I den tionde och sista artikeln i serien "Lasse rangordnar" går Grönroos garage på djupet med Kiss färgsprakande karriär.
Rockveteranernas avskedsturné besökte den 20 juni Finland för andra gången, men basisten Gene Simmons avslöjade nyligen att de bokat ytterligare hundra städer för End of the road-turnén. Det återstår alltså att se om vi får ännu en tredje och sista kyss innan de tvättar av sminket och hänger upp platåskorna på tork.
För att fira bandet med de mest fanatiska fansen i världen så rangordnar Grönroos garage hela Kiss albumproduktion — från den sämsta skivan till den bästa.
Från den klassikerspäckade debuten 1974 fram till Kiss Rocks Vegas 2016 — här finns strålande mästerverk, fasliga floppar, disco, grunge, hårdrock, Disney-musikal och en skottkärra full av bortglömda juveler.
Så här gick det till: Lasse Grönroos, Björn Höglund och Staffan "Stabi" Tuomolin poängsatte alla 34 skivorna så den sämsta fick en poäng, den nästsämsta två poäng o.s.v. Listan baserar sig alltså på alla tre Kiss-experternas sammanlagda poäng.
Alla studioalbum, soloalbumen från 1978, de klassiska livealbumen samt samlingsskivor med något nytt finns med. Den nyaste "Off the soundboard"-serien med liveplattor från arkiven lämnas utanför.
Sätt på dig propellerhatten för nu kommer du att få veta allt du inte visste att du vill veta om Kiss, och en hel del du anade att du inte vill veta!
Här hittar du Grönroos Garage!
Här är audioavsnittet där Lasse och Stabi går igenom listan.
Carnival of Souls: The Final Sessions (1997)
Björn: Skamfläcken och bottennappet. Så här låter det när ett band är helt vilse och har tappat både sin identitet och sitt självförtroende. Det här är inte bra ens på en grungeskala. Bästa låt: Master & Slave
Stabi: Skivan hade väl sina låtar men här försökte de nog vara något de inte var och det hörs. Kiss är ett partyband.
Lasse: På föregående skivan sjöng de “Wave your panties in the air”, nu var det “I think it´s going to rain on me”.
Kiss försökte desperat hoppa på grungetåget men missade med flera meter och blev liggande i diket intrasslade i sina välfriserade Seattleskägg och en skiva som inte gick att ge ut.
1996 fick både lead gitarristen Bruce Kulick och trummisen Eric Singer lämna bandet och ge plats för originalmedlemmarna Peter Criss och Ace Frehley då bandets sminkande originalsättning gjorde bejublad comeback. Carnival of Souls föll mellan stolarna och samlade damm på skivbolagets hylla i ett par år. Medan Kiss drog runt jorden med sin klassiska scenshow på slutsålda arenor så läckte Carnival of Souls ut som bootleg och till sist släpptes den officiellt på cd med tillägget “The Final Sessions”. Alla hårda fans hade då redan hört den.
Skivan låter inte ett dugg som Kiss, men det låter inte heller som Smashing Pumpkins eller Alice in Chains. Låtar som In the mirror eller In my head är bara sega, tråkiga och gnälliga. Det ruskiga fula konvolutet med en uttänjd trist bild från studion visar att skivbolaget inte brydde sig om att lägga ut en hundring ens på omslagskonsten, som alltid varit en viktig del av Kiss paketering vid nya skivsläpp.
Den enda godkända låten är Genes stiliga Childhood´s end. I walk alone är förresten den enda låten med Kiss där Bruce Kulick sjunger.
Alive: The Millennium Concert (liveskiva 2006)
Björn: Skivan är intressant endast för att orginaluppsättningen spelar nonmakeup-era låtar. Det högt mixade publikvrålet låter lite påklistrat. Det här är en sorts “fattigmans Alive". Bästa låt: 2000 man.
Stabi: Äh. Peters trummande är ganska kasst och han når inte upp till studioversionerna (obviously).
Lasse: De tre första “Alive”-skivorna samlade låtar från de senaste albumen men när det sent omsider var dags för en fjärde så befann sig bandet redan på reunionrundan och den då aktuella Psycho Circus-turnén var inte bandets stoltaste stund rent musikaliskt.
I klartext betydde det att Ace Frehley åter hade börjat supa rejält medan Peter Criss trilskades och var besvärlig. Trummspelet var också som bäst svajigt och lamt.
Men det var nyårsafton, millennieskift dessutom, och med Kiss på scen så är det alltid F.E.S.T. ändå trots spretigt framförande.
Ursprungligen kom den här liveplattan ut med en ny box där alla liveskivorna samlades och senare gavs den ut separat. I tidig reklam hade den ännu titeln “Alive IV”.
Det intressantaste är kanske att höra Ace och Peter tackla låtarna som skrevs efter deras tid i bandet, såsom Heaven´s on fire och Lick it up. Höjdpunkten är att Ace sjunger sin signatur från Dynasty — Rolling Stones-covern 2000 man. Naturligtvis!
Se Paul Stanley räkna in det nya årtusendet tajmat med 2000 man!
Smashes, Thrashes & Hits (samling, 1988)
Björn: Smashes, Thrashes & Hits gjordes på 100% kommersiella grunder. På 80-talet var det nödvändigt att ge ut Best Of-skivor för den stora publiken. För de gamla fansen bjöd man på 2 nya låtar som båda är medelmåttiga som bäst. Tycker att det var motbjudande att sätta Eric att sjunga Beth. Varför två låtar från Crazy Nights? Den utkom det föregående året.
Stabi: De nya låtarna är ganska skit men pluspoäng för Eric Carrs tolkning av Beth. Annars är samlingen inget att ha.
Lasse: Det här är säkert den Kiss-skiva jag lyssnat allra minst på. Paradoxalt nog köpte jag maxisingeln Let´s put the X in sex på 12” vinyl i tron att b-sidorna var någon ny version av Deuce och Calling Dr. Love. Det var de inte.
Som sådan är samlingen ganska tråkig med en bunt sönderspelade hitar plus två helt nya spår: Let´s put the X in sex och (You make me) rock hard. Den första får ledigt titeln Kiss “cheesygaste” låt någonsin. Den är så sabla korkad att den blir bra! Videon är hjärtskärande snöplig och enda gången Paul Stanley sjunger utan gitarr, för att istället dansa och göra saxhopp i läderbyxor.
Se fåniga Let´s put the X in sex-videon på YouTube
Trummisen Eric Carr fick i uppdrag att sjunga sin företrädare Peter Criss stora balladhit Beth från 1976, vilket han skämdes över. Till den grad att han kontaktade Peter själv och förklarade att det här inte sedan är hans idé. Peter lär ha sett det som en fin gest och gav sin tysta välsignelse åt Eric. Inget fel på Erics tolkning, men Peters original är perfekt.
Som kortfattad sammanfattning av Kiss musik är skivan ett helt okej urval låtar men omslaget är så fruktansvärt fult att tapeterna lossnar. Den sålde dock riktigt bra då den kom ut.
Monster (2012)
Björn: Monster är full av utfyllnadslåtar och de några hyfsade låtarna är inte speciellt bra de heller. Töntigt namn har den också. Bästa låten är Outta this world som sjungs av Tommy Thayer.
Stabi: Här började mitt intresse svalna, men Hell or Hallelujah är väl en okej låt.
Lasse: Det här är Kiss sista (åtminstone hittills) skiva och den andra med deras sista och långvarigaste lineup med Gene Simmons, Paul Stanley, Eric Singer och Tommy Thayer.
Den föregående skivan Sonic Boom är ganska uppskattad av många fans och den hade mer av den “fananamma vi ska visa dem!” attityd som Monster saknar.
