Många djurarter har lätt att hitta mat i en urban omgivning, säger forskningsprofessor Ilpo Kojola vid Naturresursinstitutet.
– Ofta är den goda tillgången på föda i staden en direkt följd av mänsklig verksamhet. Det görs mer planteringar, eller avfallshanteringen fungerar bristfälligt. Till exempel kråkfåglar hittar allt som människorna lämnar efter sig, även om det inte varit meningen att utfodra dem, säger Kojola.
Populationen av vissa djurarter har ökat kraftigt, och det innebär att de blir vanligare även i städerna. Professor Kojola säger att stammen av vitsvanshjort har ökat från omkring 10 000 på 1990-talet till cirka 120 000 i dag.
Människornas inställning till djur i staden har dessutom blivit avsevärt tolerantare. Djuren behöver inte längre vara rädda för människor.
Timo Vuorisalo, lektor i miljövetenskap vid Åbo universitet, nämner som exempel de utsvultna rävungar, som i våras påträffades i Nådendal. Det skrevs rörande artiklar om de små rävarna, vars mor blivit överkörd av en bil.
– Folk var helt fnoskiga över de här rävarna. En del stadsdjur får rentav något som påminner om keldjursstatus – man följer med dem på sociala medier, och ger dem till och med namn. På landsbygden har räven alltid setts som lite av ett skadedjur, anmärker Vuorisalo.
En del djur som rör sig i städerna är enstaka, bortkomna individer. Enligt Vuorisalo är typexemplet de fjolårsälgkalvar, som efter att ha stötts bort av sina mödrar kan förirra in sig i staden. Om de överlever äventyret, brukar de småningom söka upp en lämpligare miljö.
Nya miljöer kräver nya färdigheter
Forskningsprofessor Ilpo Kojola säger att en del arter kan anpassa sig snabbt till livet i stadsmiljö. De djur som föds i en stad lär sig av sina mödrar hur de ska överleva där. Invandrade individer löper större risk att råka illa ut.
Urbaniseringen underlättas också av att många däggdjursarters dygnsrytm skiljer sig från människans. De är inte i rörelse samtidigt, noterar Kojola.
Under 2000-talet har både rävar, harar, kråkfåglar och råttor blivit vanliga stadsdjur. Ringduvan hörde ännu vid millennieskiftet nästan enbart hemma i odlingslandskapet. Men nu finns mycket duvor i till exempel Helsingfors och Åbo, säger Timo Vuorisalo.
För andra arter torde däremot en etablering i staden vara omöjlig. Det gäller till exempel tjädern och andra skogshöns.
– Att slå sig ner i staden kräver ändå rätt mycket av ett djur, och alla arter är inte kapabla till en sådan förändring, menar Vuorisalo.
Duvhöken har blivit stadsbo
Ilpo Kojola säger att vissa arters tillvaro rentav kan bli tryggare i staden. Till exempel harar är inte lika utsatta för rovdjur i staden som ute i skog och mark.
Men även rovdjur kan gynnas av tillgången på byte i staden. Duvhöken, som förr mest häckade i gammal skog, har upprättat en kraftig stam i Helsingfors, där det finns gott om föda i form av tamduva och kråka.
De berguvar, som för cirka femton år sedan dök upp i Helsingfors centrum, drog sannolikt stor nytta av kaninstammens ökning.
– Att de vitkindade gässen ökat explosionsartat i huvudstadsregionen beror på de planteringar människan gjort, säger Kojola.