I glädje och i sorg är karaoke en trogen följeslagare för finländare, men särskilt i svåra tider verkar den komma väl till hands. I den inhemska dokumentären Karaokeparatiisi möter vi fem personer som av olika orsaker har tagit karaoken till sitt hjärta.
Fem olika livsöden
Evi, Laura, Toni, Kari och Elina är de fem personer som dokumentären följer. De lever vitt separata liv i olika delar av landet, men kärleken till karaoken är det som förenar dem.
Evi är en legendarisk karaokevärdinna som får folk att våga sjunga oavsett om det är på ett äldreboende eller på en karaokebar.
Laura förlorade sin dotter och efter det sjöng hon inte på en lång tid. Nu har hon börjat delta i karaoketävlingar, och hon sjunger inte längre bara sorgliga låtar.
Första gången Toni skulle sjunga karaoke var han för blyg för att få ett ljud ur sig. Nu sjunger han karaoke regelbundet.
Kari driver en "karaoke bilverkstad" där kunderna kan sjunga samtidigt som de får sin bil reparerad. Själv är han för blyg för att sjunga inför andra, men sjunger gärna i sin ensamhet.
Elina har till följd av Parkinsons sjukdom varit tvungen att ge upp mycket, men att sjunga karaoke får henne att för en stund glömma sin sjukdom.
Glädje i att sjunga karaoke
Att under de 75 minuter som dokumentären är lång få ta del av de här livsödena blir nästan överväldigande. Fastän det inte hinns med så mycket mera än ett skrap på ytan, så hinner man som tittare ändå bli berörd av fragmenten ur deras liv.
“Finländare visar inte sina känslor, istället sjunger de karaoke” är en av dokumentärfilmens kommersiella slagord. Det stämmer säkert för vissa, men för de här fem stämmer det inte helt.
De pratar alla öppenhjärtligt om sina liv och om sig själva, men utan att vara sentimentala kring de svårigheter som de har mött. Och, allt är faktiskt inte heller motgångar.
Alla fem är på sina egna sätt positiva och sympatiska, och det de har gemensamt är att de tyr sig till att sjunga karaoke för att det får dem att må bra.
Välklingande karaoke
Inte bara är Karaokeparatiisi en dokumentär med finstämda mikroporträtt av fem människor, utan också en audiovisuellt snygg helhet.
Dokumentären växlar mellan bilder från diverse karaokebarer och från alternativa ställen som personer samlas och sjunger karaoke på. Det är alltså inte enbart Evi, Laura, Toni, Kari och Elina vi hör sjunga utan även andra får komma till ton. Här undrar jag om dokumentärmakarna bara har haft tur eller om de har varit tvungna att göra en hård gallring, eftersom ingen sjunger falskt.
Välstädad karaoke
Alla som någonsin har satt sin fot på en karaokebar efter midnatt kan ha en annan bild av karaokesjungande än vad som framställs i Karaokeparatiisi.
Dokumentären lyckas undvika många klichéer kring karaoke. Fulla människor som står bredbent och vinglar med ett ölstop i handen medan de skriker falskt i en mikrofon ser man inte alls.
Det här betyder inte att det är en förskönad bild som målas upp i dokumentären, men den är inte heller ett nedslag på en slumpmässig karaokesylta.