Många tycker den har ett trist sound och dåliga låtar, men tja, personligen gläds jag över varje nytt släpp av Kiss eftersom jag hört alla de gamla låtarna till lust och leda. Visst är många av de här såsom Björn konstaterar utfyllnad, men jag gillar på riktigt Pauls fräcka Take me down below som är typisk bombastisk Kiss och framförallt hans självbiografiska låt Freak som enligt mig är skivans bästa. Mellan raderna kan man i lyriken läsa om hans komplex för sitt missbildade öra.
Gene dundrar också skönt på i Back to the stone age även om riffet är stulet från MC5:s klassiker Kick out the jams.
Kiss Symphony: Alive IV (liveskiva 2003)
Björn: I motsats till unplugged-konceptet är jag inget fan av symfoniskivorna som var trendiga i något skede. De flesta låtar får inget nytt med en massa stråkar. En lika fördomsfri setlista som MTV-unplugged kunde ha räddat det här. De enda lite "innovativa" låtarna är Shandi och Great expectations och litet förutsägbara är även de.
Stabi: Bara skit, varför ha Peter i bandet längre?!
Lasse: Skit och skit, här tycker jag pojkarna är litet väl hårda i sina åsikter om symfoniskivan. Kiss har ju provat på allt förutom folkdans så klart de gjorde en symfoniskiva också. Bästa fungerar den här skivan för mig då jag tittar på dvd:n.
Ace var för andra gången ute ur bandet och bandets turnémanager Tommy Thayer hade redan tidigare lärt sig Ace solon för att vid behov kunna hoppa in i sista sekund i hans ställe ifall Ace dök upp full eller inte alls. De hade t.o.m. en egen rymddräkt i Tommys storlek för säkerhets skull.
År 2003 fick Tommy sitt livs eldprov då hans första konsert som leadgitarrist i Kiss blev inför en fullsatt arena i Melbourne tillsammans med en hel symfoniorkester.
Peter Criss hade redan tidigare stuckit för andra gången från bandet och ersatts av Eric Singer som sminkats till kattmannen, men Peter återvände tillfälligt för den här showen samt en turné med Kiss och Aerosmith. hans dagar i bandet var ändå räknade och 2004 ersattes han permament av Eric Singer.
Symfoniorkestern ja. Giget inleds med ett symfonilöst sjok på sex låtar. Efter det kommer en nerbantad kammarorkester in och framför fem lugna låtar (Beth, Forever, Goin’ blind, Sure know something och Shandi).
Kvällen avslutas med att Kiss och hela Melbournes symfoniorkester under ledning av dirigenten David Campbell spänner stråkarna i tio låtar. Musikerna är såklart sminkade till olika medlemmar av Kiss.
Inte är jag heller en större vän av symfoniskivor (Metallica har redan gjort två sådana!) men de låtar som har det där klassiska stuket i sig från Bob Ezrins Destroyer-produktion får en viss ansiktslyftning så här. Great expectations till exempel. Black diamond är också intressant så här.
Däremot låter det närmast bara förvirrat med en massa violiner i discorock-låten I was made for lovin’ you.
Min favorit är samma som Björns: Shandi.
Kiss Rocks Vegas (liveskiva, 2016)
Björn: En någorlunda realistisk dokumentation av 2010-talets live-Kiss, inklusive Pauls svaga röst. Tråkig setlista, man kan ju fråga sig om det ens var nödvändigt att get ut hela skivan. Bästa stund: War machine
Stabi: Giget gör sig bättre på dvd, det påminner om Rock the Nation dvd:n. Men det här är 2000-talets bästa liveplatta för mig.
Lasse: Jag minns att det var met var min dyraste biobiljett då jag gick och se på den här Kiss-konsertfilmen på bio. Inte någon tokig upplevelse faktiskt, så det var värt priset.
Jag håller med både Björn och Stabi: giget gör sig bäst på dvd och Pauls röstproblem ger sig redan till känna här.
Men som en dokumentering över det Kiss som många yngre fans växt upp med, med röstproblem och viss styvhet trots världens hetaste pyroshow och gubbar som flyger i taket med mera, så är keikkan ganska bra.
Det speciella med giget på vita duken är att det är filmat i en liten teaterinramning i Las Vegas, vilket gjorde att bandet fick hitta på litet nya lösningar eftersom den normala showen inte ryms in i mindre lokaler. Det gör kul lösningar som bron Paul sjunger från istället för att sväva genom arenan i sin lian.
Spelglädjen är det inget fel på och setlistan är stabil med extra tyngd och pondus i soundet i Genes låtar såsom God of thunder och War machine.
(Music from) The Elder (1981)
Björn: Jag har flera gånger under åren lyssnat igenom den här och hoppats på någon sorts aha-upplevelse. Men det är osammanhängande skräp, en virrig sillsallad. The Oath skulle i princip ha platsat på Creatures of the Night, och låten I är någorlunda okej.
Stabi: SKIT förutom kanske "I"!
Lasse:
Haha! The Elder var bandets riktigt stora flopp. Allt gick åt pipan med det här projektet. Bandet stod inför flera bekymmer vid den här tiden.
För det första hade originaltrummisen Peter slutligt och officiellt lämnat bandet så det här var nye trummisen Eric Carrs första album han spelade på.
Det andra problemet var Ace Frehley. Han var missnöjd med bandets nya musikaliska “softa” linje vilket inte precis fick honom att supa mindre. Han byggde en egen svindyr hemmastudio, den legendariska “Ace in the hole”-studion där han pynjade på musik för skivan.
Det tredje problemet var producenten Bob Ezrin. Han hade gjort magi med Destroyer och temaskivor som Pink Floyds The Wall och Alice Coopers sjuttiotalsskivor var helt hans grej. Men nu snortade han väldigt mycket kokain och Kiss låtmaterial var av det slaget att man inte kunde ro The Elder i hamn med heder.
Det fjärde problemet var själva storyn. Allt var i princip Gene Simmons fel; det var han som hittade på en obegriplig fantasy-historia som antagligen inte ens han själv riktigt förstod. Skivbolaget ändrade i sista sekund i panik låtordningen vilket gjorde att storyn blev än mer obegriplig.
Det skulle bli en film och det skulle vara en ny scenshow med en "magisk brunn" och allt möjligt mystiskt. I slutändan föll plattan som en pannkaka och det blev inte ens en turné överhuvudtaget för den.
Det femte och största problemet var att Kiss med de två föregående “discoskivorna” Dynasty och Unmasked tappat en stor del av den trogna rockpubliken. De nya fans de fick med radiovänliga I was made for lovin´you var inte hardcore-fans som köpte konsertbiljetter, album och t-skjortor.
Att från dessa premisser ta steget rätt ut i luften med en tunn och svag temaskiva där Paul Stanley sjunger i falsett en bunt Harry Potter-sånger var mer eller mindre döden för bandet. Det tog en lång stund för bandet att kliva upp ur träsket de förorsakat sig själva.
Men är The Elder så bottenlöst usel som det sägs?
Svar: Nja. Först och främst finns här en av de vackraste låtarna de någonsin gjort: A world without heroes, som sjungs av Gene SImmons. Notera att Paul Stanley spelar det fina gitarrsolot!
Se A world without heroes på YouTube. Missa inte Genes tår i ögat i slutet!
Jag lyssnar sporadiskt på den här. Det är en annan sida av bandet. Det finns stunder när de här eteriska litet gulligt Disney-aktiga pompösa låtarna har sin tid och plats.
Just a boy och Under the rose är bra.
Mr. Blackwell är hemsk.
