Du behöver inte vara rädd, för inget ont kommer att hända dig här.
Med de orden försöker en maskbeklädd Ethan Hawke lugna ner den 13-åriga pojke som han har kidnappat och gömt i sin ljudisolerade källare i en fiktiv förort till Denver under sent 1970-tal.
Det är inte första gången tonåriga pojkar mot sin vilja befinner sig i den källaren. Det här inser också Finney (Mason Thames) som snabbt förstår att han har fallit offer för The Grabber. En man som med sin svarta skåpbil har gjort sig ökänd för att röva bort tonåriga pojkar som efter det aldrig ses till igen.
Ring, ring, ring …
Naturligtvis är Finney rädd, särskilt då han begriper att hans utsikter för att komma levande ur källaren är så gott som obefintliga. Hur skulle han som varken kan slåss eller stå upp för sig själv ta sig ut ur källaren? Men så börjar en trasig svart telefon ringa i tid och otid.
Eftersom The Black Phone kategoriseras som en skräckfilm är det kidnapparens tidigare offer på andra sidan linjen. Filmens animationer gör det klart att de är döda och begravda men att deras spöken är arga över det öde som de har gått till mötes. De vill hämnas genom Finney, men har han vad som krävs?
"En dag måste du lära dig att stå upp för dig själv"
För Finney som är van med att hans syster Gwen (Madeleine McGraw) eller hans kompis Robin (Miguel Cazarez Mora) står upp för honom blir det ändå svårt. Det här trots att han har spökpojkarna på andra sidan linjen som ger honom goda råd.
Utöver hjälpen från andra sidan finns det också verktyg och redskap i källaren som han kunde använda för att skada sin kidnappare med eller för att ta sig ut, men ingenting verkar hjälpa för att han ska kunna ta sig ut ur källaren.
Allt det här blir stundvis frustrerande att följa. Inte för den hopplösa situationen som Finney befinner sig i utan för att filmen med spökenas detaljerade hjälp blir lite väl explicit och förutsägbar.
När det kommer till skräckfilmer är det ofta mera effektfullt att hinta om saker istället för att visa dem. Det är i tystnaden eller i skuggorna som man som tittare kan ana att det mest fasansfulla döljer sig.
I The Black Phone drar man istället på för fullt: pojkarnas spöken visas och kameran zoomar in på avgörande detaljer för filmens förlopp. Med andra ord lämnas ingenting kvar att kittla fantasin med.
Från skräcknovell till vita duken
Filmen baserar sig på novellen The Black Phone som är skriven av Joe Hill. Eller Joseph Hillström King som han egentligen heter och som också är son till skräckförfattarnas mästare Stephen King.
Det är Scott Derrickson som ännu en gång har parat ihop sig med C. Robert Cargill för att göra novellen till en långfilm. Duon har tidigare skapat den rysligt spännande skräckfilmen Sinister (i vilken Ethan Hawke för övrigt också är med) och den första Marvelfilmen om Doctor Strange från 2016.
Istället för att regissera uppföljaren till Doctor Strange hoppade Derrickson av på grund av "kreativa meningsskiljaktigheter" och Cargill följde efter. Därför har vi nu The Black Phone, en film om en sadistisk barnamördare och om outgrundlig ondska och hämnd.
Avdankad skräck för lata semesterdagar
De animerade spökena är knappast menade att vara de mest skrämmande i filmen. Däremot spelar filmen med barns rädslor och tankarna går till min egen uppväxt då den största skräcken var att luras in i en främlings bil. Eller att bli utfryst, mobbad eller ta emot slag och sparkar medan klasskompisarna ser på utan att ingripa. Eller att komma hem till ett hem som inte är en trygg plats till följd av en förälders missbruk.
Allt det här spelar The Black Phone med, men utan att ändå övertyga. De kalla kårarna som jag hade önskat mig i sommarvärmen lyser med sin frånvaro.