Det råder god stämning vid Humla fritidsstuga i Borgå när orienterare i olika åldrar anländer till starten. Eftersom parkeringsplatsen vid stugan är liten står bilar parkerade ett par kilometer på varsin sida längs Rotnäsvägen.
Under sommaren ordnar arrangörerna för Borgå Jukola regelbundna terrängträningar runt om i Borgå, vid Norike, Karhunkorpi och Holken.
Den här soliga måndagen i augusti väntas upp till ett hundratal orienterare, alltså lika många som deltagit i de tidigare träningarna.
Här finns också Ebbo Venlor, alltså Petra Bärlund-Hämäläinen, Johanna Koskivaara, Miranda Hanska och Marianne Nordström som är debutanter inom orientering. Fast Nordström deltar inte idag då hon fortfarande firar semester.
Ibland har det varit svårt att hitta tillbaka, men bärplockning piggar upp
Ebbo Venlor är föreningen OK Trians fadderlag. Laget bildades i maj och tränas av föreningens veteran Terese Hagman.
– Det står på dagens program att hitta tillbaks till mål, först till starten och så till alla raster på vägen i rätt ordning och stämpla dem rätt, göra smidiga ruttval och så hitta tillbaks innan det blir mörkt och de stänger här, säger Petra Bärlund-Hämäläinen.
Har ni haft svårt att hitta tillbaka?
– Nog har vi löst det, men nog har vi yrat på också måste jag säga, framför allt när vi inte haft Terese med oss. Vi har varit nära som katten kring het gröt, vi har tvinnat mycket nära rasterna men till exempel hittat nian före åttan, säger Bärlund-Hämäläinen.
Någon enstaka gång har orienteringen äventyrats av felbedömningar och frustration, men stämningen har sedan höjts genom bär- och svampplockning.
– Det var en gång som vi tänkte ge upp och vi satt och tänkte att nu far vi hem, att vi är för långt och för djupt och för fel. Jag råkade ha med hundarnas kakkapåse och så plockade vi blåbär och kantareller, men vi kom i mål och det blev en bra svampsås.
Enligt Miranda Hanska och Petra Bärlund-Hämäläinen ligger de största utmaningarna i att bli ett med skogen och att hitta rasterna.
– Att bedöma avståndet mellan punkt 1 och punkt 2, för vi har flera gånger trott att vi har gått långt förbi när vi faktiskt haft väldigt mycket kvar, säger Bärlund-Hämäläinen.
– Terrängen i sig själv är utmanande, man går uppåt och neråt, man stiger på stubbar och stenar. Men det är kanske det här med att hitta sig själv på kartan, att man vet var i terrängen man är och hur långt vidare man ännu ska ta sig för att hitta stället, säger Hanska.
– Och jag har ännu det här med att jag måste se på kartan och vart jag stiger. Jag borde börja lyfta blicken mera mot horisonten och börja lita på var mina fötter landar och se vad som verkligen finns på kartan, säger Bärlund-Hämäläinen.
Välja rutt och karta
Träningen börjar med att laget studerar fyra olika sträckor på kartorna som är upphängda på stugväggen. Den kortaste är 1,5 kilometer och den längsta 4,5 kilometer.
Efter lite parlamenterande väljer de sträckan på 3,5 kilometer som går norr om fritidsstugan och beslutar att prova en längre rutt till Karhunkorpi en annan dag och då samtidigt dela upp laget i par.
– Det börjar bli dags att skingra gruppen så att ni får känna på det också, säger Hagman.
– Tre och en halv kilometer är ju fågelvägen, men nu när vi har Terese med oss så tappar vi nog inte bort oss och jag tror att vi kommer lite rakare och gör bättre val för vi har haft svårt med att välja de fiffigaste rutterna, säger Petra Bärlund-Hämäläinen.
Att Ebbo Venlor överhuvudtaget blev ett orienteringslag var inte riktigt planerat på förhand.
– Vi var ju egentligen bara frugorna från området som var på väg för att lyssna på vad som händer för vi fick brev att Jukola kommer till Ebbo. Någon kastade fram att där är ju fyra damer och ett lag och Marianne tyckte att, jo vi är ett lag och vi for inte hem förrän vi sedan var ett lag, berättar Bärlund-Hämäläinen.
Damerna lovades en tränare i Terese Hagman och allt som laget behöver och att bli sökta ur i skogen ifall de skulle tappa bort sig under själva tävlingen.
– Vi har grannar i byn som har tränat sina hundar att söka så dom har lovat söka hem oss. Vi har hemskt bra kämparglöd i Ebbo. Vi får mycket stöd, säger Bärlund-Hämäläinen.
Ebboskogarna är förbjudet område
Venlorna bor i Ebbo men just nu är skogarna i Ebbo, Bjurböle, Fagersta, Pirlax och Virvik förbjudet träningsområde fram till Borgå Jukola 2023.
– Det är en skog som vi inte annars heller har varit så mycket i, där finns inga färdiga spångar så det är lite spökskog. Men vi har rört oss i skogen bakom vårt bostadsområde mot Holken och dit får vi till all tur gå, säger Bärlund-Hämäläinen.
– Där finns inga träningsbanor och det stör nu i alla fall ännu inte att man inte får gå dit. Men när vi kör eller cyklar ofta förbi så ser vi ju att det händer. Vi ser starten och att, oj nej vi ska genast upp för den där tuffa backen in i skogen. Den är ju nog nära, men vi vill ju inte bli tagna på någon viltvårdskamera så att man ser att vi har varit där, säger Hanska.
Utrustningen för dagens övning är mycket traditionell.