Only you är bra. Dark light är Aces försök att styra en sjunkande skuta upp på en “rock” (fattar ni?). The Oath är också en rocklåt med galloppkomp.
Falsettsången sticker ut och Paul har sagt att hans sångteknik inte var riktigt färdigutvecklad för den här sortens låtar. Senare skulle han ha klarat av det bättre utan att ta till falsettsång.
Men är (Music from) The Elder så bottenlöst usel som det sägs?
Escape from the island är ett långt instrumentalstycke av Ace. Avslutande låten som bara heter “I” är Genes livssyn i ett nötskal: "tro på dig själv och ta inte droger".
Bland fansen har The Elder idag en stor kultstatus, det har skrivits böcker om skivan och många älskar detta sido- eller snedsteg av bandet.
Märk väl att Kiss ansikten inte syns på en enda bild på hela skivomslaget. Bara Pauls hand.
Skivan har många brister men det var ett modigt försök och här finns som sagt A world without heroes.
Gene Simmons (soloskiva, 1978)
Björn: De ambitiösa arrangemangen med stråkar och körer fungerar helt ok. Plus för att Gene - liksom Peter - låter influenserna höras i stället för att göra ett basic Kiss-album.
Beatles-inspirerat är det på många ställen, men utan att låta kopierat. Tyvärr är låtmaterialet för tunt. Lyssna fast på Mr. Make believe.
Stabi: Radioactive that’s it.
Lasse:
Nåjo, öppningsspåret Radioactive är skivans klart bästa spår. Den har den kännspaka “demon”-känslan och en bra melodi. Efter det blir skivan en fåfäng och pretentiös jakt på stor singer-songwriterkonst och en suktan efter att vara The Beatles.
Här ser vi en potpurri med Gene som spottar blod på konsert.
Genes gästlista på albumet skryter med hela den tidens kändiselit. Från Aerosmiths Joe Perry, Bob Seger till Cher och Donna Summer. Och Katey Sagal som vi minns som “Al Bundys” fru “Peggy” i tv-serien Married with children. Gene försökte till och med få tv-hunden Lassie med och skälla på skivan men det blev inte av.
Genes solo är utan tvekan den sämsta av de fyra. Här finns egentligen ingen annan låt än Radioactive som jag diggar.
Sonic Boom (2009)
Björn: Det känns som att Paul & Gene med skivan försökte övertyga de gamla fansen att dagens line-up nog är bra den också. Bra Gene-låtar. Jag har alltid irriterat mig på att Modern day Delilah påminner så mycket om I Want You. Lyssna på låten Hot n' Cold.
Stabi: Det sista "riktiga" albumet i mina ögon, här finns många bra låtar.
Lasse:
Jag var positivt överraskad och glad över att den sista lineupen av bandet med Tommy Thayer och Eric Singer fick göra en egen skiva. Paul Stanley producerade skivan och de ville inte ha en enda ballad på den.
Jag tycker den är “helt okej” och bättre än förväntat. Det fina med skivan är att Eric Singer fick göra sångdebut på låten All for the glory som tammefan är den bästa låten de skrivit sedan Crazy nights! En helt sjukt bra låt, ,men inga andra spår kommer i närheten av den. Synd att de istället valt att spela litet tråkiga Say yeah på kommande turnéer.
Tommy Thayer fick också sjunga för första gången på skiva i When lightning strikes.
Av någon anledning finns den inte på Spotify idag. Butikskedjan Wallmart tog koppi på skivan och den såldes exklusivt där då den släpptes med stora fanfarer.
Låtar som Stand och Hot n' Cold är acceptabla låtar.
Animalize (1984)
Björn: Den första nya Kiss-skivan jag köpte som ny diggare. Heaven's on fire och Thrills in the night håller det här flytande. Genes låtar är under all kritik, fillers fillers. Stiligt, annorlunda omslag.
Stabi: Det här är en hård skiva men bara Heaven’s on fire har överlevt. Jag rekommenderar Murder in high heels.
I wanna put my log in your fireplace
Burn bitch burn
Lasse:
Animalize har aldrig varit min favorit av de osminkade skivorna.
Den kom ändå ut exakt i rätt tid året 1984 som var de stora hårdrocksklassikernas år. Så den sitter perfekt i sällskap med Iron Maidens Powerslave och Twisted Sisters Stay Hungry.
Mark St. John fick spela denna enda skiva med bandet och han var ju en så kallad “shredder”. Må vara att Heaven´s on fire är en av bandets kändaste låtar men resten håller inte riktigt samma mått.
Mina favoriter är ändå Genes pubertala Burn bitch burn och Pauls Thrills in the night.
Och en skiva där Gene låter lyrikens lätta pennfjäder flyga över pappret och lämna efter sig bevingade uttryck som “Oh babe, I wanna put my log in your fireplace” kan inte vara helt dålig.
Hot in the shade (1989)
Björn: Synd att den är så lång, utan Boomerang och Little Caesar skulle helheten vara lite mera balanserad. Helt ok låtar, men det blir lite jämntjockt. Rekommenderar Cadillac dreams.
Stabi: Jag gillade nog skivan men har inte lyssnat på den på 25 år före nu.
Lasse:
Ja H.I.T.S. är inte en skiva man alltid återkommer till. Men då man gör det så finns det en hel del guld här om man orkar vaska fram det.
Men jag håller med Björn; skivan är för lång. Boomerang är fel för Kiss. De är inte ett speed metal-band. Read my body är också riktigt hemsk.
Men sedan igen. Alltid samma sak. Svagare skivor kan ha någon dunderbra låt. Här är det inte smörballaden Forever som i och för sig räddade deras turne och gav dem fullsatta hallar längs vägen, utan låten Hide your heart som är en av mina egna stora Kiss-favoriter.
Och man var ju småkär i bruden i Hide your heart-musikvideon också…
Guldklimparna på skivan heter Silver spoon och King of hearts men de göms mellan lama spår som Betrayed eller Little Caesar som var trummisen Eric Carrs sångdebut på skiva.
Albumets turné var sedan en annan femma. Det var en stor klassisk scenproduktion med en massivt lysande setlista. Jag är avundsjuk på Björn som fick se den showen i USA!
Killers (samling, 1982)
Björn: En av de märkligaste Kiss-skivorna - halvt studioskiva och halvt samlingsalbum. De fyra "nya" låtarna är alla kanonbra. Framförallt I'm a legend tonight.
Stabi: Tufft omslag, ganska intetsägande nya låtar.
Lasse:
Här är jag av tvärt motsatt åsikt till Stabi. De fyra nya låtarna på Killers har alltid stått mycket högt i kurs hos mig, ända sedan jag hörde dem för första gången. Och jag kan inte tröttna på I´m a legend tonight och Nowhere to run! Det var Bob Kulick som spelade gitarr på dem fast man inte kunde erkänna det då.
Jag gillar också The Elder-looken och kläderna som syns på Killers omslag men aldrig syntes på The Elders omslag.
Det finns ett par olika versioner av skivan, men det är fint att de tog med Sure know something också från Dynasty. Annars är det de sedvanliga klassikerna som Cold gin och Detroit rock city på skivan.
Peter Criss (soloskiva, 1978)
Björn: En av mina favoriter ända sedan brorsan köpte den här någon i början av 80-talet. Peter har bästa sångrösten i bandet och den här stilen och produktionen passar rösten perfekt. Flera bra låtar också. Lyssna bara på I can't stop the rain.
Stabi: Soulig skiva, Peter har nog bra sångröst men låtarna fastnade aldrig.
Lasse:
Peters soloskiva sålde sämst och det låter inte för fem penni som Kiss, men jag älskar skivan, låtarna, omslagsporträttet och Peters röst.
