mängd duktiga skådespelare men att det ser sämre ut på musikersidan.
Men nu ska jag sluta med mina men. Eftersom det här är bra och högklassig sommarteater som det är fint att njuta av en sommarkväll i Österbotten. Och den där dialekten sen...