Benny får spö i Halo 5:s onlinedel, och Björn och Ted kan inte undgå att känna viss skadeglädje. Är Halo 5 en konsolsäljare eller inte? Kolla videon!
Halo 5: Guardians är ett bra spel. Jag måste slå fast det här med detsamma, för när det kommer till storspel i allmänhet – och tilltänkta konsolsäljare i synnerhet – är det lätt att trilla ner i en negativ spiral där det nästan blir en tävling i vem som kan peka ut flest brister.
Så låt oss göra raka motsatsen, i alla fall till en början – ur en teknisk synpunkt är Halo 5 ett av de mest imponerade konsolspelen någonsin.
Grafiken är fantastisk, bilduppdateringen silkeslen, laddningstiderna närapå icke existerande och onlinedelen är ett väloljat maskineri, fjärran från fjolårets ökända haveri Master Chief Collection.
Vi har förvisso gått miste om det delade skärmläget i kampanjen, men när jag läser om alla tekniska trick utvecklarna använt för att få det här spelet att prestera så bra som det gör känner jag mig beredd att förlåta det snedsteget (men snälla, ta det tillbaka till Halo 6).
Förstapersonsstrider i världsklass
Jag har alltid ansett att striderna i Halo är några av de bästa inom spel överhuvudtaget. Kontrollen och fysiken har alltid varit perfekt anpassade till Microsofts handkontroller, och jag ler forfarande när jag lyckas med ett perfekt plasmagranatkast tvärs över stridsfältet. Fordonen har integrerats på bästa sätt och alltid varit roliga och användbara, och närstridsattackerna har alltid fått mig att känna mig som en riktig hårding.
343 Industries har förvaltat Bungies recept på bästa möjliga nya sätt, och de nyheter som finns i Halo 5 (förödande tjurrusningsattacker, siktande med hårkors, ryggraketer) känns alla som en logisk utveckling och fullständigt i linje med Halo-seriens dna. Det har aldrig varit så här roligt att rensa ett rum på elites, grunts och jackals tidigare. I ren spelbarhet är Halo 5 det bästa Halo-spelet hittills.
Halo när det är som bäst – fordonskaos i öppna miljöer. Bild: Microsoft
Trådtunn handling
Jag har roligt när jag spelar kampanjen i Halo 5. Den saknar helt och hållet tråkiga partier, är lagom lång, och det enda som överhuvudtaget irriterar mig är en bosstrid som återanvänds några gånger för mycket, och den bristfälliga artificiella intelligensen som blottläggs under dessa.
Halo 5 är en kavalkad av öppna arenor där man tillåts leka med alla roliga verktyg spelet tillhandahåller. Men det är också välbekant. För välbekant.
När eftertexterna rullar känner jag inte att kampanjen tillfört något meningsfullt till den här serien, spelet var exakt vad jag förväntade mig att det skulle vara och handlingen är skrattretande tunn och klarar överhuvudtaget inte av att stå på egna ben.
Tänk dig att du ser Sagan om Ringen, men filmen tar slut direkt efter ringrådet i Vattnadal. Ungefär så känns historien i Halo 5 – en enda lång jakt mot ett diffust mål, och när riktlinjerna för den egentliga berättelsen slutligen stakas ut tar spelet slut. Det är inte fullt lika irriterande som klipphängaren i Halo 2, men närapå.
Om du först och främst är intresserad av mytologin och berättelsen i Halo-universumet är den här kampanjen inget jag rekommenderar.
Online då?
Om Halo 5 enbart skulle innehålla kampanjen skulle det framstå som fattigt. Men onlinedelen är så ambitiös att den nästan på egen hand motiverar prislappen, och jag känner mig rentav överväldigad till en början.
Här finns klassiska spellägen som lagbaserad dödsmatch, capture the flag och även ett spelläge som tar bort spelarnas sköldar och därför gör dem sköra som lönnlöv.
Personligen fastnade jag mest för det nya spelläget breakout, ett Counter-Strike-aktigt spektakel med Tron-doftande nivådesign. Spelläget är rondbaserat (precis som Counter-Strike) och man kan vinna genom att antingen eliminera motståndarlaget eller ta en flagga till den egna basen.
Det är nervigt och svettigt, men efter ett tag börjar jag faktiskt fundera på om jag inte borde spela Counter-Strike istället. Jag har alltid föredragit onlineshooters på pc, men för den som redan älskar Halo i multiplayer är breakout absolut värt att bekanta sig med.
Det onlineläge som hajpmaskinen snurrat mest kring är utan tvekan warzone, ett lagbaserat spelläge med stora kartor, fordon och ai-fiender som ger respektive lag poängbonusar när de besegras.
Det är som en korsbefruktning av Battlefield och Dota, och väldigt intressant på pappret.
I praktiken har jag inte överdrivet roligt när jag spelar det, och jag har identifierat en väldigt enkel anledning – man måste betala för fordonen. Varje lag tjänar poäng som kan spenderas på vapen och fordon, och alla fordon dyker upp i basen, och existerar överhuvudtaget inte på kartan innan någon köper det. Det här dödar glädjen för mig, och får mig att vilja återvända till onslaught i Unreal Tournament 2004, ett spelläge som ger mig det fordonskaos jag eftersöker i överflöd (Folk spelar det faktiskt forfarande. Torlan är fortfarande en av bästa multiplayerbanorna som existerar).
För de redan frälsta
I korthet är Halo 5 ett spel som du redan vet om du vill ha.
Det bjuder inte på några överraskningar överhuvudtaget, men är samtidigt så polerat att enbart grafiken och ljudet är tillräckliga anledningar att spela det. Det är ett Halo-spel på gott och ont, dock ett Halo-spel som saknar den ursprungliga dragningskraften som serien hade när den var ny och spännande. Men när den klassiska musiken drar igång och man rullar längs gröna kullar i en warthog bestyckad med ett gigantiskt maskingevär inser jag att jag fortfarande diggar det här, och att Halo-spelen fortfarande är några av de bästa förstapersonsskjutarna som existerar.