I can´t stop the rain och Easy thing är sällsynt vackra ballader och till och med Peters rockabilly-swing-eskapader som Tossin’ and turnin’ och Hooked on rock ‘n’ roll kommer så från hjärtat att jag gillar det.
You matter to me är ren AOR. Lysande!
Producenten Vinnie Poncia ville lyfta fram sångaren Peter Criss och inte trummisen Peter Criss och det gjorde han med bravur med tanke på att Peter inte kom med en massa färdigskrivna egna hitlåtar till bordet.
Däremot en hel del kokain och rockstjärneproblem.
Jag märker att jag ständigt och jämt återkommer och lägger på den här skivan.
Revenge (1992)
Björn: Stilmässigt bättre än sina två föregångare, men ojämnt låtmaterial här också. Övervärderad bland Kissfansen tycker jag. Typiskt spår: Thou shalt not
Stabi: Revenge har det hårdaste soundet sedan Creatures of the Night och Eric Singers trummande är hårt, men ändå brister låtmaterialet litet.
Lasse:
Revenge är en av de mest överskattade Kiss-skivorna. Många fans älskar just denna period och lineup med nya blonda veterantrummisen Eric Singer i bandet.
Skivan är en liten vändning mot det tyngre hållet och en ordentlig “comeback” för Gene Simmons som fick äran att sjunga skivans öppningsspår och första singel Unholy, som anger tonen.
Att skivan musikaliskt anses vara en häv helhet beror väl långt på att Bob Ezrin för tredje gången anlitades som producent. Första skivan han proddade var en topp (Destroyer) medan den andra var en flopp (The Elder). Nu blev det en bra skiva igen.
Men den har inte åldrats så väl. Visst, Unholy är ju ganska cool med Gene i skägg och allt och I just wanna är en frän stänkare, men är jag den enda som inte köper Led Zeppelin-stölden Spit? Det är ju Whole lotta love rakt upp i dagen. Sedan tycker jag det är otroligt flöntigt att Gene inte kan sjunga "It don´t mean shit to me" utan säger "spit". Vaddå "spott"?!
Gene är tung och hård på skivan och sjunger inte om mutta men inte gör det Thou shalt not bättre för det.
Nå, skivans juvel är ju förstås God gave rock ‘n’ roll to you II som är ganska känd. Argents version är för övrigt inte lika vass som Kiss omarbetade version.
Domino är Gene tillbaka i fantasier om unga brudar, så inget nytt under solen här. En okej låt.
Heart of chrome har en ganska tuff tung drive och man måste ju säga att Bruce Kulick på många vis var Kiss bäste gitarrist. Att han har en egen stil och finess kanske många fans insett först långt senare. Ace Frehley har mer av gamla gardets Keith Richards-slapphet fastän han är den bäste kompositören av deras gitarrister.
Revenge avslutas med en hyllning till Eric Carr som gick bort för de spelade in skivan, i form av ett trummsolo från 1981.
För mig har det alltid fattats något på Revenge.
Psycho Circus (1998)
Björn: Bra produktion, många bra låtar, stiligt omslag och ett bra och passande tema för Kiss. Några fillers hindrar den här för att vara riktigt strålande. Lyssna på Journey of 1000 years
Stabi: Jag var ganska upphetsad först men förstod ju att det inte var Peter Criss på trummor.
Lasse: Jag är inte trummis så jag märker inte sådant där. Fast detta var bandets stora “comebackplatta” så spelar Ace och Peter knappt på den. Det var för mycket bråk och politik i kulisserna och Ace var onykter igen.
Ace låt Into the void är som vanligt pålitlig attitydrock och en bra låt.
Peter fick i uppdrag att sjunga balladen I finally found my way, men den luktar Paul Stanley i romantisk mood lång väg. Synd, för Peter är ju en mästare på att sjunga ballader. Nå, inte är låten nu ens så dålig.
Jag gillar rakt-på-sak rockbitarna I pledge allegiance to the state of rock & roll och Raise your glasses. De mer mystiska låtarna Dreamin' och Journey of 1000 years på slutet är också riktigt bra.
Det var tal om att Dreamin' plagierar Alice Coopers 18 men det är nog bara struntprat.
Psycho Circus är klart full av Pauls bravurer medan Genes låtar inte utmärker sig.
Den enda låten som “överlevt” denna sorgekantade skiva är titelspåret som de fortfarande spelar live.
Crazy Nights (1987)
Björn: Osminkade periodens snyggaste omslag! Lite för slipat och poppigt sound och jämntjocka låtar. Favorit: Hell or high water.
Stabi: Ganska soft skiva men några bra låtar.
Lasse: Jag väntade som fjortis med tungan på magen när den här skulle släppas. Jag hade redan hört Bang bang you på radion och den var en liten besvikelse men skivan inleds med ett så stilrent party-Kiss-spår så inget kan gå fel.
Jag gillar att de långt senare ännu spelat Crazy crazy nights live.
Skivan är förstås nostalgisk för mig också eftersom jag tillsammans med klasskamraterna Eva och Anna gick på mitt livs första konsert och såg Kiss i Helsingfors ishall den 19 september 1988. Oförglömligt och unge Lars var ju i extas trots den nedtonade scenshowen utan Kiss klassiska logo.
Bandet ville desperat få en stor MTV-hit och de sneglade på Bon Jovi, Heart och Ozzy Osbourne med fler. Ozzy och Heart hade haft miljonsäljande album producerade av Ron Nevison, men han lyckades trots ett gott försök inte ge Kiss någon dunderhit.
Powerballaden Reason to live hade de största förhoppningarna på men den blev inte så stor hit.
Likväl blev det en förbannat välbalanserad åttiotalsrockplatta med ett tidsenligt synthigt glittrigt sound som i vissas öron är tunnt, men i mina öron är honung.
Skivans enda litet sämre spår är fåniga Bang bang you och kanske Genes speed metal-eskapad No no no.
Absoluta höjdare är titelspåret, Turn on the night och en doldis värd att kolla in är Good girl gone bad, som sjungs av Gene.
Någon har klippt ihop en heimlaga video för Good girl, gone bad.
Och som Björn konstaterar har skivan den osminkade tidens absolut snyggaste omslag!
Dressed to Kill (1975)
Björn: I princip ett bra "no frills"-rock album. Det låter dock ganska förhastat, och den här minns man bäst pga Rock n' Roll all nite och den legendariska pärmen. C'mon and love me.
Stabi: Bonuspoäng för C’mon on and love me och Rock n' roll all nite, men inte så bra helhet.
Lasse: Jag minns nog Björn hur du på Kiss Kruise-kryssningen 2018 klagade på att det inte spelades tillräckligt med låtar från Dressed to kill i skeppets korridorer.
Den här skivan var en mittemellanplatta för mig utav bandets tidiga alster. Men på senare dar har den vuxit för mig.
Utan att desto mer gå in på att den producerades av skivbolagets chef för att spara pengar, eller att låtarna skrevs i farten så måste man bara konstatera att den har en hel del klassiker.
Naturligtvis Rock n' roll all nite, som blev en hit först litet senare då den gavs ut på nytt som liveversion.
C’mon and love me är så svettig, fräck och tuff skitig Kiss som det bara kan bli. Helt sjukt bra låt. Varför inleds inte skivan med den istället för Room service?
Se C'mon and love me live i Detroit 1976!
Gene levererar också starkt i Two timer och Ladies in waiting. Ace briljerar förtjänstfullt på gitarr i Love her all I can och introt till Rock bottom.
She är också en av de centrala låtarna från bandets första period före Destroyer, den låten fanns redan på bandet Wicked Lesters tid före Kiss.
