Hon dansar in i vit drömlik långklänning med långt rufsigt rött hår. Hon gör direkt scenen till sin. Rösten är stark och stor, poserna teatrala men just här och nu bara vackert hänförande. Snabbt skapar hon en samtidigt intim och stor kontakt till publiken som håller spelningen ut.
Och redan i andra låten slår hon självklart fast: I am no mother, I am no bride, I am king (från sången King). Jag är ingen mamma, jag är ingen brud, jag är kung.
Succédebut som 23-åring
Florence Welch är britten som slog igenom stort när hon som 23-åring gav ut debuten Lungs. En jättelik världsturné följde, uppföljningarna fick också gott mottagande, men i slutet av 2010-talet försvann hon från marknaden.
Tills nu. Efter en paus på fyra år kom hon i våras ut med Dance Fever, en titel influerad av 1500-talets danspest som kunde få människan att dansa sig till döds. En skiva om trauman och kompromisser, personlig sådär som hiten Free.
Många har sett videon där skådespelaren Bill Nighy gestaltar hennes ångest, som hon vid några tillfällen också hänvisar till under spelningen.
(recensionen fortsätter efter rutan)
”Kan du lägga ner ditt jättelika objektiv”
Om Florence Welch hade sina höjdarstunder under 2010-talet, är hon nu efter den fyra år långa pausen tillbaka starkare än någonsin.
I am king.
Men hon är mycket mer än bara det.
Hon kan vara dramatisk, vilt dansande, eterisk utan att det blir banalt, partyking och ödmjukt tacksam. Hon kan varva balettsteg med en teatral tiotals sekunder lång pose, ber sedan någon alldeles framför scenen att lägga bort sitt ”jättelika objektiv, för ser jag ett sånt kan jag inte längre se något annat, såna ger mig ångest”. För att sedan kasta fram ett ”ni har väl inte kommit hit för att stå stilla” och jagar fram låten Free.
”Sometimes I wonder if I should be medicated / If I would feel better just slightly sedated / A feeling comes so fast and I cannot control it / I'm on fire, but I'm trying not to show it
But I hear the music / I feel the beat / And for a moment / When I'm dancing, I am free”
”Hoppa upp och ner så länge ni orkar”
Under sitt första Finlandsbesök, Ruisrock 2010, spelade hon på en av de mindre scenerna, men fick redan då oss som hittade henne att trollbindas. Jag minns en av höjdpunkterna den dagen, debutskivans vilda Dog Days are Over. Då bad hon oss sitta ner, och till refrängen hoppa upp och dansa så vilt vi bara orkade.
Den gången var hon ännu rätt okänd här, vi var färre än tusen personer som såg henne, men följde gärna hennes uppmaning.
I Helsingfors är publiken trettio gånger större, men då vi närmar oss halvvägs in i spelningen väcker hon gamla minnen.
”Jag vill be er om något som vi har gjort ända sedan vi började spela den här live, för över tio år sedan”, börjar hon. ”Lägg undan era telefoner!!” (publikjubel). ”Lägg undan dem, för nu ska det bara vara här och nu. Och ännu en sak, när jag sjunger Run ska ni hoppa upp och ner så länge ni bara orkar. Vill ni göra det?”
Visst vill vi det.
(recensionen fortsätter efter rutan)
Snabba tempobyten som varumärke
Till slut blir det en nittio minuter lång spelning, fylld av snabba abrupta tempobyten som hennes musik är fylld av. Vild dans förbyts i riktigt lugna diskreta partier och tillbaka till något högenergiskt, i en och samma låt.
Hon hinner också med en sång som efter en paus på tio år igen hittat till hennes turnérepertoar.
”Det är en sång jag skrev då jag var ledsen och väldigt berusad, och som jag sedan ville skuffa ifrån mig. Men nu har sådana som ni fått mig att kunna ta den till mig igen. Tack för att ni aldrig har glömt mig.”
Och så:
”And it's peaceful in the deep / Cathedral where you cannot breathe / No need to pray, no need to speak / Now I am under all.
And it's over (never let me go, never let me go) / And I'm going under (never let me go, never let me go) / But I'm not giving up (never let me go, never let me go) / I'm just giving in (never let me go, never let me go).”
Och lika mycket som hon kan locka oss att dansa, kan hon bli så intensivt känslig. Med sitt följsamt kontrollerat spelande band (bas, keyboard, gitarrer, fiol, harpa, trummor) lockar hon i den varma augustinatten fram så underbart vackra stunder som man önskar aldrig skulle ta slut. Never let it go.
Men naturligtvis måste det ta slut.
Det blir två extranummer, äldre låtar nu. Hon fortsätter dansa runt, vit klänning rött hår svävar i augustinatten, hennes röst är säker och stark, och ... urkraft låter så klyschigt, men det är bästa ordet jag kommer på. Det finns en urkraft som hon delar med sig av, och på vägen från festivalområdet tänker jag inte längre på trängseln omkring mig.
When I’m dancing, I am free.