Om det finländska huvudintresset under nattens VM-pass var riktat mot herrarnas spjutkval, där Oliver Helander och Lassi Etelätalo fixade varsin finalplats, så höjdes hemmapublikens puls till skyarna först under de avslutande 200-metersfinalerna.
Framför allt under herrloppet tack vare de skyhöga amerikanska förväntningarna. Åskådarna fick precis som de ville – USA tog en trippelseger genom Noah Lyles, Kenneth Bednarek och Erriyon Knighton, och vinnaren firade genom att riva sönder sina trikåer.
Den regerande mästarens prestation var bländande. I ett lopp där fem man kom under 20 sekunder var Lyles fullständigt överlägsen. Han stoppade klockan på 19,31, förbättrade sitt personliga rekord med ett par tiondelar och gick in som alla tiders trea i världen.
Han passerade tonåringen Knighton och legendaren Michael Johnson. Framför sig har han jamaicanerna Yohan Blake (19,26) och en av världens alla tiders idrottare Usain Bolt som löpte magiska 19,19 i VM i Berlin 2009.
0,11 sekunder från Griffith-Joyner
Shericka Jacksons uppvisning på damernas 200 meter var om möjligt ännu mer imponerande.
Jackson gav inte 100-metersmästaren Shelly-Ann Fraser-Pryce och de övriga skuggan av en chans och korsade mållinjen på fantastiska 21,45.
Hon gick in som tvåa i världen genom tiderna och har nu endast elva hundradelar ner till Florence Griffith-Joyners världsrekord 21,34 från OS i Seoul 1988.
Mästerskapsguldet var det första individuella för Jackson. Silvret i loppet gick till hennes landsmaninna Fraser-Pryce (21,81) och bronset till brittiskan Dina Asher-Smith (22,02).
Modig Määttänen kroknade
I försöksheaten på damernas 800 meter visade Eveliina Määttänen ingen onödig respekt i början. Stortävlingsdebutanten klämde in sig som tvåa efter cirka 200 meter och sprang det första varvet på dryga 58 sekunder, vilket hon aldrig gjort tidigare.
Länge höll hon också ihop sitt lopp. Det var först på målrakan det började tynga ordentligt och Määttänen trillade till slut ner till sexa. Tiden 2.02,68 är karriärens tredje bästa och hon var 32:a i sammandraget.
– Upploppet kändes väldigt långt. Jag försökte springa fiffigt i början men samtidigt ta en bra plats långt fram. Jag hade kanske inte hoppats ligga så högt som tvåa, men det var bara där det fanns utrymme, berättar Määttänen om sin tävling.
– Bra gick det i 700 meter. När jag sedan skulle inleda slutspurten hände ingenting. Men inte kan jag vara så hemskt missnöjd, det var ändå ett av karriärens bästa lopp.
Määttänens tidigare huvudsträcka är 400 meter häck och hon har gjort en sensationellt stark första seniorsäsong som medeldistanslöpare. Det är i taktiken hon har mest att lära sig.
– Jag lär mig nytt i varje tävling. Inför varje lopp är jag mest nervös just inför den taktiska biten, hur jag ska lyckas med den. Men jag försökte också njuta i dag, och tror jag också lyckades.