Peters stund i solen är Getaway, också den en fartfylld dänga.
MTV Unplugged (live, 1996)
Björn: Kreativ och innovativ setlista! Modigt av dem att plocka in låtar som t.ex. See you tonite och Comin' home. Det här funkar hur bra som helst, med återföreningen som bonus. Revenge-låtarna drar lite ner på helheten.
Stabi: Tufft med originalmedlemmarna men MTV Unplugged var "början på slutet" för osminkade Kiss (synd för bra uppsättning).
Lasse: Kiss lyckades göra precis allting rätt här. De valde en massa obskyra "deep cuts" som var som gjorda för akustiska tolkningar och det blev såå bra!
Jag minns att jag med min polare måste gå rundvandring på diverse barer i Helsingfors för att hitta ett ställe där de hade MTV och en stor screen då konserten visades på tv. Till sist hittade vi en bar vid stationstunneln som gick med på att sätta på teven och lät oss följa med giget på stor screen.
A world without heroes! Sure know something! Comin’ home! Orgasm för ett Kiss-fans. De grävde till och med i Genes soloskiva!
De valde en massa obskyra "deep cuts" som var som gjorda för akustiska tolkningar och det blev såå bra!
Lasse om MTV Unplugged
Höjdpunkten för mig var att de spelade Hotter than hells magiska Goin’ blind som de aldrig spelat live någonsin. Liksom många andra av låtarna på MTV-konserten.
Bruce Kulick är suverän också på akustisk på gitarr och den stora nyheten var finalen där de bjöd in självaste Ace Frehley och Peter Criss i 2000 man, Beth, Nothin’ to lose och Rock ‘n’ roll all nite. Det var julafton för oss fans.
Skivan är en mycket högklassig unplugged-spelning och en av de bästa i MTV:s serie. I samma rang som Nirvanas dito.
Se Kiss återförenas mede Ace och Peter på MTV Unplugged.
Paul Stanley (soloskiva, 1978)
Björn: En av hela Kiss-katalogens mest övervärderade skivor. För smörig och mesig. Här märker man hur viktigt det är att Paul inte är den enda sångaren i Kiss, även om han är en bra sångare. Wouldn't you like to know me är bra..
Stabi: Melodisk skiva, många låtar låter som Kiss. Jag gillar Wouldn´t you like to know me och It´s alright.
Lasse: Hur kan man som Kiss-fan inte tycka om Pauls soloskiva?? Har du sparris i öronen Björn?!
Wouldn´t you like to know me hör till mina topp fem Kiss-låtar genom tiderna, fast det “bara” är Paul solo. En ruskigt frän och snabb rocklåt med ett monsterriff!
Jag tvekar alltid mellan Pauls och Ace soloskivor, de är i princip båda lika bra, men det finns kanske någonting extra i Pauls låtar, den där dramatiken och romantiken som funkar för mig. Sedan älskar jag i och för sig Peters soloplatta också och av de fyra solona lyssnar jag oftast på Pauls och Peters.
I vilket fall som helst så låter Pauls och Aces skivor mest som Kiss och jag tycker Pauls skiva har en tidlös elegant produktion och en stor bunt tiopoängare. Det här är nog en skiva för en öde ö för mig. Jag får rysningar av välbehag av introt till Take me away (together as one), i all sin smörighet och melodramatiskhet.
Att de valde Tonight you belong to me som singel var kanske ett litet misstag. Det finns ännu starkare spår på skivan och på “The return of Kiss”-turnén 1979 så spelade de Move on från Pauls soloskiva.
Hold me, touch me (think of me when we´re apart) är riktigt sliskig. Men det är ju nästan kitch så jag gillar till och med den!
Man ser i den en klar koppling till Pauls senaste soulplatta med bandet Paul Stanley´s Soulstation.
Asylum (1985)
Björn: Bra 80-tals Kiss! Här är Genes låtar också ok. Med lite mindre gitarr-show off av Bruce skulle det vara ännu bättre. En beskrivande låt är Uh! All night.
Stabi: Den har några bra låtar. Jag kunde liksom inte placera dessa fyra 80-talsskivor på annat sätt än tillsammans i rangordningen.
Lasse: Det var här allting började för mig. Mina två första musikalbum (c-kassett) var Asylum och Twisted Sisters Stay Hungry. Den lyssnade jag dag ut och dag in på, tills jag hade råd att köpa fler kassetter med Kiss.
De följande blev om jag minns debuten och Hotter than hell samt Alive II på dubbelvinyl.
Är det nostalgi eller bra smak, jag vet inte, men Asylum är kanske min favorit av de osminkade skivorna. Den eller Lick it up.
Ännu en av mina evergreens finns här: Tears are falling, som ofta visades på tv och som jag fortfarande älskar utan förbehåll.
En av de viktigaste dagarna i mitt liv var dagen då jag fick en egen videobandspelare och på samma gång köpvideon Kiss Exposed. Jag hade aldrig sett rörlig bild av Kiss i smink och videorna till Tears are falling, Who wants to be lonely och Uh! All night från Asylum-skivan såg jag typ dagligen.
Inte minst på grund av de lättklädda brudarna.
Se musikvideon till Who wants to be lonely.
Många fans kan inte se förbi de neonglittrande scenkläderna som här drogs till sin spets. Inte minst Gene som ser bisarr ut, nästan som om han spelade i New York Dolls.
Men skenet bedrar: Asylum är en stenhård hårdrocksplatta med snabba låtar, mycket melodi och superba låtar. Här finns inte en enda dålig låt.
Paul Stanley är on fire när han sjunger. Gene likaså. Eric Carr var en monstertrummis i den här sortens litet tuffare Kiss-låtar.
Lyssna fast på King of the mountain eller Anyway you slice it.
Ojojoj vad jag njöt när Bruce Kulicks band spelade på Kiss-kryssningen i Karibien. Fantastiskt!
Alive III (1993)
Björn: Kulick-Singer lineupen är magnifik live. Bra sound, bra versioner av låtarna och bra "setlist", åtminstone för att vara Kiss. Rekommenderar Watchin' you.
Stabi: Det här var bandets hårdaste live-uppsättning i moderna tider, Eric SInger spelade fullt ut och Bruce Kulick var bekväm och "tog plats".
Se Kiss live på Revenge-turnén.
Lasse: Jag tycker det är synd att kiss inte släppt en liveskiva med den klassiska osminkade lineupen med Eric Carr på trummor, men kanske Off the soundboard-serien äntligen kan korrigera detta misstag?
Revenge-turnén hade en bra setlista med betoning på litet hårdare nya låtar så det kör igång med besked med trion Creatures of the night, Deuce och I just wanna. De undvek alltför många äldre låtar som redan fanns på Alive! (1975) eller Alive II (1977) så här fick en massa nyare spår till sist plats på en liveskiva.
Ibland lyssnar jag på den här. Inte är det något fel på skivan men jag vet inte om den nu sen ger så mycket extra så här i liveversion. Om man jämför med de två första Alive-skivorna så gav de ju ett rejält lyft åt låtarna, men Alive III är kanske mera en sedvanlig liveskiva än någotslags föregångare.
Och alltid kul att höra balladen I still love you live.
Rock and Roll Over (1976)
Björn: Den här har lite samma problem som debutskivan; flera låtar har för lågt tempo och kommer inte upp till sin potential. Soundet är ju nog så klassiskt Kiss som det bara kan bli. Rekommenderar Take me.
Stabi: Nostalgipoäng; det var min första kiss-skiva (c-kassett). En bra helhet tycker jag; hård rak rock och ett fint konvolut målat av av Ken Kelly.
