Relationspodden Norrena & Frantz fick in mängder av svar på denna fråga, både från föräldrar, barn och anhöriga.
Ett entydigt svar går förstås inte att finna, eftersom alla familjer och situationer är olika.
Men flera av er berättar ändå om den lättnad som infunnit sig när separationen väl var ett faktum.
Sorgen över att relationen avslutats finns förstås kvar hos både barn och vuxna, samtidigt som flera av er som varit barnet i situationen berättar att det varit härligt att se hur mamma och pappa började må bättre.
Att säga tack och hej är dock inte en patentlösning som fungerar för alla. En del kan till exempel känna sig tvungna att av säkerhetsskäl stanna kvar i äktenskapet, för att kunna försäkra sig om att den andra föräldern inte gör barnen illa när de är ensamma. Ett sådant brev får du höra i veckans podd.
Här publicerar vi ett urval av veckans brev, varmt tack till alla er som skrev till oss!
De hänger envist ihop, jag fattar inte varför
Jag önskar att mina föräldrar hade skilt sig. Jag och mina syskon är alla vuxna idag med egna familjer, men våra föräldrar är fortfarande gifta.
Jag har ibland frågat rakt ut varför de inte bara går skilda vägar men de påstår att de är för gamla för att börja leva ett nytt liv.
Jag tycker det är fånigt, de skulle kunna bli hur lyckliga som helst på varsitt håll men väljer att hålla ihop av bekvämlighetsskäl.
M 30
Jag hatade min man för att han gav upp men inser idag att han hade rätt
Min ex-man meddelade en dag att han inte älskade mig längre. Vi kämpade på med parterapi och diskussioner i två år. Jag ville inte skilja mig för vårt barns skull, men jag var så olycklig i vårt äktenskap. Ofta stannade jag på en parkbänk och grät på väg hem från jobbet.
Till sist meddelade min man att nu flyttar han ut. Jag hatade honom så för att han gav upp!
Men dagen efter att han flyttat kände jag en stor lättnad över att saken nu var avgjord och att ett beslut gjorts.
Visst var det tungt det första året, men jag måste ändå ge honom rätt.
Idag har vi en bra och fungerande relation, jag uppskattar honom som pappa till vårt barn. Och jag skulle säga att beslutet vi gjorde också var det bästa för barnet.
Bättre nu, ca 40
Mina föräldrar blev normala människor när de skildes
När mina föräldrar äntligen separerade kände jag bara lättnad. Det blev slut på allt tjafs och “barajagskahahennesuppmärksamhet”.
De blev normala personer igen. Det går att prata och diskutera med dem. Det var omöjligt så länge de hörde och såg varandra.
Udda79
Föräldrar! Tänk på hur ni beter er efter skilsmässan!
Mina föräldrar skilde sig hux flux när jag var 8 år, de hade aldrig grälat och jag blev väldigt chockad.
Pappa hade en annan vid sidan om och det förstörde min mammas liv och mående. Hennes dröm om den lyckliga kärnfamiljen gick i kras, och jag vet att hon gjort allt för familjen.
Min dröm hade varit föräldrar som kunnat kommunicera med varandra efter skilsmässan och lämnat mig utanför vuxenbråken och bitterheten. Tyvärr lyckades de inte med det.
Den stora frågan när föräldrar ska skiljas borde vara: vad händer sen? Hur ska familjen repa sig efter det här och hur ska de vuxna bete sig mot barnen, även om det svider inombords?
Dottern, 31
Jag hade gärna bitit ihop i några år till för att få vara med barnen på heltid
Våra känslor för varandra svalnade med tiden. Jag hade tänkt vänta med skilsmässan tills båda barnen var myndiga, men hon tog initiativet och jag hade inget emot det.
Trots att vi hade slutat med stora gräl för många år sen så tror jag våra barn fick det bättre efter att vi separerade. Nog märkte barnen hur kylig vår relation var trots att vi inte grälade öppet.
Jag hade ändå hellre väntat i några år, eftersom jag förlorade halva den tid jag fick ha med barnen.
Att bita ihop och stanna kvar i en förlorad relation hade känts som ett billigt pris bara jag fått vara med barnen.
Singelpappan 40
Barnen bor kvar, vi turas om och alla mår så mycket bättre
Vi var gifta i 13 år, hade tre barn under tio år. Våra problem hade pågått ganska länge, men vi bråkade inte utan var mest som vänner eller kollegor hemma.
Vi bestämde oss för att separera för snart ett och ett halvt år sen. Barnen fick bo kvar i huset och vi vuxna turades om att flytta.
Det tog bara en månad så märktes en enorm skillnad hos barnen, de blev mer och mer harmoniska. Sonens ångest försvann, likaså de yngre barnens oro och ilska. Och vi vuxna mådde betydligt bättre.
Vi fortsätter att göra så att vi vuxna växlar boende. Det har fungerat utmärkt eftersom vi kommer bra överens. Högtider och födelsedagar firar vi alla tillsammans.
Att hålla ihop för barnens skull är ingen lösning om man inte mår bra i relationen. Barnen märker av det direkt och börjar också må dåligt.
Lyckligt skild 40 år
Ofrivillig särbo för dotterns skull
Jag lever i ett dött förhållande sen några år tillbaka. Jag ser inget positivt alls med särbon, men han är helt bra med dottern då han träffar henne.
Orsaken till att jag inte har sparkat ut honom helt är att han bor 450 km ifrån oss sedan dottern och jag flyttade för 2 år sedan. Han tar inget ansvar för städning eller ekonomi, han jobbar sällan och har aldrig pengar.
Jag betalar båda huslånen och ser till att han har en någorlunda fungerande bil. Det här gör jag för att dottern ska ha en okej bild av sin far.
Jag vill inte utsätta dottern för att tvingas åka till sin far ensam varannan helg. Jag följer istället med när hon åker och hälsar på sin far, så jag kan se till att det finns mat och städa upp huset.
Realist 46
Underskatta inte barnens känselspröt
Barn har känselspröt utan dess like och märker direkt då något inte står rätt till.
De ser hemma hos kompisar hur föräldrarna kommunicerar och vilket kroppsspråk de har emot varandra, medan deras egen mamma och pappa har ett helt annat förhållningssätt.
Barn förtjänar föräldrar som mår bra och trivs i sitt förhållande, vare sig det är med den andra föräldern eller en bonusförälder.
Skilsmässobarn 1990
Det var barnet som gav oss den avgörande knuffen
Vi separerade förra hösten efter att jag en längre tid tänkt att jag ska stå ut tills barnet flyttat ut.
Dumt, barnet påverkades av den dåliga stämningen i familjen och började också må dåligt. Trodde hen inte skulle märka något då vi inte grälade öppet, men barn är smartare än föräldrarna tror.
Det blev barnet som till sist med stöd av kurator uppmanade mig att flytta med orden “tror du inte jag vet att ni inte kommer bo tillsammans mera efter att jag flyttat ut…”
Lycklig singel 45+