– Vi har en kompass, plastfickan som vi ska sätta kartan i för om det regnar så blir inte kartan våt. Vi har alla skaffat nabbskor åt oss som ger bättre grepp om det är vått i skogen, säger Miranda Hanska.
Runt magen bär de tunna väskor för telefoner, bilnycklar, vattenflaskor och annat smått och gott.
Kortfattat ska laget under träningspassen lära sig hitta rätt raster eller kontroller, stämpla och ta sig skadefritt ut ur skogen utan att låta sig skrämmas av älgflugor och grodor eller slås ner av dåligt väder eller lokalsinne.
– Vi kom igång i maj och sedan dess har vi strävat efter att vara minimun en gång i veckan i skogen. Under sommaren har vi haft lite uppehåll ett par veckor när folk har varit på olika ställen, säger Terese Hagman.
Stark vilja och kämpaglöd i laget
Laget träffades första gången kring ett köksbord och Hagman minns en vag känsla av panik i luften.
– De har nog varit ivriga genast från starten, men jag har försökt lugna ner dem genom att börja med grunderna och gått framåt i lugn och ro efter hand, men jag tycker att det har gått bra, säger Hagman.
Träningen började med korta sträckor på en och en halv kilometer som sedan utökats till tre och en halv och upp till fem kilometer fågelvägen.
– Men sen i Venlaorienteringen i juni nästa år är det långa sträckor som gäller så de måste nog bygga upp konditionen. Det hjälper inte med att bara vara ute i skogen en gång i veckan.
Efter ett par månader ute i terrängen har laget börjat få ett hum om hur kartorna ska läsas och hur kompassen fungerar. För tillfället är den största utmaningen att bedöma avstånden mellan kontrollerna.
– Det är mycket nytt att lära sig som att ta kompassriktning, förstå termer som karttecken och att passa kartan som vi använder inom orienteringen, men överlag har de avancerat och gått framåt, säger Hagman.
Den fysiska konditionen kan höjas genom mångsidig träning och motion, men orientering är en gren som också utmanar psyket.
– Det är framför allt viktigt med humor och att inte ta det alltför allvarligt. Om man inte har varit i skogen tidigare, som här nu är fallet, så kan man bli blöt om fötterna, det kan ösregna och åska och vad som helst kan hända. Det gäller att bita ihop, ta det med lite jäklar anamma och se på det med glimten i ögat att det här klarar vi av, säger Hagman.
Vad gör ni om det regnar och åskar?
– Det är fel på kläderna i så fall, nog måste vi träna för om det regnar, säger Bärlund-Hämäläinen.
– Precis, och det gjorde det väl också i Jukolan i år så det är bara att gå ut och öva på regn, men vi har haft tur med vädret, säger Hanska.
I praktiken har det varit väldigt varmt den här sommaren, med höga temperaturer i skogarna som gjort orienteringen mycket tung. Den här måndagen skiner solen och det är kring 20 grader i luften, med uppfriskande vindpustar som svalkar.
Jukolakavlen, världens största orienteringsstafett ordnas i Ebbo i Borgå i den 17 och 18 juni 2023. Kring 50 000 orienterare väntas delta i tävlingarna. Ebbo Venlor är med andra ord inte ensamma ute i skogen.
Just nu övar laget som en grupp, men under själva orienteringsstafetten tävlar var och en på egen hand inom laget
– Det är fyra sträckor och de ska ut i tur och ordning, men där är förstås hundratals andra damlag med så ensamma i skogen är de nog inte, säger Hagman.
Venlorna är inte nervösa inför den annalkande tävlingen, än så länge. De har också följt med årets Lukkari-Jukola på tv och har en bra uppfattning om tävlingens omfattning.
– Man har kanske inte riktigt hunnit tänka på den delen av det hela. Nu är vi upptagna med att lära oss läsa kartorna. Jag har åtminstone inte tänkt tanken på själva tävlingen, man hinner nog bli nervös, säger Hanska.
– Vi vet att det fyra olika långa sträckor och den längsta får Marianne för det här är hennes fel. Johanna ska ha den kortaste och så får Miranda och jag strida om följande, säger Bärlund-Hämäläinen.
Venlorna tränar orientering i egen takt genom att dagtid promenera raskt mellan kontrollerna. Det är inte aktuellt att irra omkring i terrängen nattetid med pannlampor på huvudet nästa sommar.
– Nej, då hade ingen fått med mig på det här. Starten är på dagen eller eftermiddagen så att vi slipper ut före karlarna startar, säger Bärlund-Hämäläinen.
– De söker väl ut oss ur skogen före det, säger Hanska.
Terese Hagman förväntar sig att Ebbovenlorna klarar av nästa års utmaningar.
– Jag är övertygad om att de kommer att klara sig och de får ta det på sin egen nivå. Det goda med den här sporten är den är tillåtande för alla. Även om man är rutinerad orienterare så gör man misstag och i skogen har vi deltagare i alla åldrar, från ung till gammal så jag är övertygad om att de klarar av det, säger Hagman.
Målet är att komma i mål inom utsatt tid utan att bli diskvalificerad eller skada sig och därmed få ett resultat.
– Jag tror att det växer lite tävlingsinstinkt, för vissa saker börjar pärta i skogen, som när man gör fel eller bommar och så harmar det. Det växer en sådan där underlig sisu och det är kanske bra, säger Bärlund-Hämäläinen.
Laget är i alla fall överens om att det inte får smaka blod, det ska vara roligt och insatserna görs i den takt som passar alla.
– Det skulle vara fint att få resultat. Det krävs ganska mycket men det siktar vi på, säger Petra Bärlund-Hämäläinen.
– Om vi kommer i mål och har stämplat rätt raster på vägen i rätt ordning, alla fyra på varsin sträcka, så då har vi lyckats, säger Miranda Hanska.