Lasse: Jag tyckte i årtionden att den här skivans sound lät litet dammigt. Den var inspelad i Star Theatre i New York och bandet ville tydligt ta avstånd från föregående skivans (Destroyer) pompösa produktion med barnkörer, stråkar, flygelballader och radioteater.
Nå, det lyckades de bra med. Om de ville gå tillbaka till soundet på de tre första skivorna så blev det inte riktigt så, utan bättre produktion men ändå tillbaka till rak rock ’n’ roll.
Skivan är ju fylls av klassiker. Mina favoriter är Makin’ love, Mr. Speed, Take me och Baby driver.
Det är sjuttiotalets Kiss som bäst på alla sätt, även om det finns andra skivor som har låtar som sticker ut litet mera. Den här skivan har ingen sådan där monsterklassiker som Love gun eller God of thunder.
Men sätt på den här och kvällen kan inte gå fel.
Ace Frehley (soloskiva, 1978)
Björn: Rockigaste av soloalbumen utan att ändå låta som Kiss. Han har gjort flera skivor efter den här, men den här fortfarande hans klart bästa. Lyssna fast på Rip it out.
Stabi: Rip it out och Anton Fig på trummor! Den hårdaste av soloskivorna.
Lasse:
Ace sköt mitt i prick på sin soloskiva och ingen hade kunnat ana att fyllot skulle göra den bäst säljande skivan av de fyra soloalbumen. Han fick till och med en hit med covern New York groove.
Ace soloskiva har allt som behövs: superba kompositioner, gatuattityd, fenomenalt gitarrspel, en avslappnad tidlös produktion och en party-hardy-mentalitet som fansen älskade, men Paul och Gene i sin nykterhet inte uppskattade.
Här finns låtar från gatan och livets hårda skola. Snow blind, Ozone, Wiped-out får ju en nästan att börja supa och knarka fast man har jobb imorgon.
Ace soloskivor under solokarriären efter Kiss var mer polerade skivor som mera var en produkt av sin tid, men den här Kiss-erans soloskiva är en guldklimp.
Utav många höjdpunkter måste jag välja den avslutande instrumentala Fractured mirror.
Här är en gammal tv-reklam för soloalbumen.
Unmasked (1980)
Björn: Jättebra låtar, speciellt av Ace. Har alltid diggat den här, Shandi var en av de första Kiss-låtarna jag hörde. Skulle vara roligt att veta hur det skulle låtit med en rockigare produktion. Kolla in Aces låt Torpedo girl.
Stabi: De två första låtarna (Is that you och Shandi) har fastnat i minnet that's all. Fint omslag och en fin poster ändå!
Lasse:
Jag läste just i somras Alex Bergdahls och Carl Linnaeus bok “Den sista dynastin” där de dyker ner i albumen Dynasty och Unmasked. Mycket intressant läsning och den största insikten torde vara att det nog var bandet självt som stod bakom det nya poppiga soundet på båda albumen och ingalunda producenterna.
Om Hotter than hell är en kall öl och en cigg i en het rockbar så är det här är en stor rinnande glassportion med strössel av alla regnbågens färger
Lasse om Unmasked
Unmasked är min favoritskiva. Den och Hotter than hell. Den är också personligt nostalgisk av skäl som jag inte vill gå in på här, men den überpoppiga disco-vibben och urbana stämningen är nanna för mina öron.
Jag älskar varenda sekund på skivan. Från sköna covern Is that you i början till avslutande You´re allt that I want: allt är bara perfekt. Ace Frehley lyser som Björn redan konstaterade i lysande Torpedo girl och Talk to me.
Gene är ruskigt bra i stämningsfulla Naked city så han befinner sig litet utanför sin omedelbara “comfort zone”. han har en känslig djupare sida i sitt spel och sin sångstil sonm passar honom minst lika bra som demon-sången i t.ex. Unholy eller I love it loud.
Peter Criss syns på bilderna och han var med i videon till Shandi, men han satte inte foten i studion när plattan gjordes. Anton Fig spelar alltihop och han gör det med finess och otrolig proffsighet.
Mina största favoriter är kanske What makes the world go round, Easy as it seems och Naked city.
Om Hotter than hell är en kall öl och en cigg i en het rockbar så är det här är en stor rinnande glassportion med strössel av alla regnbågens färger.
Om skivan Love gun är ett snabbknull i backstage-duschen med tre groupies så är Unmasked en romantisk kväll med champagne och jordgubbar i stearinljussken på sidenlakan.
Ni kanske förstår vad jag menar.
Lick It Up (1983)
Björn: Riktigt bra, med snudd på perfekt. Vinnie Vincent briljerar som låtskrivare men hela bandet presterar lysande. Kolla in Fits Like a Glove.
Stabi: En hård skiva men bara titelspåret har överlevt. Jag gillar All hell’s breakin’ loose. Och Vinnie Vincent på gitarr!
Lasse:
Många säger att “Vinnie räddade kiss”. Det kan hända. Lick it up är en direkt fortsättning på Creatures of the nights stenhårda linje och här finns ju förstås klassikern Lick it up.
And on the 8th day och A million to one hör till det bästa Kiss någonsin gjort.
Paul säger att han uppfann rap-musik med All hell´s breakin’ loose. “Okay, if you say so Paul.”
Varför just den låten blev singel med musikvideo förstår jag inte, men Fits like a glove kanske inte hade gått hem på samma sätt bland folk med svagare hjärta.
Visst är det ju politisk okej att frasera djupa funderingar som “When I go through her / It´s just like a / Hot knife! / Through butter”. Gene kan det här med lyrik.
Vinnie ja, lyssna bara på öppningslåten Exciter så förstår ni varför han är så högt aktad av fansen än i denna dag.
Men nog är ju konvolutet ett av bandets tristaste.
Dynasty (1979)
Björn: Poppig men ändå trovärdig, den här stilen passar Kiss överraskande bra. Roligt att Ace sjunger fler låtar än Gene. Typisk låt: X-ray eyes.
Stabi: Den klassas som discoskiva men Dynasty hade hårda låtar också såsom 2000 man eller Hard times.
Lasse:
Jag lyssnar ofta på Dynasty. Bandets kändaste låt I was made for lovin’ you är ju ren disco och det är också Dirty livin’ som sjungs av Peter Criss och de är båda superba låtar.
Men förutom sköna Sure know something (varför blev den inte en megahit?!) så har resten av skivan nog sina hårda stunder.
Ace låtar Save your love, Hard times och Rolling Stones-covern 2000 man är fullträffar.
Gene är också i toppform i Charisma och X-Ray eyes och Paul menar allvar i Magic touch.
I kulisserna var det dock trubbel med Peter som i slutändan inte medverkade på andra låtar än Dirty livin’. Anton Fig satt bakom trummorna på Dynasty. Det märktes när de skulle spela låtarna live på turnén med en sönderknarkad Peter på trummpallen. Kattmannens dagar var räknade i Kiss.
Love Gun (1977)
Björn: En av de "viktigaste" skivorna för mig, och en av orsakerna att jag blev Kiss-diggare. Brorsan hade den här på kassett och jag hörde Tomorrow & Tonight genom väggen från hans rum.
Stabi: Samma som med Destroyer, halva skivan är tuff och fint konvolut av Ken Kelly. Favoritlåt: Shock me, som var första gången Ace sjöng lead.
Lasse: Jag ser Love gun och Love gun-turnén som ett slags kulmen på Kiss allövergripande succé i USA på 70-talet. Det var ju sista hardrock-vinylen de levererade innan de ganska tvärt började experimentera med nya sound, studiomusiker. Och droger.
Den här skivan har inget speciellt nostalgiskt värde för mig, trots att vi med frun hade Then she kissed me som bröllopsvals.
Ken Kelleys omslag skulle måla upp bandet som rockgudar större än livet, dyrkade av kvinnor och i en inramning som tar avstånd från svettiga backstages och rökiga klubbar.
Öppningen I stole your love är kanske bandets bästa öppningslåt på konsert? Den och Deuce. Redan den låten ger hela skivan höga poäng.
Snabbt, rockigt, högljutt och fräckt, det är Kiss som bäst.
Sedan det kända pianoklinket som markerar att Christine sixteen ska bedyra sin kärlek till sextonåriga Christine. Hon torde vara 61 i år. Låten är en sådan där “halvklassiker” som ibland spelats live genom åren.
Got love for sale är kanske bandets minst kända låt. De har förvisso gjort mycket mycket sämre låtar men den sticker inte ut.
Den stora nyheten på skivan var ju att Ace Frehley för första gången vågade sjunga på skiva och låten blev hans klassiska komposition Shock me, som inspirerades av en incident när han fick en elektrisk stöt på scen och tuppade av. Ace är en karismatisk sångare och perfekt att tolka Kiss-låtar, men han var på de fem första skivorna för blyg för att sjunga själv.
Därför är det litet ironiskt att absolutisten Gene Simmons sjöng Aces låt Cold gin på första skivan. Fansen älskade Shock me och Ace fick blodad tand. På följande studioalbum Dynasty sjunger Ace fler låtar än Gene.
Som helhet är skivan ganska stabil med några litet mer anonyma spår. Skivan har som vanligt några riktigt stora låtar, främst då titelspåret Love gun som är så ikonisk att jag inte ids börja förklara varför den är så bra.
Peters låt Hooligan är litet rolig och självbiografisk och den avslutande Beach Boys-covern Then she kissed me (Then I kissed her hette originalet) är en låt som åtminstone Paul Stanley idag anser vara ett riktigt klavertramp. Jag är förstås av annan åsikt.
Kiss (1974)
Björn: Svårt att förhålla sig objektivt till den här, flera av låtarna är ganska slitna vid det här laget, även om de är klassiker. Ganska släpigt är det, och produktionen är stel.
Stabi: En solid skiva, egentligen bara bra låtar förutom Kissin’ time.
Lasse:
Jag minns att jag gick upp till Stockmanns skivavdelning och bad att få lyssna på en Kiss-kassett. jag ägde bara Asylum (1985) och ville ha någon annan skiva med dem.
Försäljaren undrade vilken jag ville lyssna på så jag pekade på den svarta med de fyra sminkade ansiktena. Han lade i den och gav mig ett par stora hörlurar. Sedan stod jag en stund och lyssnade på Kiss debut och köpte kassetten. Inte skulle jag ens ha törts tacka nej, jag hade ju ändå upptagit butiksfarbrorns tid (han var kanske 20+ gammal).
Mitt förhållande till skivan är litet kluvet. Det goda är att alla låtar är bra. Till och med de “dåliga” (Kissin’ time, Let me know och Love theme from Kiss) är bra. I själva verket är det dessa tre jag gillar mest på skivan idag. En annan god sak är ju det perfekta skivkonvolutet som direkt berättade för världen vilka Kiss är, vad de är och hur de låter.
Jag minns att jag gick upp till Stockmanns skivavdelning och bad att få lyssna på en Kiss-kassett
Lasse Grönroos
Det dåliga med debuten är att de inte riktigt låter som de ser ut, på skiva. Live var det en helt annan femma. Studioversionerna är litet snälla jämfört med samma låtar på konsert.
Se ett av Kiss tidigaste tv-framträdanden år 1974.
Här är första intervjun på tv med Gene som fladdermus år 1974.
Det här är närmast ett i-landsproblem men den andra dåliga nyheten med debuten är att Deuce, Strutter, Firehouse, Cold gin, Nothin’ to lose, 100.000 years och Black diamond för ett troget fan är så fruktansvärt söndertjatade.
Vi har hört de här samma låtarna om och om igen sedan 1974 och Kiss har de senaste åren haft med största delen av dem i sitt set, medan färskare skivor inte fått plats i setet.
Så det är de litet mer udda grejerna jag njuter mest av när jag lyssnar på sjkivan nu. Peter sjunger underbart i covern Kissin´time, som skivbolaget ville att de skulle spela in (den finns inte på första upplagorna av albumet).
Och Cold gin. Jumaleissön! Ace bästa riff och låt någonsin. Hårdare rockklassiker får man leta efter. Men liveversionen är hårdare.
Alive II (1977)
Björn: Det må vara hur konstgjort och påklistrat i studion som helst, men i stil med Alive! kommer låtarna här också i liv på ett helt annat sätt än studioversionerna. Den fjärde studio-sidan är en väldigt speciell lösning, men bra låtar där också. Kolla fast Aces låt Rocket Ride.
Stabi: Plus i kanten för inneromslaget och All american man.
Lasse: Det här var en viktig skiva för mig. jag köpte den på uppvikbar gatefold-vinyl och efter att ha sett det mäktiga fotot på scenshowen i all sin prakt med bomber och granater och podier i luften så fanns det ingen risk för att jag någonsin skulle snubbla mig in på singer-songwriter-musik.
Den glödheta energin från en Kiss-konsert när originalbandet var som bäst mellan 1975 och 1978 kommer ut ur högtalarna på Alive II.
Skivan motsvara inte deras riktiga liveshow eftersom de ville få med de tre nyaste skivornas material och inte återanvända samma låtar som på Alive! Smart drag och Detroit rock city som öppningslåt kan inte gå fel, även om I stole your love som de på riktigt öppbnade gigen med är ännu vassare som öppning.
Men den kommer ju senare på skivan. Senare har man ju fått veta att allting inte var så “live” på Alive! och Alive II men det viktiga är ju vad lyssnaren hör och ser framför sig när man sluter ögonen.
Och Alive II sparkar röv. Big time. Det gör Alive! också men låtarna är litet annorlunda på de båda skivorna. Höjdpunkten är Peters vackra ballad Beth som efterföljs av en mustig tolkning av Genes bravurnummer God of thunder med inkorporerat trummsolo.
Ajaj, det är vet ni keikkor och grejer det här!
Några låtar är inbandade på soundcheck med publikljud lagt till i efterskott eftersom de inte fanns i livesetet.
Fjärde sidan på dubbelvinylen innehåller en bunt nya studiospår. En intressant men väldigt fungerande lösning. Och alla de låtarna är ganska bra även om de flesta bara minns Ace häftiga låt Rocket ride.
Det som ingen visste var att Bob Kulick spelade gitarr på studiospåren förutom Rocket ride. Ässet var visst på något bättre party just då. men All american man och Any way you want it har sin charm nog.
Alive! (1975)
Björn: Alive har blivit bättre ju mera skivor Kiss har ugett efter den. Låtarna från de tre första plattorna väcks till liv på ett helt annat sätt än på studioversionerna, och fångar energin som bandet hade i början. Frågan är om det här är det bästa rock-albumet som något band någonsin har gett ut?
Stabi: De brejkade ju med Rock and roll all nites liveversion.
Lasse:
Jag tyckte bättre om Alive II som barn och tyckte det var "dåligt beteende" att Paul slog sönder sin gitarr i slutet av Alive! Numera gillar jag båda lika mycket.
Problemet med Kiss genombrottsskiva som sprängde alla portar är att man hört varenda låt till lust och leda.
Men det är klart, de byggde upp en liveupplevelse som vem som helst kunde ta del av och leva in sig i hemifrån. Det brukar inte alla liveskivor lyckas med.
Alives versioner av låtarna från de tre första album är också så mycket hårdare och vassare jämfört med studioversionerna så folk började förstå vad allting var frågan om.
Nyligen läckte ju okända videoupptagningar av just de här gigen ut på YouTube, för att sedan försvinna igen. Alla fansen hyllade denne Sam Loomis och det var ju en nästan religiös upplevelse att se på video just de framföranden från maj 1975 som sedan hamnade på Alive!
Min favoritlåt på liveskivan är Let me go rock & roll. Men allt från Parasite och Watchin’ you till genombrottssingeln Rock and roll all nite och Cold gin är ju bara dynamit på vinyl.
Att skivan har allt det där mellansnacket före Cold gin, Peters långa trummsolo och allt det där, det ger verkligen livekänslan. Lyssna bara på Black diamond. Guld.
Creatures of the Night (1982)
Björn: Skivan är varierande och mångsidig, strålande på alla delområden inklusive det genom tiderna snyggaste omslaget. Visst räddade Vinnie Kiss! Kolla in Saint and Sinner.
Stabi: Tung skiva, tillbaka till hårdrocken efter disco. Bryan Adams är med sång låtskrivare och Vinnie Vincent spelar gitarr. Lyssna på War machine!
Lasse:
Absolut. Creatures of the night och Hotter than hell är mina favoritomslag. Hela skivan är en jackpot trots att Ace inte längre var med i bandet och man fick ty sig till en bunt spökgitarrister. Låtarna är hårda, fräcka, melodiska och medryckande hårdrockslåtar.
Vinnie Vincents stora input som gitarrist och låtskrivare kan inte nog påpekas. På den efterföljande turnén spelade ju sedan Vinnie i eget smink, men på skivans omslag och i Iove it loud-musikvideon är Ace med av kontraktsskäl. De kunde inte officiellt erkänna att Ace inte längre var med.
Skit samma, Creatures of the night titelspår är ett av deras hårdaste nummer och perfekt som öppning på gig.
Danger är kanon. I still love you innehåller Paul Stanleys finaste vokalprestation genom hela karriären och Eric Carrs bastanta trummspel låter som åskan. Alla Kiss-fans älskar Erics trummsound på den här skivan.
Gene är i sitt esse i I love it loud, War machine och Rock and roll hell.
Det låter inte längre sjuttiotal utan åttiotal. Men baksmällan efter floppen med The Elder var ännu så stark att publiken övergav Kiss på turnén där de fick spela för tomma hallar.
Skivan har först senare fått den respekt den förtjänar, men då det begav sig kom den litet för snabbt på The Elder och disco-perioden.
Hotter than Hell (1974)
Björn: Hotter Than Hell är fullspäckad med kanonbra låtar! Den här skivans låtars roll i genombrottet med Alive! är undervärderat. Inte ens det "mörka" soundet har någonsin stört mig. Balanserad och energisk helhet. All the way.
Stabi: Många bra låtar, Parasite etc. Här finns bara ett par udda spår.
Lasse:
Det är kanske just de där udda spåren som är mest magiska för mig. Jag fängslades tidigt i mitt Kiss-diggande av den här skivans speciella konvolut och det var en av mina första album (c-kassett förstås).
Allt kändes så övernaturligt, kusligt, litet hotfullt och rått.
Det klagas ibland på soundet och produktionen. Jag älskar det. Mer än t.ex. skivan Rock and Roll Over.
Den här skivan har en mörkare och mer hemlighetsfull anda där de värsta (bästa?) sex- och fest-dängorna saknas.
Parasite, Watchin’ you, Comin’ home — fruktansvärt bra rockmusik.
Strange ways och Goin’ blind är udda men ack så fascinerande territorium för Kiss.
Och trummisen Peter Criss är alltid fantastisk som sångare, lyssna fast på Strange ways eller Mainline.
Själva musiken matchar det kryptiska konvolutet. Låtarna är här mer så som de ska låta än på debuten som gavs ut tidigare samma år. De är inte så råa som de borde vara i studioversion, medan Kiss lyckades bättre på den punkten på andra skivan. Och live var de ännu bättre.
Destroyer (1976)
Björn: Ett mästerverk på flera olika nivåer. Bob Ezrins briljanta produktion och de lysande låtarna är bländande. Den här stilen passar Kiss väldigt bra, även om det är annorlunda än de 3 första skivorna. Shout it Out Loud!
Stabi: Mest ikoniska skivan. Halva skivan är hård (Detroit rock city, Shout it out loud, Do you love me) men här finns också udda låtar. Skivan utmärks av producenten Bob Ezrin, att det är en temaskiva och Ken Kellys omslagskonst.
Lasse:
Jag röstade också på Destroyer som bandets bästa skiva även om den inte är min favoritskiva. Men Destroyer är den bäst utfunderade helheten och den gav Kiss en ny proffsighet och inriktning tack vare Bob Ezrins stenhårda regi som producent.
Och skivan innehåller ju alla de där mest älskade klassikerna: Detroit rock city, Shout it out loud, God of thunder och balladen Beth som var skivans stora hit.
Se musikvideon för Beth från filmen Kiss meets the phantom of the park.
Jag tror att Destroyer räddade Kiss karriär. Alltså i det långa loppet. Karriären var inte i knipa precis 1976 då de just brejkat med liveskivan Alive!, men jag tror att populariteten hade avtagit om de fortsatt leverera album av samma slag som de tre första.
Kiss har, om inte alltid så ofta, varit bra på att följa sin tid och de har ett väderkorn för musikaliska trender.
På fjärde skivan var det dags att göra den första balladen (Beth), som överraskande nog blev en jättestor hit fast den bara var b-sida till Detroit rock city.
Alla barnkörer och flyglar och hela faderullan gör skivan till en gräddtårta i tre våningar. Det är bara att ta för sig för det räcker och blir över med fina låtar.
Mina egna favoriter är Flaming youth, Do you love me och Great expectations även om jag ju också älskar Detroit rock city, God of thunder och framförallt Beth.
Shout it out loud har jag sedan aldrig riktigt tyckt om. Den känns litet fånig, som en sämre version av Rock and roll all nite.
Då jag lyssnar på 45-årsjubileumsboxen med en massa extra stuff så märker jag att bandet ofta har fört till bordet just det antal bra låtar som det lönar sig att banda in.
De outgivna demolåtar som nu också släppts officiellt visar varför de fick stanna på demostadiet. Kvalitetskontrollen har alltså varit rigorös. Vilket ju är jättebra, även om det för hardcorefans som jag är julafton att få lyssna på allt udda och outgivet.
Många av deras demolåtar har sedan omarbetats och vridits och vänts på och kan dyka upp med en ny refräng eller arrangemang på senare album.
Men ja, även om Hotter than hell och Unmasked är mina favoriter, så tycker jag att Destroyer är den förnämaste juvelen i kronan.
Här hittar du Lasses rangordning av Rolling Stones plattor!
Här hittar du Lasses rangordning av AC/DC:s plattor!
Här hittar du Lasses rangordning av Fleetwood Macs plattor!
Här hittar du Lasses rangordning av Ebba Gröns plattor!
Här hittar du Lasses rangordning av Björks plattor!
Här hittar du Lasses rangordning av Black Sabbaths plattor!
Här hittar du Lasses rangordning av ABBA:s plattor!
Här hittar du Lasses rangordning av Nirvanas plattor!
Här hittar du Lasses rangordning av Iron Maidens plattor!
Här hittar du Lasses rangordning av Metallicas plattor!
Här hittar du Grönroos Garage!
Artikeln uppdaterad kl. 15:59: Kiss spelade i Helsingfors ishall den 19 september 1988.